Den europeiska unionen – och därmed Sverige – befinner sig i krig. I ett hybridkrig.

Fronten utgörs av EU:s yttre gräns, just nu framför allt Polens gräns.

Angriparen är Belarus och dess diktator Aleksandr Lukasjenko. Och oddsen för att Ryssland och Vladimir Putin står bakom honom får nog ses som extremt låga.

Motivet är att splittra och försvaga EU. Det ligger i Lukasjenkos och än mer i Putins intresse.

Vapnet är människor. Migranter, som den belarusiska regimen uppmuntrar och pressar att försöka forcera den polska gränsen. Kanonmat i ett cyniskt spel.

Hybridkrig har ingen tydlig startpunkt och inte någon tydlig slutpunkt. Det förklaras inte krig. Det sluts inte fred. Poängen med hybridkrig är att angriparna ska kunna förneka sina krigshandlingar. Oavsett hur uppenbara angreppen är. Oavsett hur genomskinliga motiven och lögnerna är.

Även i hybridkriget är sanningen det första offret.

Migranter som kan räknas i tusental sitter fast i ett ingenmansland vid gränsen under svåra förhållanden. De släpps inte in i Polen och den belarusiska regimens trupper låter dem inte vända åter in i Belarus.

Filmer från gränsområdet visar hur män, möjligen migranter, möjligen belarusiska agenter och provokatörer, med bultsaxar, spadar eller trädstammar försöker forcera gränsstängslet. Polska soldater svarar med pepparsprej.

“Min uppfattning är att det här är fullständigt orkestrerat av Lukasjenkos regim och helt styrt därifrån”, säger EU:s inrikeskommissionär Ylva Johansson till nyhetsbyrån TT.

Läs även: Polen: Väpnad eskalering hotar i migrantbråk

Regimen i Belarus lockar till sig tusentals migranter från bland annat Irak, Syrien och Afghanistan med löften om en enkel passage vidare in i EU där de kommer att ges asyl. Det är människohandel i stor skala, på statlig nivå.

Lukasjenko vill ge igen för de sanktioner EU infört mot honom och hans regim. Han är, liksom Putin och för den delen Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, väl medveten om att migration är en av den europeiska unionens svagaste punkter, rent av dess akilleshäl.

Asylpolitiken splittrar unionen och den splittrar unionens enskilda medlemsstater internt. EU har i decennier – förgäves – försökt enas om en gemensam asylpolitik.

Kontroll över migrationen var en viktig faktor bakom Brexitsidans seger i den brittiska folkomröstningen 2016. Asylpolitiken – manifesterad i synen på Sverigedemokraterna – har i det närmaste förlamat svensk inrikespolitik och blivit den fråga som i princip avgör var regeringsmakten ska hamna.

Även om det mycket väl kan finnas personer med skyddsbehov bland dem råder inga större tvivel om att de flesta som nu försöker ta sig in i EU över unionens östra gräns är ekonomiska migranter. De vill inte stanna i Belarus. De lär inte heller vara nämnvärt intresserade av att stanna i Polen. Det är andra destinationer som lockar. Främst Tyskland men också Sverige.

Den belarusiska regimens hybridkrigföring är ännu en högst konkret påminnelse om att tiden sprungit ifrån asylrätten i dess nuvarande form.

Utan denna asylrätt hade Lukasjenko inte kunnat göra migranter till ett så effektivt vapen.

Läs även: Weimers: Tar man sig in i EU illegalt har man förverkat sin rätt att söka asyl

Polens historia är en historia av gränskonflikter, av gränser som ändrats med militär makt, av främmande arméer som invaderat. Det bildar en klangbotten för den mobilisering som nu pågår.

Undantagstillstånd gäller sedan den 31 augusti vid gränsen mot Belarus. I slutet av oktober beslutade det polska parlamentet att bygga en mur utmed den 40 mil långa gränsen. Kostnaden är beräknad till 3,5 miljarder kronor.

Från Bryssel hörs försäkringar om solidaritet. Ytterligare sanktioner mot Belarus kan bli aktuella.

Kommissionsordföranden Ursula von der Leyen har dock slagit fast att muren, den får Polen själv betala:

“Gränsmurar och taggtråd kommer inte att finansieras.”

Ordförande von der Leyen gillar inte murar men vill nog – precis som många andra – gärna skyddas av dem. Bara någon annan gör jobbet de själva inte vill befatta sig med.

Polen bör bistå migranterna i den mån det är möjligt. Men ansvaret för deras lidande är Lukasjenkos, ingen annans. Inget land kan acceptera att tusentals människor med våld försöker tränga över dess gränser. Polen gör det inte. Polen har ingen anledning att göra det.

”Vi måste hjälpa den polska regeringen att säkra gränsen”, säger Tysklands inrikesminister Horst Seehofer till tidningen Bild.

Han har så klart rätt. I förlängningen är det även vår gräns Polen försvarar. Därför är Polens sak i allra högsta grad också vår.

Läs även: Skogkär: En asylrätt vid vägs ände