Det socialdemokratiska proppskåpet står i ljusan låga. Ordföranden Magdalena Anderssons skamlösa försök att misstänkliggöra den lika vänlige som vasse debattören Henrik Jönsson är bara det senaste exemplet på att Socialdemokraterna modell 2024 är ett parti i fritt (för)fall.

Vem är det egentligen som finansierar Jönsson? upprepar Andersson försåtligt i en intervju i DN. Detta efter att först ha varnat för ryska påverkanskampanjer inför årets val till Europaparlamentet. Andersson ställer frågan och räknar med att läsarna ska fylla i svaret: att den där Jönsson är en suspekt typ, förmodligen finansierad av mörka krafter. Även om Andersson själv aldrig nedlåtit sig till att titta på hans videokrönikor slår hon fast att Jönsson sprider “hatpropaganda” mot partiet. “Mot oss och Magda”, skyndar sig Anderssons pressekreterare Mirjam Kontio att förtydliga. Därefter anklagar Andersson statsminister Ulf Kristersson (M) för att ha medarbetare som “sitter och driver hat mot oppositionsledaren 24 timmar om dygnet”. Det är stark tobak.

Hat och hot är i Socialdemokraternas ordbok ett paraplybegrepp för “kritik av vår politik”. Ju bättre underbyggd och ju mer träffande kritiken är, desto kraftigare utslag ger Socialdemokraternas hat-o-meter. Att anklaga politiska motståndare för att ägna sig åt “hat och hot” – och att gå främmande makters ärenden – är numera en medveten socialdemokratisk taktik, för att inte säga strategi.

Aftonbladets ledarsida och andra S-märkta megafoner började redan efter valet 2018 utmåla Kristersson som en svensk motsvarighet till den konservative tyske politikern Franz von Papen, som kom att bana väg för nazisternas maktövertagandet i Tyskland. Och i denna berättelse utgörs den svenska motsvarigheten till Adolf Hitler självfallet av Jimmie Åkesson (SD).

Drygt en vecka före valet 2022 kallade dåvarande statsråden Peter Hultqvist och Anders Ygeman till pressträff för att peka ut Sverigedemokraterna som ett utrikes- och säkerhetspolitiskt hot kopplat till Ryssland.

“Sveriges demokrati bygger på fria, oberoende domstolar, myndigheter, universitet, fria, oberoende medier. Detta står nu på spel”, fastslog Ygeman.

Mestadels brukar Andersson försöka ställa sig utanför och över dyngspridandet. Hon ska bevars försöka framstå som statsmannamässig. Grovjobbet överlåter hon i regel åt underhuggare som Hultqvist, Ygeman, Morgan Johansson och – inte att förglömma – Annika Strandhäll.

Men när Magdalena Andersson meddelade sin avgång efter valförlusten, varnade hon för att SD:s framgångar skulle leda till en ökning av – just det – politiskt motiverat “hat, hot och våld”. Hon försäkrade att hon och hennes parti kommer att vara vaksamma och markera mot alla tendenser i den riktningen.

Strandhäll drog sig för sin del inte för att lite lagom insinuant ifrågasätta valresultatet med hänvisning till den påverkan trollarméer, alternativmedier och annat oknytt kunde tänkas ha haft på opinionen. Inte för att hon hade några belägg för att så var fallet. Hon – liksom Andersson – ställde bara frågan.

Läs även: Skogkär: Sagostund med Magdalena Andersson

Andersson och andra socialdemokrater har alltsedan valet arbetat för att befästa bilden av att Ulf Kristersson är under Jimmie Åkessons stövel, att den regering Kristersson leder inte är helt och fullt legitim utan en marionettregering – “SD-regeringen”.

I maj förra året reste Andersson i sällskap med partisekreteraren Tobias Baudin på studieresa till USA. Där skulle amerikanska politiska strateger lära dem hur högerpopulism ska bemötas. En nödvändighet eftersom “vi har politiska motståndare som ljuger hejdlöst”, förklarade Andersson.

Men den som efter hemkomsten kom att ge det hejdlösa politiska ljugandet ett ansikte var Andersson själv, i samband med affären El-Haj. Hon framstår alltmer som en belastning för partiet. Att aldrig kunna backa är en olycklig egenskap för den som alltför ofta styr in i en återvändsgränd. Andersson säger att hon vill att Sverige ska bli mer som Sverige men få har gjort mer än hon för att Sverige ska bli mer som USA med dess förgiftade politiska klimat.

Socialdemokraterna har blivit vad de påstår sig bekämpa: en politisk rörelse där lögn eller sanning är en fråga om vad som fungerar, som talar om att ena och hålla samman, men som sprider misstro och splittring.

Det som en gång var landets självklara, statsbärande parti, ett parti som styrt landet under större delen av det hundratalet år som gått sedan demokratins genombrott, det politiska hantverkets mästare, själva sinnebilden av regeringsduglighet, är numera en skugga av sitt forna jag.

Läs även: Skogkär: Magdalena Andersson är inte rädd för att smutsa ner sig