Skogkär: Nettonoll är här men ingen jublar
Sveriges upptag av växthusgaser i skog och mark var förra året klart större än de totala utsläppen. I praktiken hade Sverige negativa nettoutsläpp, det klimatmål som är satt till 2045. Men istället för att glädjas över denna positiva nyhet framställs en liten utsläppsökning som rena katastrofen.
Slutmålet för svensk klimatpolitik är att Sverige senast år 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären. Efter detta årtal ska nettoutsläppen vara negativa.
Enligt den slutliga klimatstatistiken för 2024, som publicerades av Naturvårdsverket på tisdagen, uppgick Sveriges samlade utsläpp av växthusgaser förra året till 47,5 miljoner ton.
Samtidigt ökade nettoupptaget av växthusgaser inom det som kallas markanvändningssektorn för fjärde året i rad, till totalt 54,2 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Det betyder att Sverige inte bara är klimatneutralt, Sveriges territoriella utsläpp är redan negativa. Med råge: 6,7 miljoner ton under 2024.
Förra året togs mer växthusgaser upp – främst av all den skog som täcker 70 procent av landets yta – än som sammantaget släpptes ut av industrin, vägtrafiken och annan mänsklig verksamhet.
En fantastisk klimatnyhet kan tyckas. År nettonoll är här! Tjugo år i förväg. Men som alla kanske noterat hörs det inget jubel. Tvärtom.
“Ett haveri”, lät det från Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén. För Centerordföranden Elisabeth Thand Ringqvist var siffrorna “årets sämsta julklapp”. Gråt och tandagnisslan. Voj, voj.
Men när upptaget av växthusgaser nu faktiskt är klart större än utsläppen, varför är alla bara upprörda över att utsläppen ökat något? Förklaringen ligger i hur Sverige formulerat sina klimatmål. Enligt det sätt att räkna som riksdagen fastställt genom klimatlagen får utsläpp helt enkelt inte kvittas mot upptag av skog och mark.
Enligt Skogsforskningsinstitutet finns motsvarande 4,3 miljarder ton koldioxid bundet i svensk skog. Ökningen av mängden virke i den svenska skogen de senaste hundra åren motsvarar 2 miljarder ton koldioxid, eller i runda slängar de totala utsläppen från Sverige under 40 år. För klimatet spelar det stor roll hur mycket upptaget genom mark och skog ökar eller minskar, men för den räkneövning som är svensk klimatpolitik har det ingen betydelse.
Sverige har valt att ta utsläppen för sig och att bara se till utsläppen. Men nettonoll hade lika gärna kunnat beräknas på ett annat sätt, mer logiskt. Genom att just ställa samlade utsläpp mot samlat upptag. Så har exempelvis Finland valt att räkna. Finland har också ett mål om nettonollutsläpp, klimatneutralitet. Detta ska vara uppnått redan 2035. Tio år före Sverige. Målet är formulerat som att utsläpp och upptag då ska vara i balans. Efter 2035 ska utsläppen bli negativa genom ökade upptag. Den finska regeringen stödjer sig på FN:s klimatpanel IPCC som slår fast att klimatneutralitet uppnås när de växthusgasutsläpp människan orsakar är lika stora som upptagen av växthusgaser.
En förklaring till valen av olika beräkningssätt kan vara att politikerna i Finland är klokare. Och till skillnad från sina svenska kollegor är de inte besatta av att kränga på sig den berömda “ledartröjan” – alltså att försöka vara bäst i klassen i alla upptänkliga sammanhang.
Sverige kunde ha valt ett annat sätt att räkna. Sverige kan välja ett annat sätt att räkna som faktiskt gör nettonollutsläpp möjliga att nå. Vilket år som helst. Då måste förstås klimatlagen ändras.
Nationalekonomen John Hassler, som utrett svensk klimatpolitik, har beskrivit de svenska klimatmålen som felformulerade:
“De borde varit formulerade i nettotermer. Möjligen beror detta på att vissa partier inte riktigt ville tillstå att Sverige var klimatneutralt redan för 15 år sedan.”
Vilka partier kan det ha varit?
Sverige borde slopa klimatmålen. EU har klimatmål och klimatlagar så det räcker och blir över som Sverige ändå måste följa. Kristdemokraterna föreslår i sitt nya klimatprogram just detta och har fått stöd av Sverigedemokraterna. För övriga partier är dock fortsatt självspäkning det som gäller.
Läs även: Skogkär: Med ledartröja och dumstrut
Men hur ska ett land kunna nå nettonollutsläpp och därefter negativa utsläpp om man räknar som Sverige? Ska alla sluta andas? Utandningsluften innehåller trots allt cirka 4 procent koldioxid.
Nu är det så att netto i nettonoll inte betyder att alla utsläpp ska upphöra utan att utsläppen ska minska med minst 85 procent senast 2045 jämfört med 1990. De utsläpp som då återstår, knappt 11 miljoner ton, får kvittas med hjälp av det som kallas kompletterande åtgärder, som utsläppsminskningar genomförda i andra länder. Eller – faktiskt – ökat upptag i skog och mark.
Klimatpolitik är förvirrande. De svenska utsläppen av växthusgaser utgör cirka 0,1 procent av världens samlade utsläpp, som uppgår till över 50 miljarder ton årligen. Vad Sverige tar sig för spelar ingen som helst roll. Från år 2023 till 2024 ökade de svenska utsläppen med 3,3 ton. En ökning med sju hundradelar av något som utgör en tusendel av de globala utsläppen. Och de globala utsläppssiffrorna kan i bästa fall ses som hyfsat goda uppskattningar. Felmarginalen i dessa beräkningar lär vara betydande. Sannolikt många gånger större än de 0,1 procent av utsläppen Sverige bidrar med.
Det talas ibland om symbolpolitik, men ingen politik är mer symbolisk än svensk klimatpolitik.
Läs även: Skogkär: På väckelsemöte med klimatreligiösa rådet
