Facebook noscript imageSkogkär: På knä för den politiska korrektheten
Mats Skogkär
Ledare
Skogkär: På knä för den politiska korrektheten
Damlandslaget knäböjer till stöd för Black Lives Matter-rörelsen inför EM-kvalimatchen mot Island. Foto Björn Larsson Rosvall/TT
Damlandslaget knäböjer till stöd för Black Lives Matter-rörelsen inför EM-kvalimatchen mot Island. Foto Björn Larsson Rosvall/TT

Idrotten har aldrig varit helt skild från politiken men det är numera närmast omöjligt att avgöra var det ena börjar och det andra slutar.

En av de stora frågorna inför damlandslagets OS-premiär mot USA i Tokyo idag, onsdag, har varit: Kommer spelarna att i vanlig ordning gå ner på knä före matchen?

Enligt OS-reglerna är inte “någon form av demonstrationer eller politisk, religiös eller raspropgaganda (racial propaganda)” tillåten i samband med de olympiska spelen. Den som bryter mot detta riskerar att diskas.

Häromveckan kom emellertid nya riktlinjer som med vissa villkor tillåter politiska ställningstaganden före och efter tävling. En seger för den så kallade sociala rättviserörelsen.

Och Sveriges fotbollsdamer drog en lättnadens suck. Nu kan de fortsätta med sina manifestationer.

“Jag tycker att det är viktigt att få kunna manifestera för mänskliga rättigheter, för jämlikhet och lika rättigheter för alla människor”, säger mittbacken Magdalena Eriksson till DN.

“Jag tycker att man alltid, alltid, alltid – de gånger man får – ska kunna ta ställning för mänskliga rättigheter och mot alla orättvisor”, tillägger målvakten Hedvig Lindahl.

Ja, vem kan ha invändningar mot att idrottare får visa för världen att de är för allt gott och mot allt ont?

För det är så dessa manifestationer presenteras. Som något okontroversiellt. Något så självklart att alla kan stå bakom. Måste stå bakom.

I Sverige är åsiktsfriheten grundlagsskyddad. Du har rätt att tycka vad du vill och i de flesta fall har du också rätt att uttrycka din åsikt offentligt. Detta gäller i förhållande till “det allmänna”, det vill säga staten och olika myndigheter.

Men det finns ändå mer eller mindre subtila sätt att få människor att avstå från att säga sin mening. Eller, tvärtom, att offentligt uttrycka en åsikt de egentligen inte delar.

Sverige är ett extremt individualistiskt land enligt attitydmätningen World Values Survey, ett forskningsprojekt inriktat på att studera människors värderingar i olika delar av världen. Inget annat land i studien kan mäta sig med Sverige när det gäller den betydelse som tillmäts självförverkligande.

Uppenbarligen hindrar detta inte att Sverige samtidigt är ett ytterst socialt konformt land. Det gäller att passa in. Här håller man sig med fördel inom åsiktskorridoren, “den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”, enligt statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson, mannen som myntade uttrycket.

I Sverige härskar den politiska korrektheten, “ett instämmande i åsikterna hos det för tillfället ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle”, för att citera en annan professor, Mats Alvesson vid Lunds Universitet.

Ja, här är den politiska korrektheten så långt gången att det väcker misstankar om politiskt och moraliskt tvivelaktiga tendenser att ens använda begreppet.

Att som idrottare gå ner på knä är politiskt korrekt. Det är att befinna sig på säker mark i åsiktskorridorens trygga, breda vänsterfil.

Att inte göra det är att sticka ut. Det är att riskera att få sin värdegrund ifrågasatt: Är du inte riktigt anständig?

Läs även: Boris Johnson vill bötfälla sociala medier för fotbollsrasism

Att gå ner på knä framställs som en helt okontroversiell gest. Det handlar inte om politik och det är inte en politisk aktion, enligt Magdalena Eriksson. Vilket så klart är nonsens, oavsett om man är för eller emot manifestationen. Men det är så den sociala rättviserörelsen försöker göra sin ideologi immun mot kritik och ifrågasättande.

Knäfallet ingår i en kontext, ett sammanhang, som är i högsta grad politiskt.

Det symboliska knäfallet har rötter tillbaka till abolitionisterna, en religiös och politisk rörelse som växte fram under senare delen av 1700-talet med målet att avskaffa slaveriet. Slaven skulle frigöras från sina bojor och inte längre behöva stå på knä inför sin herre.

Den har använts inom den amerikanska medborgarrättsrörelsen och blev aktuell i dagens idrott genom Colin Kaepernick, stjärna i amerikansk fotboll, som gick ner på knä under nationalsången inför en match 2016, i protest mot förtryck och diskriminering av svarta i USA.

I Europa och Sverige tog knäfallandet fart i och med det polisingripande som ledde till George Floyds död i Minneapolis 2020, och som gav den vänsterradikala identitetspolitiska Black Lives Matter-rörelsen ett plötsligt uppsving långt utanför USA:s gränser.

Det kan finnas en rad anledningar till att ogilla knäfallandet.

Att vara opolitisk i meningen ointresserad av politik är också det en rättighet. Att inte behöva delta i politiska manifestationer är en självklarhet eller borde i alla fall vara det.

Att anse att spelare, när de dragit på sig landslagströjan och representerar Sverige, inte ska rida runt på sina egna politiska käpphästar, att politiskt och moraliskt missionerande inte är deras sak.

För som herrlandslagets förbundskapten Janne Andersson ytterst försiktigt uttryckt saken: “Det kan ju faktiskt vara så att det kan ju finnas olika politiska åsikter“.

En sådan åsikt skulle kunna vara att inget gott kommer av att ytterligare bränsle läggs på den från USA importerade identitetspolitiska brasan.

Ingen i fotbollslandslaget lär stå upp när lagkamraterna går ner på knä. Det är så grupptryck fungerar.

Att bli stående hade varit det verkligt djärva. Det hade varit ett tecken på riktig individualism. Och inte minst hade reaktionerna blivit intressanta.

Läs även: Pantrarna och BLM: När hudfärgen bestämmer allt förväxlas ytan med innehållet

Mats Skogkär

Utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg. Reporter på TT Nyhetsbyrån i 15 år. Ledarskribent på Sydsvenskan i 15 år.

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.

Sverige förtjänar det bästa!