Det går inte att slå i Sveriges medborgare och elkonsumenter att kärnkraften är den magiska lösningen på allt, förklarade Khashayar Farmanbar (S) som nytillträdd energiminister.

Istället försöker Farmanbar och regeringen slå i folk att den magiska lösningen på allt stavas vindkraft. Havsbaserad vindkraft.

Havsbaserad vindkraft innebär “förnybar el, på plats snabbt, till ett bra pris”, sade klimat- och miljöminister Annika Strandhäll (S) på tisdagens presskonferens där hon och Farmanbar presenterade regeringens första havsplaner, där lämpliga platser för vindkraft till havs pekas ut.

Snabbt på plats till ett bra pris? Det är en sanning med modifikation.

Strandhäll och Farmanbar tycks aldrig ha hört talas om Kriegers flak. Det är ett grunt havsområde i Östersjön, ungefär tre mil ut i havet från Trelleborg räknat. Här ska Vattenfall anlägga en stor vindkraftpark som – förhoppningsvis – kan tas i drift om sex år, 2028.

Projektet startades 2002. Om nuvarande tidplan håller innebär det att det kommer att ta 26 år från start till mål för denna vindkraftpark. Det finns också en dansk vindkraftpark i samma område. Den kunde invigas redan 2021, efter ungefär 19 år.

Under vintern har skenande elräkningar fått debatten om hur Sverige ska klara den framtida energiförsörjningen att hetta till. När Moderaterna och andra partier till höger föreslagit ny kärnkraft, har rödgröna politiker avfärdande hänvisat till Finlands nya kärnkraftverk Olkiluoto 3, som på grund av diverse problem tog 16 år att bygga.

Men att utgå från att nya svenska kärnkraftverk kommer att ta lika lång tid att få på plats som Olkiluoto 3, är ungefär lika rättvisande som att hävda att byggtiden för nya vindkraftsparker till havs kan förväntas bli densamma som för Kriegers flak.

Lite mer av intellektuell hederlighet i energidebatten hade inte skadat.

Läs även: Frankrike planerar upp till 14 nya kärnkraftsreaktorer

En annan invändning mot kärnkraft – och argument för vindkraft – är kostnaderna. Enligt Farmanbar skulle ny kärnkraft kosta “astronomiska summor”. Även här brukar rödgröna politiker hänvisa till Olkiluoto 3. Där hamnade slutnotan på i runda tal 85 miljarder kronor.

Men anläggningskostnaden måste sättas i relation till hur mycket el som sedan kan produceras. Kriegers flak beräknas kosta 13–19 miljarder kronor fullt utbyggd. Dess vindturbiner får en sammanlagd effekt på 640 megawatt och ska kunna producera 2,6 terawattimmar, TWh, per år. Det är ungefär en tredjedel av vad var och en av de tre reaktorerna vid Forsmark producerar. En ny kärnkraftsreaktor som levererar lika mycket el skulle i så fall kunna kosta tre gånger vad Kriegers flak kostar, alltså någonstans mellan 39 och 57 miljarder kronor, och vara konkurrenskraftig. Alldeles bortsett från att livslängden för en reaktor jämfört med ett vindkraftverk dessutom talar till kärnkraftens fördel.

Ytterligare ett räkneexempel – återigen mellan tummen och pekfingret.

Investeringskostnaden för havsbaserad vindkraft ligger enligt Vattenfall normalt någonstans mellan två och tre miljoner euro per installerad megawatt. Olkiluoto 3 har en nettoeffekt på 1 600 megawatt och kostade alltså 85 miljarder. Att anlägga en vindkraftpark till havs med motsvarande nettoeffekt, 1 600 megawatt skulle då gå lös på 32 till 48 miljarder kronor. Det är ungefär hälften av kostnaden för Olkiluoto 3 som trots allt drabbades av extrema fördyringar.

I den statliga utredningen Kraftsamling för framtidens energi (SOU 2017:2) bedöms nyproduktionskostnaderna för vattenkraft, kärnkraft och vindkraft som “förhållandevis likartade”, mellan 46 och 54 öre per kilowattimme. Oavsett vad som är billigast – några “astronomiska” skillnader är det inte tal om. Och även om ny kärnkraft skulle vara dyrare har den en avgörande fördel framför vindkraft: den är planerbar, oberoende av vädergudarna.

Strandhäll och Farmanbar hänvisar till att intresset för att investera i vindkraft rusat i höjden. Men det beror inte minst på att marknaden uppfattat regeringens signaler om att det är vindkraft den vill ha. På samma sätt har marknaden uppfattat regeringens tydliga och uttalade motstånd mot ny kärnkraft och dragit slutsatser av det.

Om havsbaserad vindkraft varit så konkurrenskraftig som regeringen vill ge sken av hade den också kunnat bära sina egna kostnader. Då hade regeringen inte behövt subventionera den genom att skjuta över kostnaden för att ansluta vindkraftparkerna till det landbaserade elnätet på Svenska Kraftnät. Det gör vindkraften billigare genom att en del av dess kostnader sprids ut på alla elanvändare.

Sverige har i dag en årlig elförbrukning på cirka 140 terawattimmar. Regeringen hoppas genom havsplanerna kunna få fram ytterligare 120 terawattimmar från havsbaserad vindkraft. Någon gång i framtiden, oklart när. Att Farmanbar och Strandhäll inte vågar ange någon tidsplan skvallrar om att det där med snabb utbyggnad nog bör tas med en rejäl nypa salt.

Hur som helst är regeringen tydlig med att den vill göra samhället ännu mer beroende av ett till sin natur nyckfullt energislag. Det lär kräva magi för att få till en stabil elförsörjning med sådana förutsättningar.

Läs även: Räkna med dyrare el när Tyskland stänger kärnkraften för gott