Någon måste ha förtalat Märta S., ty utan att hon gjort något blev hon en morgon anklagad för att ägna sig åt toxisk toppstyrning och orsaka ett stort lidande hos sina underlydande.

Det är frestande att dra paralleller mellan den bok Miljöpartiets tidigare språkrör Märta Stenevi skrivit om sitt fall från de politiska höjderna, Andas. Överlev., och Franz Kafkas romanklassiker Processen.

Ty likt Kafkas protagonist Josef K. ställs även Märta S. inför anklagelser som är för henne omöjliga att bemöta, från okända, skugglika fiender. Det är i alla fall så hon beskriver det i boken.

Det börjar med ett brev från facket som skickas till partiets valberedning inför kongressen i november 2023. Där beskrivs arbetssituationen på partikansliet som “ohållbar”. Någon läcker brevets innehåll till Dagens Nyheter. Cirkusen är igång.

Stenevi vet inte vem som anklagar henne och inte vad hon anklagas för rent konkret – vad menas med toxisk toppstyrning? Vad är det hon har gjort eller sagt – eller underlåtit att göra – som orsakat stort lidande bland hennes medarbetare? Stenevi säger sig än i denna dag vara helt ovetande.

Likt banktjänstemannen Josef K. får språkröret Märta S. fortsätta att gå till jobbet. Alla låtsas som ingenting. Då och då kallas hon till förhör, eller samtal. Men vad det är som läggs henne till last framkommer aldrig. Allt detta får henne att tvivla på sina egna sinnen.

“Jag gick runt på en arbetsplats där alla log och var vänliga, samtidigt som jag läste om mig själv att alla var rädda för mig”, skriver Stenevi.

Allt hon ville var att få tala ut, lägga allt på bordet i ett öppet och ärligt samtal så att hon kunde ställa saker och ting till rätta, så att konflikterna kunde redas ut, luften rensas. Men icke.

Stenevis ätstörningar återvänder. Hon deltar i en partiledardebatt i Agenda i SVT fullproppad med antidepressiva. Stenevis paranoia – hennes sinnesstämning kan knappast beskrivas på något annat sätt – växer. Är den partikollega hon just nu har ett avspänt och trevligt samtal med i själva verket livrädd för henne, är denna kollega en av dem som talat med facket, en av dem som läckt till journalister om att Stenevi är en hemsk människa och en om möjligt ännu hemskare chef? Långsamt drivs hon till självmordets rand.

Chefer på partikansliet framstår som falska intrigörer. I stort sett den enda som förstår och stöttar Stenevi är hennes pressekreterare.

Läs även: Skogkär: Märta Stenevi gör sorti

För en utomstående är det en gåta varför alla lät det Stenevi beskriver som ett långsamt men skoningslöst karaktärsmord på henne fortgå. Varför ingrep inte språkrörskollegan Daniel Helldén? Varför gjorde personer som rimligen uppbär stort förtroende och inflytande inom partiet, som tidigare ministern Åsa Lindhagen eller Europaparlamentarikern Alice Bah Kuhnke, ingenting? Båda framstår i boken som Stenevis vänner och förtrogna.

Men det framgår också att Stenevi kanske inte var helt lätt att ha att göra med:

“Jag hade vid flera tillfällen tappat humöret i möten, främst med partiets ledningsgrupp, och då blivit skarp och ibland även raljant och sarkastisk”, medger hon.

Stenevi skriver också att det under hennes tid som språkrör fanns “en djup konflikt på kansliet som omfattade mig och cheferna, men också riksdagsgruppen och andra förtroendevalda”. Den ena delen handlade om partiets politiska vägval. Skulle MP lägga all sin kraft, eller åtminstone det mesta av den, på att vara partiet för miljö- och klimat? Eller skulle De gröna bredda sig och erbjuda väljarna en genomarbetad politik på alla områden? Stenevi tillhörde falangen som drev den senare linjen – och som också förde partiet långt ut på vänsterkanten.

Den andra delen av konflikten handlade om hur arbetet organiserades, hur partiets begränsade resurser, inte minst i fråga om politiska tjänstemän, skulle användas. Stenevi ville att språkrören skulle få bygga upp egna team med handplockade medarbetare. För detta fick hon inget gehör.

Partisekreterare, ordföranden i partistyrelsen och de två språkrören utses alla av Miljöpartiets kongress, något Stenevi ser som en ohållbar ordning.

“Det är alltså fyra centrala roller som väljs direkt av kongressen, oberoende av varandra. Alla med mycket inflytande och oklara mandat.”

Åtminstone delvis därför är MP enligt det tidigare språkröret ett parti präglat av “tystnadskultur, informella maktstrukturer och konflikter, för att inte tala om en helt bisarr byråkrati.”

Så den kritik som framfördes i brevet till valberedningen var enligt Stenevi på många sätt korrekt – bortsett från att det inte var hon, utan andra som var upphov till den giftiga arbetsplatskulturen.

Sällan har ett parti utsatts för ett så rasande angrepp från en avgången ledare. I praktiken anklagar Stenevi sina tidigare kollegor för att i det närmaste ha drivit henne i döden.

Den enda från partiets ledning som kommer ut ur det ödesdrama som skildras i Andas. Överlev. med hedern och integriteten helt i behåll är – inte direkt överraskande – Märta Stenevi själv.

Läs även: Skogkär: Offerkofta klär inte Miljöpartiets språkrör