Tidöpartierna är samlade på Harpsund för regeringens traditionella budgetmöte – och kräftskiva. I sedvanlig ordning pågår en dragkamp om hur bytet bestående av ökade, ännu ointecknade skattemiljarder – det så kallade reformutrymmet – ska användas.

På torsdagseftermiddagens pressträff meddelade finansminister Elisabeth Svantesson att regeringen räknar med ett reformutrymme på 60 miljarder kronor. “Balanserat och välavvägt i den konjunktur vi befinner oss i”, sade Svantesson.

Hur dessa miljarder ska fördelas gavs det inga besked om. Förhandlingarna mellan de fyra Tidöpartierna pågår för fullt.

Det är halvtid i mandatperioden. Om två år är slutspurten inför riksdagdsvalet 2026 i full gång. Det är därmed ett lämpligt tillfälle att summera vad som uppnåtts så här långt. Ty genomgripande reformer som vid det laget inte genomförts eller är på god väg att förverkligas lär inte heller bli av.

Efter valsegern pekade de fyra partierna i Tidösamarbetet ut Sveriges sex viktigaste samhällsproblem där behovet av politiska reformer var som störst: tillväxt och hushållsekonomi, kriminalitet, migration och integration, klimat och energi, hälso- och sjukvård samt skolan.

Efter ett par förlorade år är Sverige på väg upp ur lågkonjunkturen. Inflationen är under kontroll och räntorna på väg ner. Arbetslösheten håller dock i sig, ligger på drygt 8 procent och förväntas bli kvar på den nivån även nästa år. Arbetslösheten är bland de högsta i EU. Det behövs en offensiv politik för ökad tillväxt. En ansenlig del av det omtalade reformutrymmet bör användas för att sänka skatten på arbete.

Det är inom rättspolitiken som reformtakten varit högst. På förekommen anledning, med tanke på hur den grova kriminaliteten tagit landet i sitt grepp. Lagar har skärpts, straff höjts och polisen getts större resurser och nya verktyg. Det ser ut att ha gett effekt. Det dödliga skjutvapenvåldet fortsätter, men på lägre nivåer än tidigare. Under årets första sju månader inträffade 164 skjutningar, 22 personer dödades och 31 skadades. Det är en påtaglig nedgång jämfört med samma period de två föregående åren, 42 år 2022 och 29 år 2023.

Skjutningarna är dock bara de mest spektakulära uttrycken för den grova kriminalitet som är och förblir systemhotande.

Vad gäller migrationen meddelade den ansvariga ministern Maria Malmer Stenergard (M) nyligen att det för första gången på femtio år är fler som utvandrar från Sverige än som invandrar. Den främsta förklaringen till det verkar dock vara att Skatteverket kommit igång med det dryga jobbet att få ordning på folkbokföringen. De som nu registreras som utflyttade är till stor del personer som lämnat Sverige för flera år sedan utan att anmäla detta.

Att antalet asylsökande minskat råder det dock ingen tvekan om. Förra året sökte 12 500 personer asyl i Sverige, det näst lägsta antalet under hela 2000-talet.

Vad gäller integrationen är det däremot långt kvar till något som kan liknas vid ett paradigmskifte. Utanförskapsområdena är kvar, skuggsamhället befolkat av personer som saknar rätt att uppehålla sig i Sverige består. Årtionden av massmigration sätter sina spår.

När det gäller energi och klimat – på många sätt två sidor av samma mynt – rör det på sig. Löftena om en storskalig kärnkraftssatsning kan vara på väg att infrias. Den enskilt viktigaste åtgärden för att trygga en stabil elförsörjning.

När det kommer till skolan ställer Tidöavtalet upp ambitiösa mål om höjda kunskapsresultat, ökad trygghet och studiero, ökad likvärdighet med mera. Men Tidöpartierna tycks inte ens kunna enas om hur insynen i friskolorna ska förbättras.

Fortfarande gäller att svensk sjukvård är bra – när man väl får tillgång till vård. Någon påtaglig påverkan på vårdköerna av regeringens olika åtgärder är dock svår att skönja. En parlamentarisk kommitté har getts i uppdrag att utreda hur ett helt eller delvis statligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården skulle kunna se ut. Men utredningen ska redovisas först i juni nästa år och att den skulle kunna leda till ett konkret lagförslag under mandatperioden är det väl ingen som tror på.

Läs även: Skogkär: Regeringen måste ta djärvare budgettag

Regeringen Kristersson har åstadkommit en hel del. Men det finns också sådant regeringen inte gjort – eller ens försökt att göra. Den har inte rensat i myndighetsfloran, inte försökt stämma i bäcken för en alltmer ogenerad myndighetsaktivism med tjänstemän som använder sin ställning för att driva en egen politisk agenda.

Den har inte rensat i biståndet – eller på biståndsorganet Sida, ett av myndighetsaktivismens främsta fästen. Regeringen har inte avvecklat stödet till det så kallade civilsamhället med alla dess bidragsentreprenörer – civilsamhället ska stå fritt från staten, då kan det inte leva av staten.

Indragna bidrag hade förstås tvingat ett stort antal människor med för många akademiska poäng i ämnen ingen arbetsgivare utanför deras skyddade verkstad ser något värde i, att hitta ett produktivt arbete.

Regeringen har inte tagit itu med public service så att Sveriges Television och Sveriges Radio – med bevarad självständighet – faktiskt tvingas leva upp till kraven på saklighet och opartiskhet i avtalet med staten.

Åtgärder som alla hade varit viktiga för att upphäva vänsterns problemformuleringsprivilegium, dess makt över tanken och det offentliga samtalet. Vem vet när chansen kommer tillbaka.

Är glaset halvtomt eller halvfullt? Svaret ligger som så ofta i betraktarens öga.

Läs även: Gudmundson: Femmiljarderstestet avslöjar budgetbluffarna