Statens främsta uppgift är att garantera medborgarnas säkerhet, att genom rättsväsendet och försvarsmakten skydda mot inre respektive yttre hot.

Såväl rättsväsendet som försvarsmakten får också väsentliga och välbehövliga tillskott i den budgetproposition för 2024 som finansminister Elisabeth Svantesson (M) presenterade på onsdagen.

Länge levde svenska regeringar enligt en princip som brukar tillskrivas Göran Persson (S):

Den sista miljarden som krävs för att få statens budget att gå ihop kan alltid plockas från försvaret.

En devis Perssons efterträdare Fredrik Reinfeldt (M) med förtjusning anammade.

Nu är det andra tider. Mindre naiva. Rysslands anfallskrig mot Ukraina och öppna hot mot sina övriga grannar, däribland Sverige och Finland, resulterade i en senkommen tillnyktring.

Försvarsanslagen hamnar nästa år på 119 miljarder, det är i princip en fördubbling sedan 2020. Det innebär enligt regeringen att Sverige redan nästa år kommer att uppfylla kravet som ställs på Natos medlemsstater att försvarsutgifterna ska motsvara två procent av BNP. Nu återstår bara att också bli insläppt i försvarsalliansen. Den lilla detaljen.

Regeringen gör även “en historisk satsning” på rättsväsendets olika delar. Fram till 2026 ökar de totala anslagen från dagens 69 miljarder kronor till 90 miljarder. För polisens del rör det sig om en höjd nivå med cirka 10 miljarder fram till 2026, Kriminalvårdens anslag ökar från 14,1 miljarder i år till 22,6 miljarder 2026.

Att tidigare regeringar öppnade sina hjärtan för klaner och andra kriminella står nu svenska skattebetalare dyrt ekonomiskt. För att inte tala om kostnaderna i form av förlorad trygghet.

Läs även: Hjort: Rwandska doktorander på en svensk biståndsbudget

Det var en tämligen mörk bild av den svenska ekonomin som finansminister Svantesson målade upp vid pressträffen: “Det råder fortsatt ekonomisk vinter”.

Inflationen biter sig fast ytterligare något år och arbetslösheten väntas stiga. Regeringen räknar med negativ tillväxt under 2024.

Är då detta en budget som markant skiljer sig från hur en röd-grön budget skulle ha sett ut? Ja och nej. Skillnaden hade kunnat vara betydligt större. Den borde ha varit större.

De satsningar på strukturreformer avsedda att sätta fart på tillväxten som lyfts fram imponerar definitivt inte. Enligt arbetsgivarorganisationen Almegas bedömning går bara en miljard av ett reformutrymme på 40 miljarder till sådana insatser.

Och med risk för att låta högtidlig: En borgerlig regering för en skattepolitik som främjar borgerliga – och medborgerliga – dygder som flit, förkovran och viljan att ta ansvar. Den statliga inkomstskatten är en straffskatt på just sådana dygder. Att regeringen stoppar den automatiska uppräkningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt är beklagligt. Det innebär att ytterligare omkring 330 000 löntagare kommer att betala statlig inkomstskatt nästa år jämfört med i år.

De tolv miljarderna som regeringen nu får in i ytterligare statlig inkomstskatt används till ett jobbskatteavdrag riktat till låg- och medelinkomsttagare. Att dessa grupper får sänkt skatt är bra. Men om nu regeringen ansåg att indexuppräkningen av brytpunkten skulle få orimliga fördelningspolitiska effekter, hade den kunnat nöja sig med att justera höjningen nedåt, istället för att slopa den helt.

Regeringen hade kunnat gå fram hårdare med både osthyvel och tårtspade för att minska statens utgifter.

I år går 48 miljarder kronor till internationellt bistånd. Nästa år 49 miljarder. Sätt istället det biståndsindustriella komplexet på bantningskur. Världen kommer inte att gå under för det, världen kommer inte ens att märka det. Under flyktingkrisen 2015 använde regeringen Löfven drygt en femtedel av biståndsbudgeten till flyktingmottagning i Sverige, om någon nu minns det.

De kommande tre åren sparas sammanlagt 1,1 miljarder kronor in på studieförbunden. Det är utmärkt. Om det som bonus innebär att ett antal gängkriminella med känningar inom ABF går miste om en del av sin utkomst, desto bättre.

I en statsbudget som totalt omsluter drygt 1 300 miljarder 2024 kan några tiotal miljoner här och där framstå som växelpengar. Men många miljoner små blir till sist miljarder.

Regeringen slopar statsbidragen till etniska föreningar. och sparar på så sätt in 19 miljoner. Den borde också ha slopat stödet till trossamfunden som är fyra–fem gånger högre. Då hade regeringen också kunnat lägga ner den myndighet som delar ut anslagen.

Regeringens mål är att minska antalet myndigheter. Tio myndigheter ska därför få i uppdrag att beskriva hur sammanslagningar kan genomföras. Det är en början men inte mycket mer. Antalet myndigheter som lyder under regeringen förblir omkring 340. När en försvinner tillkommer en ny. Det är som en naturlag. Eller en förbannelse.

Att ta bort var tionde myndighet vore ett utmärkt mål att sträva efter. Behöver Sverige verkligen fem skolmyndigheter: Skolverket, Statens skolinspektion, Specialpedagogiska skolmyndigheten, Sameskolstyrelsen och Skolforskningsmyndigheten? Behöver Sverige myndigheter som ägnar sig åt att bilda opinion och uppfostra medborgarna? Varför är inte Jämställdhetsmyndigheten historia? Varför är Forum för levande historia inte det?

Och på tal om opinionsbildning och folkuppfostran – regeringen vågar inte heller röra public service, Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion, som tillåts sitta kvar i orubbat bo med sina närmare 9,3 miljarder kronor i anslag 2024.

Regeringens budget är en början. Mer, mycket mer, krävs om de väljare ska bli nöjda som röstade på Tidöpartierna i förhoppning om att en annan politik och ett annat Sverige är möjligt. Tre år återstår av mandatperioden. De åren måste regeringen Kristersson använda klokare och bättre än detta första år.

Läs även: Skogkär: Kristerssons regering kommer inte att få någonting gratis