Douglas Murray är en av Israels mest enträgna och vältaliga försvarare på den internationella scenen. I sin nya bok försöker han finna svaret på gåtan varför så många i Västvärlden, inte minst dess eliter, valt att ställa sig på terrorns sida, på fiendens sida.
Hur har en totalitär, religiös dödskult som föresatt sig att utplåna en demokratisk stat och döda och fördriva dess befolkning kunnat få ett så utbrett stöd i på papperet fria länder där demokrati, humanism, anständighet och allas lika värde ständigt åkallas?
Den frågan ställer den brittiska författaren och journalisten Douglas Murray i boken som heter just Om demokratier och dödskulter: Israel, Hamas och västvärldens framtid (Nopolar Publishing). Något entydigt svar ger Murray inte. Men han erbjuder en rad ledtrådar.
Boken kan beskrivas som ett resereportage. Murray färdas runt i Israel, han besöker Gaza, ser förödelsen, förevisas Hamas tunnlar och provsitter den blodfläckade stol där Hamasledaren Yahya Sinwar mötte sitt öde. Han besöker Libanon där Hizbollah byggt sitt eget tunnelsystem för att kunna angripa samhällena i norra Israel. Han beskriver i detalj de groteskt brutala dåden under Hamas våldtäkts-, tortyr- och mordorgie den 7 oktober för snart två år sedan. Han möter överlevare. Han träffar anhöriga till de omkring 1 200 israeler som mördades denna dag. Han träffar israeler som togs som gisslan och som befriats. Han träffar anhöriga till gisslan som finns kvar. Han talar med israeliska politiker och militärer. Han går på bröllop, bar mitzvor och begravningar, inte sällan samma dag.
“Jag hörde berättelser om ofattbart lidande men jag såg också människor gripa efter ljuset i mörkret.”
Hamas mordorgie, den blodigaste pogromen mot judar sedan andra världskriget, firades i Sverige liksom på gatorna i London, New York och en rad andra städer i Väst – medan striderna fortfarande pågick i södra Israel.
När Israel slog tillbaka mot Hamas efter den 7 oktober upplöstes den inledande medkänslan snabbt i tomma intet. Och som Murray påpekar, var detta helt väntat. Medkänslan med judarna är en gång för alla villkorad och villkoret är att de förblir offer.
Dock var det kanske inte helt väntat att de största antiisraeliska demonstrationerna i USA inte leddes av islamistiska uppviglare utan av studenterna vid landets elituniversitet, konstaterar Murray. Och här finns en av de viktigaste ledtrådarna.
Vänsterns långa marsch genom institutionerna, inte minst de akademiska, har gett resultat. På universiteten i Väst, vid institutioner avsedda att lära ut kritiskt tänkande, har generationer indoktrinerats att tänka kritiskt enbart om sitt eget samhälle, dess normer och kultur. Tänka kritiskt är, vid närmare eftertanke, inte rätt ord. Det handlar om hat, om ett reflexmässigt, betingat hat. Det är ett specifikt västerländsk förakt för den egna kulturen och traditionen som kultiverats – oikofobi. Den brittiske konservative filosofen Roger Scruton kallade det ”förkastandet av arv och hem”.
Irans högste ledare, ayatolla Khamenei, applåderar i alla fall. I ett brev riktat till studenterna på amerikanska universitet maj 2024 skriver Khamenei:
“Ni är nu en del av Motståndsfronten och ni har inlett en värdig kamp.”
Att höra detta från en regim som genom decennier torterat, fängslat och mördat studenter som haft modet att opponera sig mot förtrycket i det egna landet var förmodligen en ironi som gick förlorad på de nyttiga unga idioterna vid Harvard, Princeton, Yale, Columbia och andra lärosäten.
Läs även: Skogkär: Vänstern och Hamas – en spirande romans
I sin recension av boken här i Bulletin konstaterar Jakob Sjölander att “de enda som kommer att läsa är de som redan valt rätt sida mellan demokrati och dödskult”. Därför lär boken heller inte uppmärksammas i etablerad media i Sverige, utom möjligen som exempel på israelisk propaganda, eftersom etablerad media i praktisk handling ställt sig på den andra sidan: Israel har rätt att försvara sig – men ...
Det är dödskultens narrativ – uppbackat av korrupta institutioner som FN och Amnesty – som tillmäts trovärdighet. Detta bekräftas dagligen. Den gångna veckan intervjuade Dagens Nyheter den israeliske ambassadören i Sverige, Ziv Nevo Kulman. Men ambassadörens ord kunde inte få stå oemotsagda. Den agendasättande tidningen kunde inte riskera att låta läsarna fritt bilda sig en uppfattning. Nevo Kulmans argument avfärdades i en redaktionell kommentar med följande slutkläm:
“Israels talepunkter håller inte längre. Israel har rätt att försvara sig, men det är inte vad det handlar om i Gaza just nu. Det måste det internationella samfundet också inse.”
Den är inte någon på ledarredaktiopnen som skriver detta, det är inte någon tyckare på DN Kultur Emma Bouvin, tidningens Mellanösternkorrespondent. Samtidigt försäkrar tidningen sina läsare att “DN:s nyhetsredaktion arbetar opartiskt – vi tar inte ställning politiskt eller i andra frågor.”
Detta är själva definitionen av det som kallas gaslightning: att försöka manipulera andra genom att hävda motsatsen till vad var och en kan se med egna ögon.
Murray avslutar sin bok i en hoppfull ton Det beror på den obrutna viljan att försvara sitt land och sina landsmän, samhörigheten med staten Israel som han sett, inte minst bland den unga generationen av israeler.
Murray tror att samma vilja kan växa fram i övriga delar av Västvärlden. Fast förutsättningarna är nog inte riktigt desamma. Israelerna har inget annat val än att att slåss för sin överlevnad. De lever inte i den fantasivärld som människorna i Sverige och så många andra västerländska samhällen tycks uppehålla sig, där ondska är en abstraktion, liksom tanken på att behöva riskera livet i kampen för frihet och demokrati. En fantasivärld där dödskultens anhängare helt enkelt inte kan mena allvar när de mässar sin trosbekännelse: “Vi älskar döden mer än ni älskar livet.” Men de menar allvar.
Låt oss ändå hoppas att Murray har rätt. I annat fall ser framtiden dyster ut för Västvärlden.
