Samhälle respektive demokrati är två av de mest frekvent förekommande begreppen i Socialdemokraternas utkast till nytt partiprogram. Det är genom att utvidga demokratins räckvidd som det starka, goda, solidariska, rättvisa samhället ska uppstå – eller återuppstå. Vad detta innebär konkret är att mer makt ska ges till politikerna.
Socialdemokraterna går tillbaka till sina samhällsbyggande rötter – så beskriver partiordföranden Magdalena Andersson det förslag till nytt partiprogram som presenterades i veckan. Samtidigt säger Andersson något motsägelsefullt att Socialdemokraterna kommer att gå till val som ett förnyat parti.
“Vi är den politiska rörelse som kan ha de relevanta svaren på dagens samhällsproblem”, slog Andersson trosvisst fast på pressträffen. Det är av allt att döma svar som partiet huvudsakligen hittat genom att titta i backspegeln.
Men visst finns inslag av förnyelse. Eller åtminstone anpassning till verkligheten. I det nu gällande programmet nämns inte ordet kriminalitet. I utkastet har frågan förärats ett eget avsnitt. I det nuvarande programmet vill S se en “generös” invandring. I utkastet ska migrationspolitiken fortsättningsvis vara “stram”.
Vad övrigt är, är mestadels nostalgi. Det är ett program där fantomsmärtorna efter ett förlorat Folkrörelsesverige, ett förlorat folkhem, gör sig påminda på i stort sett varje sida. Det är drömmen om att återskapa ett samhälle präglat av solidaritet, jämlikhet, gemenskap och mänsklig värdighet, ett Sverige där ingen är överordnad eller underordnad. Ett samhälle som snarare är en idealbild än något som en gång existerat.
Det går att höra ekot av den tidigare partiledaren Per Albin Hanssons berömda folkhemstal om samhället som det goda hemmet, hemmet där det inte finns “några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”.
Det är detta folkhem dagens socialdemokratiska partiledning vill återvända till eller snarare återskapa. Men det är en uppgift lika omöjlig som att göra ägg av en omelett.
“Grunden för socialdemokratins samhällsanalys är en materialistisk historieuppfattning”, heter det i programutkastet. Det är idéer som går tillbaka till Karl Marx och innebär att det ekomiska systemet – vem som äger kapital och produktionsmedel, bestämmer över vad som ska produceras och hur det ska fördelas – också avgör hur samhället ser ut och sätter gränser för hur det kan se ut.
Att Sverige utvecklats i fel riktning beror enligt Socialdemokraterna på att marknadskrafterna fått allt större inflytande över ekonomin och att politiken – eller som det heter i programmet, “samhället” – dragit sig tillbaka. Lösningen blir därefter: att politiken ska flytta fram sina positioner, bestämma, styra och ställa mer.
Läs även: Skogkär: Socialdemokraterna sätter sitt hopp till den stora lögnen
Socialdemokratin och arbetarrörelsen var den politiska kraft som under 1900-talet ledde Sverige från fattigdom till välstånd. Det går inte att komma ifrån. Men att kliva ut i Sverige 2024 och tro att det i grunden är samma samhälle som i arbetarrörelsens barndom och att samma politik som fungerade för hundra, femtio eller ens tjugofem år sedan fortfarande är lösningen, det är att sakna förankring i verkligheten.
Här skymtar en rätt märklig föreställning om att människan formas av de ekonomiska villkoren allena och därmed också kan omformas genom att dessa villkor förändras. Det påminner om tron på att marxismen-leninismen skulle kunna skapa en ny och på alla sätt bättre människa, homo sovieticus eller Sovjetmänniskan.
De dåvarande Socialdemokraternas samhällsbygge utgick från ett Sverige som var i allt väsentligt homogent: kulturellt, religiöst, och språkligt. Sverige av i dag är något helt annat, ett samhälle med en religiös, språklig, etnisk, kulturell och värderingsmässig blandning som gamla socialdemokratiska storheter som Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Tage Erlander – eller för den delen OIof Palme – inte hade kunnat föreställa sig ens i sina vildaste fantasier. Men på denna mångfald tror sig Socialdemokraterna kunna bygga ett moderniserat Folkhem 2.0, “ett starkt samhälle där tillit råder mellan människor”, och upprätta “en stark samhällsgemenskap som bygger Sveriges framtid genom samarbete och med ömsesidig hänsyn och respekt”.
Det är mål som säkert kan vinna genklang långt utanför rörelsen. Men att det kommer att fungera nu för att det fungerade då är föreställningen hos ett parti som tiden och verkligheten sprungit ifrån.
