Har regeringen en, två eller möjligen ännu fler politiska linjer ifråga om kriget i Gaza? I torsdags i förra veckan kom beskedet från statsminister Ulf Kristersson (M) att Sverige vill frysa EU:s handelsavtal med Israel. “Det ekonomiska trycket mot Israel måste öka”, slog Kristersson fast. Det innebar en tydlig omsvängning jämfört med Sveriges tidigare hållning.

“Det är för att vi inte står ut med att se situationen på marken i Gaza där barn svälter och mammor inte ens kan amma sina nyfödda”, sade utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M).

Men i tisdags, efter mindre än en vecka, gick Kristdemokraternas ordförande Ebba Busch, vice statsminister, ut och talade om att regeringens besked borde nyanseras, eller rent av omprövas. Enligt Busch måste framförallt trycket på Hamas öka. “Det är otvetydigt att Hamas bär det stora ansvaret för kriget och det mänskliga lidandet i Gaza”, skrev Busch i ett inlägg på Facebook.

Regeringen framstod med ens som splittrad. Något den absolut inte har råd med. Att det var svårt att förstå vad Busch egentligen ville åstadkomma med sitt utspel gjorde inte saken bättre. Busch talade om att regeringens politik hade kommunicerats på ett obalanserat sätt.

Att biståndsminister Benjamin Dousa (M) under lång tid har drivit en egen, mer Israelkritisk linje, i olika intervjuer bidrar till bilden av en regering i otakt. Dousa har också förklarat att han “jättegärna” skulle samarbeta med Socialdemokraterna och partiets utrikespolitiske talesperson Morgan Johansson för att övertyga fler länder att “skärpa tonen mot Israel”.

Vändningen om handelsavtalet gav upphov till internt missnöje i Moderaterna. Expressen återgav anonyma källor som hävdade att det “kokade” i partiet. I Dagens Nyheter konstaterade en likaledes anonym röst i partiet att “man gör kärnväljarna förbannade utan att göra Gaza-aktivisterna nöjda. Du förenar det sämsta av två världar.”

I tisdags kunde Bulletin avslöja ett internt mejl som partiledningen skickat ut för att gjuta olja på de upprörda vågorna och förklara den ändrade linjen i förhållande till Israel. I mejlet skriver partiledningen att den vill samarbeta med Socialdemokraterna. Sverige borde tala med en gemensam röst:

“Vi anser att detta är en komplex utrikespolitisk fråga där vi bör stå enade som nation. Istället för protester och polarisering ser vi detta som en möjlighet för samtal och gemensamma lösningar.”

Det är svårt att tro att Moderaternas partiledning verkligen tror på vad de själva skriver, att de av någon outgrundlig anledning fått för sig att Morgan Johansson (S) är intresserad av samarbete.

Vad blir i så fall nästa steg för att gå Johansson till mötes i det fåfänga hoppet om något slags borgfred? Återuppta stödet till det korrupta Unrwa? Ta emot skadade från Gaza för vård i Sverige eller något annat på Johanssons bucket list?

Under tiden följer Morgan Johansson oenigheten i regeringen med illa dold förtjusning.

”Det verkar råda rena cirkusen i regeringens utrikespolitik numera, och det måste statsministern reda ut så fort som möjligt”, skrev Johansson till SVT Nyheter.

På torsdagen följde han upp genom att lämna in en begäran om att Malmer Stenergard ska kallas till utrikesutskottet.

“Ulf Kristerssons ledarskap är lealöst”, sade Johansson till Expressen.

Läs även: Skogkär: Socialdemokraterna sätter sitt hopp till den stora lögnen

Morgan Johansson och Socialdemokraterna är inte intresserade av samarbete – de vill se regeringen lägga sig platt. Johansson vill ha polarisering. Han uppfattar Malmer Stenergard och Kristersson som veka, för att inte tala om Dousa.

De tusentals Palestinaaktivister som dag efter dag, vecka efter vecka anklagar regeringen för att stödja folkmord, Kristersson för att vara kriminell och ha blod på sina händer, kommer aldrig att lägga sin röst på något av Tidöpartierna. Oavsett hur mycket Kristersson, Malmer Stenergard och Dousa än gör sig till. Det är en väljargrupp som befinner sig långt utom räckhåll. Om de inte föredrar Socialdemokraterna kan de gå till Vänsterpartiet, där famnen alltid är öppen för alla som avskyr Väst i allmänhet och Israel i synnerhet.

Regeringen har från första början varit på politisk defensiv ifråga om kriget i Gaza. Den rödgröna oppositionen har drivit regeringen framför sig – understödd av dagliga skräckskildringar inifrån Gaza i etablissemangsmedia med public service i spetsen.

Regeringens utsikter att bli återvald är inte de bästa. Opinionsmätningarna förblir dyster läsning. Endast ett under kan vad det verkar rädda kvar Liberalerna i riksdagen. Kristdemokraterna, Buschs eget parti, hänger på gärdsgården. Moderaterna trampar vatten.

Det är något av ett axiom att utrikespolitik aldrig avgör val i Sverige. Men om regeringen däremot hanterar en utrikesfråga så tafatt att den framstår som svag och hållningslös kan det bli ödesdigert. Och för tillfället framstår regeringen Kristersson som just splittrad, vek och velig.

En rödgrön regering där klimattalibanerna i Miljöpartiet och Nooshi Dadgostars antisemitiskt anfrätta gamla kommunistparti dompterar Socialdemokraterna, är inget annat än ett mardrömsscenario för landet.

Läs även: Skogkär: Regeringen Kristerssons utrikespolitiska kapitulation