Språkröret Per Bolund hävdar att Miljöpartiet är utsatt för en hat- och hotkampanj anförd av ryska trollfabriker och sverigedemokratiska nätkrigare. Fast att Miljöpartiet blivit partiet så många älskar att hata kan förstås ha en väldigt enkel förklaring: partiets politik.
Ett plagg som länge förknippats med Miljöpartiet är koftan. Slips och kavaj eller prydlig kjol med blus var inget som ingick i miljöpartisternas garderob när partiet gjorde entré i riksdagen 1988. Tidigare språkröret Birger Schlaug har tagit åt sig äran för att ha fått koftan godkänd som ett plagg som får bäras under debatterna i kammaren.
Numera är det svårt att pricka in vilka politiker som företräder Miljöpartiet endast med utgångspunkt från deras klädsel. Det hindrar inte att koftan fortfarande kommer till heders. Numera mestadels som offerkofta.
I en intervju i Göteborgs-Posten klagar Miljöpartiets språkrör Per Bolund över att hans parti är utsatt för en intensiv hat- och hotkampanj.
“Väldigt mycket av det hat och hot som sprids kommer från trollfabriker i Ryssland, eller som i valrörelsen när SD avlönade nätkrigare för att inte minst slå till mot Miljöpartiet”, hävdar Bolund.
Inget nytt under solen. Inför valet i höstas anklagade partisekreteraren Katrin Wissing och partiets ekonomiskpolitiska talesperson Janine Alm Ericson Ulf Kristersson och Moderaterna för att i sin politik ha inspirerats av den ryske presidenten Vladimir Putin och för att finansiera hatkampanjer mot Miljöpartiet.
Per Bolund ville för sin del förklara partiets dåliga opinionssiffror med att det varit “en enormt hätsk kampanj som bedrivits mot Miljöpartiet” anförd av “partierna på den blåbruna sidan”.
Hat och hot är inte acceptabelt, det bör sägas först som sist. Samtidigt har ”hat och hot” blivit ett samlingsnamn som kan omfatta allt från rimlig kritik till verkligt hatiska angrepp. Att den politiska debatten har blivit allt aggressivare, det är svårt att förneka. Men i den utvecklingen har många ledande politiker själva varit i högsta grad delaktiga. Samtidigt som de beklagat utvecklingen.
Det går knappast att uppbringa ett bättre exempel på detta än tidigare statsrådet Annika Strandhäll, en av Socialdemokraternas ledande nätkrigare. Strandhäll förklarade nyligen att hon “inom en snar framtid” skulle dra ner på sin aktivitet på Twitter till förmån för andra sociala medier. Som skäl angav hon bland annat “ett allt sämre samtalsklimat”.
Politiker och andra opinionsbildare i sociala medier är oförskämda, arroganta och provokativa ena minuten för att i nästa stund beklaga sig när de möts med samma mynt eller värre. Anfall är bästa försvar, heter det, men frågan är om inte att framställa sig själv som ett offer är ännu bättre.
Bolund hävdar att partiets svar på hatet är att höja sig, eller med Michelle Obamas ord: “When they go low, we go high”.
Hur det ser ut när Miljöpartiet “höjer sig” är väl känt. Språkrören har tagit för vana att kalla de nuvarande regeringspartierna för blåbruna, alltså nazianstrukna. I valrörelsen talade Stenevi om en “fossilhöger” med foliehatten nedtryckt över huvudet. På partiets valupptakt i maj lovade hon att miljöpartister skulle ta sig in “i alla rum där beslut fattas och göra kaos med alla som tänker stå i vägen för klimaträttvisa”. När Stenevi fick kritik för detta uttalande av företrädare för Moderaterna löd hennes pubertala svar: “Fuck rasismen”.
Bolund må oja sig men Miljöpartiet har gjort sitt bästa för att skruva upp tonläget och konfliktnivån i svensk politik.
Läs även: Skogkär: Folket har förlorat Miljöpartiets förtroende
Politisk debatt har aldrig varit något för känsliga själar och kan knappast förväntas vara det heller. Att lyssna på hur engelska politiker häcklar varandra i debatterna i underhuset kan dessutom vara ett sant nöje. Men det kräver en förmåga att vara elak med stil och finess, något vare sig Bolund, Stenevi eller Strandhäll besitter. Och knappast någon annan nu levande svensk politiker heller för den delen.
I Politikernas trygghetsundersökning har Brottsförebyggande rådet sedan 2012 kartlagt hur många förtroendevalda som utsätts för någon form av hot, trakasserier, våld, skadegörelse eller stöld. Kurvorna pekar tydligt uppåt, med toppar under valåren 2014 och 2018. I den senaste mätningen, från 2021, uppgav 26 procent av de tillfrågade att de drabbats. Högst var siffran mycket riktigt för Miljöpartiets företrädare, 32,7 procent, tätt följda av politiker från SD, 31,2 procent. Det var första gången sedan mätningarna startade som Sverigedemokraternas företrädare inte var de mest utsatta, och första gången MP:s politiker låg i topp. Så något tycks ha hänt.
Men att många tycker intensivt illa om Miljöpartiet – vilket inte ska förnekas – kan också bero på partiets politik. Den enkla förklaringen är många gånger den bästa.
Miljöpartiet har trots sin litenhet haft avgörande inflytande på två för samhällsutvecklingen centrala områden – migrationspolitiken och energipolitiken. Två områden där resultaten av den förda politiken förskräcker.
En huvudlös migrationspolitik har resulterat i skenande kriminalitet, en enorm segregation och religiösa och etniska motsättningar som ständigt hotar att bryta ut i våld.
En nästan lika huvudlös energipolitik har satt Sveriges en gång stabila system för energiförsörjning i gungning, fått elpriset att rusa i höjden med förödande konsekvenser för ekonomin för många hushåll och företag.
Förklaringen till att allt fler tycker allt mer illa om Miljöpartiet behöver inte vara krångligare än så.
Läs även: Skogkär: Det låga förtroendet för Miljöpartiets politik är alldeles för högt
