Rasism kan yttra sig på olika sätt, också som en form av etnomystik, ett uttryck för en längtan bort från vardagens vanlighet. Genom att betrakta sig själv och andra i rastermer kan tillvaron bli mer spännande och genomkorsad av gränser som har gått förlorade. Man blir den som ser det som de förblindade inte förstår. När en svart man dör vid ett polisingripande i USA uppenbaras i ett slag alla strukturella orättvisor i Sverige. Black Lives Matter blir vår tids Svarta pantrar. Sverige blir med tidigare Expo- och nuvarande Etc-medarbetaren Bilan Osmans ord ”vithetens högborg”.

I ett städat samhälle med människor som är tämligen överens kan konfliktlösheten upplevas som ett tomrum. När folkhemmet hade blivit välfärdsstat och Sverige började kännas färdigbyggt vändes blicken utåt med biståndspolitik och antikolonialt tredjevärldenengagemang, så småningom omvandlat till inhemsk biståndspolitik när migrationen ökade.

Jag var nästan jämnårig med medborgarrättsrörelsen i den amerikanska Södern. Innan jag hann fylla fyra år förbjöd Högsta domstolen rasseparerade skolor. 

Vietnam var bara en av de nya brännpunkterna. I USA fanns alla de konflikter som hade saknats här hemma och det stora landet hade dessutom fördelen att både vara imperialistisk hubb och sönderslitet av inre konflikt. Där fanns två fronter som kunde föras samman i en enda.

Under min första resa i USA 1974 träffade jag därför Svarta panterpartiets ledare i Oakland, Kalifornien.

Jag var nästan jämnårig med medborgarrättsrörelsen i den amerikanska Södern. Innan jag hann fylla fyra år förbjöd Högsta domstolen rasseparerade skolor. Jag köpte sedan alla de bästa plattorna med de bästa svarta musikerna och hörde James Brown vackla mellan Say it loud, I’m black and I’m proud och Don’t be a dropout, stay in school. I gymnasiet skrev jag ett specialarbete om Martin Luther King. Separatism eller integration? Frågeställningen var knappast ny och redan i början av 1900-talet hade det funnits en Back to Africa-rörelse, ledd av Marcus Garvey, som förespråkade återflytt till Afrika av svarta slavättlingar och därigenom i praktiken hamnade på ungefär samma linje som Ku Klux Klan.

1970 hade The Last Poets till trumkomp pratsjungit självreflekterande black power-texter som Wake up, niggers och Niggers are scared of revolution.

Elaine Brown tog emot på en restaurang i Oakland, med bredaxlade livvakter skymtande i halvdunklet, orörliga i sina skinnjackor och solglasögon. Hon var nu Pantrarnas ledare, den första kvinnan i översta partitoppen. Alla de andra kända ansiktena var borta, antingen döda, fängslade eller i exil – Bobby Seale, Huey P. Newton, Eldridge Cleaver, Rap Brown, George Jackson och många fler. 1970 hade The Last Poets till trumkomp pratsjungit självreflekterande black power-texter som Wake up, niggers och Niggers are scared of revolution. Ett år senare kom Marvin Gayes What’s going on, en vackert svävande meditation över de kriser som sänkt sig över gettona. Nu hade ytterligare några år gått och Elaine Brown ledde en stympad organisation, som främst ägnade sig åt social verksamhet i lokalsamhället.

Långt senare skulle hon i självbiografin A taste of power (Pantehon, 1992) frilägga våldet och machismon inom rörelsen. Skuggorna föll tungt över hennes tidigare pojkvän Huey P. Newton, på 60-talet affischhjälte i många studentrum sittande med basker, spjut och gevär i en hög korgstol. Den ikoniske revolutionären framstod i backspegeln som en lynnig, ensam och sorglig skepnad.

Elaine Brown lät när vi träffades inte som någon separatist:

– Man kan inte ha en egen nation inuti en annan nation. Vi måste bestämma vilka som är våra vänner och vilka som är våra fiender. En svart kille med affär nere på hörnan, är han kapitalist? Du kan inte mena allvar.

Fixeringen vid polis och polisvåld förenar då och nu; där kvarter sticks i brand och kravaller rasar blir striden närmast ritualiserad, en föreställning med givna inslag.

Hon verkade trött på att prata om maktfrågor i hudfärgstermer.

– Rasintegration är inte ens en fråga. Det är irrelevant för mig. Vad rör det mig om en vit och en svart polis gifter sig med varandra? För mig är de båda reaktionärer.

Fixeringen vid polis och polisvåld förenar då och nu; där kvarter sticks i brand och kravaller rasar blir striden närmast ritualiserad, en föreställning med givna inslag. Nattens arméer, skrev Norman Mailer. Vid en BLM-demonstration i Stockholm 2020 gavs en kvinnlig polis hjälterollen när hon knäböjde inför demonstranterna.

Black power var 60-talets slagord, ett stridsrop som lösgjorde sig ur medborgarrättsrörelsen. Otåligheten var stor och landet splittrat, det duger inte att vänta, sa Svarta pantrarna. Den breda rörelsen, den som påverkade opinioner och lagstiftare, kände de sig inte hemma i. Tillsammans med Malcolm X och Angela Davis drog Pantrarna i väg ut i periferin. Black Power blev ett emblem, en visuell symbol, en revolutionär kod. Det var en attityd som gjord för det medialiserade samhället.

Panterpartiets grundare Seale och Newton liknade de svarta gettona vid kolonier och polisen vid en ockupationsstyrka. De såg en total omvandling av det ekonomiska systemet som nödvändig. Men som så ofta, både förr och senare, kunde tv-bilderna förleda betraktaren att tro att aktivisterna hade större stöd än de faktiskt hade bland dem i vars namn de agerade. För många svarta amerikaner hade 50- och 60-talens reformer medfört reella förbättringar.

Identitetspolitiken förenklar samhällets komplexitet och skapar behändiga raster och kvoter. Den vill inte låtsas om hur lätt den kan leda ut i fördomar, schematiseringar, separatism, barbari.

Dagens svenska pigmenträknare vurmar för Frantz Fanon, Malcolm X och Pantrarna för att dessa ger svartvita beskrivningar och förklaringar på lagom tidsmässigt avstånd. Etnomystiken är också etnoromantisk. Identitetspolitiken förenklar samhällets komplexitet och skapar behändiga raster och kvoter. Den vill inte låtsas om hur lätt den kan leda ut i fördomar, schematiseringar, separatism, barbari.

Åtskilliga inom den afroamerikanska aktivismen lockades också av en politiserad islam, de tog muslimska namn och graviterade mot den segregationistiska organisationen Nation of Islam. I sin omfattande biografi Malcolm X: A life of reinvention (Penguin, 2011) menade historikern Manning Marable att hans huvudperson blev ”den viktigaste förbindelsen mellan det amerikanska folket och mer än en miljard muslimer runtom i världen”. I Iran lät ayatolla Khomeini 1984 trycka hans ansikte på ett frimärke.

Jag hade också känt suget, gått på biståndsutbildning, sökt upp pantrar och indianreservat i USA, listat orättvisor. Att vända på kikaren var befriande.

Svarta pantrarnas identitetspolitik gjorde omgivningen nervös och osäker. Tom Wolfe skrev i ett klassiskt reportage, Radical chic, lustfyllt om hur den välbärgade kultureliten på Manhattan ordnade solidaritetspartyn för Pantrarna och hur det då uppstod en arbetsmarknad för vita kypare eftersom festernas huvudpersoner på inga villkors vis fick mötas av svart tjänstefolk.

Länge föreställde jag mig att det fanns inslag av tristess och avund – passionen, den tydliga motsättningen! – bakom idealiseringen av befrielserörelser och minoritetsaktivister i fjärran länder, hur korrumperade eller våldsbenägna de än kunde visa sig vara. Jag hade också känt suget, gått på biståndsutbildning, sökt upp pantrar och indianreservat i USA, listat orättvisor. Att vända på kikaren var befriande; omvärldens problem berodde kort sagt på hur vi i väst betedde oss. Översatt till dagens identitetspolitik skulle det innebär att Sverige, till skillnad från länder som vi har gett mycket bistånd till, är rasistiskt både i sin kärna (samerna, Linné, rasbiologiska institutet) och sin praktik (vitt privilegium, fel namn ger inga jobb) och dessutom omedvetet om detta.

I trendkänsliga branscher som reklamen verkar svarta modeller vara överrepresenterade. Vi har gått så många mångfaldskurser och blivit så mycket antirasister att vi snart inte förmår tänka i andra banor än hudfärg.

Det missnöje som i höstas samlades i uppropet mot rasism på Sveriges Radio definierade som vanligt mångfald i termer av yta i stället för innehåll. Dessutom hade de fel i kvoteringsfrågan: SR har redan 25 procent anställda med utländsk bakgrund, vilket väldigt väl återspeglar andelen i riket. Fixeringen vid utseende och härkomst har importerats från platser där sådan diskriminering varit och fortfarande är ett reellt problem, och det associerade språkbruket – från vithetsnorm till rasifiering och trygga rum – är redan en trött kliché. I trendkänsliga branscher som reklamen verkar svarta modeller vara överrepresenterade. Vi har gått så många mångfaldskurser och blivit så mycket antirasister att vi snart inte förmår tänka i andra banor än hudfärg.

Amerikanen Ibram X. Kendis bästsäljande bok How to be an antiracist (One World, 2019), just utkommen på svenska, är berättelsen om en underdog som överskrider både sina egna och andras gränser. Han som först internaliserat rasismen blir så småningom antirasist. Med sitt tiostegsprogram för att ”eliminera rasorättvisor i våra rum” blir detta en självhjälpsbok för dem som är osäkra på sina antirasistiska impulser, och därmed kanske användbar för den pigmentvänster som gjort hudens kulör till samhällelig huvudmotsättning. Men det dramatiska anslaget – rasismen beskrivs som en av de snabbast växande cancerformer som mänskligheten upplevt – och Kendis koketterande med sitt eget klädval och sin smartness gör texten inkrökt och väcker liv i minnet av Tom Wolfes avklädning av posörerna på Manhattan.

De extrema delarna av Black Lives Matter-rörelsen och dess supportrar hyllar fasta identiteter i en tid där idealet annars är att välja identitet eftersom ingenting ligger fast. 

Känner man behov av att kalla sig antirasist uppstår genast frågor om djupet i övertygelsen. Bildstormarna har gjort det så lätt för sig, en värld tillrättalagd efter deras behov, med två sorters människor, huggna i sten, gjutna i brons, eller ebenholts och elfenben, översköljda med den ena av två tillgängliga färger.

De extrema delarna av Black Lives Matter-rörelsen och dess supportrar hyllar fasta identiteter i en tid där idealet annars är att välja identitet eftersom ingenting ligger fast. Där har de missat det sammansatta och motsägelsefulla som fanns när man besiktigade Malcolm X och Svarta pantrarna.

Frågan är också hur utspelen och dramatiken påverkat själva skeendet och vår uppfattning om det som hänt. I nya boken The upswing (Simon & Schuster, 2020) hävdar statsvetaren Robert D. Putnam, sedan tidigare känd för ”Den ensamme bowlaren” och ”Our kids”, att processen för att uppnå jämlikhet mellan vita och svarta startade före medborgarrättsrörelsen. På flera områden, som arbetsmarknad och lagstiftning, stämmer det att 60-talet var omvälvande. Men ekonomiskt och i fråga om utbildning, valdeltagande och förväntad livslängd började förändringen långt tidigare, inte minst som en följd av den afroamerikanska migrationen till storstäderna i norr.

De data som Putnam samlat in visar på en ”lång och utdragen medborgarrättsrörelse” under 1900-talet, men också på hur skillnaderna och klyftorna i USA vuxit sedan slutet av 70-talet. Många av framstegen är utraderade i ett samhälle som blivit mer egoistiskt och polariserat. Min vän Bill, född i en släkt med jordnötsodlande sharecroppers i Georgia och senare inflytelserik delstatspolitiker i Connecticut, förkroppsligade uppgången. När pendeln svängt tillbaka har vi på nytt fått separatism, etnomystik och hudfärgsaktivism, en nästan drömsk längtan bort från politiken som det möjligas konst.

I The upswing efterlyser Robert D. Putnam något som kan påminna om det som många verkar sakna också i Sverige: en gemensam vision för vad vi ska ha det vi kallar samhället till.

TEXT: LARS ÅBERG

Senior reporter på Bulletin

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.