På tisdagen, nästan på dagen tio år efter hans hastiga avgång i samband med valförlusten 2014, avtäcktes en byst av den förre moderatledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt i riksdagshuset. En ära som endast förunnas den som suttit minst åtta år som statsminister.

Ett decennium är en alltför kort tid för att vi som samhälle ska ha hunnit få “den distans som krävs för att fullt ut och med det historiska perspektivet kunna förstå vilka avtryck du gjorde under åren som statsminister. Att avtrycken varit betydande tror jag dock att alla inser”, konstaterade Reinfeldts gamle partikollega, talman Andreas Norlén, när bysten avtäcktes.

“Sättet som man skriver historia är föränderligt och vad som slutgiltigt sägs om alliansregeringen och min gärning tror jag inte att vi är färdiga för ännu”, sade Reinfeldt till Svenska Dagbladet på sitt typiska högtravande sätt.

Nej, den slutliga historien om Fredrik Reinfeldts åtta år vid makten återstår kanske att skriva och beskriva. Och hans avtryck, som talman Norlén kallar det, är onekligen djupt. Förmodligen outplånligt. Det kommer att krävas tid att fullt ut överblicka de skador Reinfeldt – och hans allianskollegor – tillfogade Sverige genom sin gränslösa invandringspolitik. En politik som lade grunden för det Sverige som nu framträder. Ett land plågat av gängkriminalitet. Ett land där den grova organiserade brottsligheten infiltrerat både myndigheter och näringsliv. Ett segregerat land där pyrande etniska konflikter när som helst kan blossa upp i våldsamma upplopp.

Reinfeldtlandet.

Läs även: Skogkär: Ulf Kristersson röjer upp efter Fredrik Reinfeldt

Fredrik Reinfeldt tog över det krisdrabbade partiet efter katastrofvalet 2002 då Moderaterna fick ynka 15,26 procent av rösterna. Han vände det till 26,23 i riksdagsvalet 2006 och tog regeringsmakten med det borgerliga samarbetet Alliansen.

Dessa onekligen anmärkningsvärda politiska framgångar ledde till att det författades en handfull böcker tänkta att förklara fenomenet Reinfeldt och de Nya Moderaterna.

Aron Etzler beskriver i sin bok Reinfeldteffekten Fredrik Reinfeldt som en politiker som är tydligt ideologiskt driven. Den slutsatsen är han tämligen ensam om. Enligt i stort sett alla andra som under de här åren gav sig i kast med att teckna ett porträtt av personen och politikern Reinfeldt är det snarare bristen på ideologisk övertygelse och principer som framhävs.

Mats Wiklund, författare till En av oss?, ser i Reinfeldt en man som misstror ideologier, som saknar tålamod med “abstraktioner och stora idéer”. Per Schlingmann, kommunikationschef och sedermera partisekreterare i M, beskriver Reinfeldt som mer intresserad av människor och psykologi än “det traditionella politiska idégodset”. Fredrik Malmberg, som ledde Liberala ungdomsförbundet medan Reinfeldt var ordförande i Moderata ungdomsförbundet, MUF, säger till Wiklund att han inte kan minnas “en enda nydanande tanke som lanserades från MUF under [Reinfeldts] ordförandetid”.

Anita Kratz lyfter i sin bok Reinfeldt Ensamvargen fram dennes “motvilja mot stora omvälvande systemskiften”. Förändringar ska ske i små, små steg så att väljarna hinner med.

I Björn Elmbrants bok Reinfeldt framtonar en man som när han väl intagit statsministerposten prickar av vallöften, håller ihop sin koalitionsregering, men saknar visioner. “Knappast ett enda fräckt inspel, inga tankeuppkast, som skulle provocera till en nyttig debatt. Sådant passar sig inte för den kontrollerade statsministern.”

Ulf Kristofferson skriver i efterordet till sin bok Fredrik Reinfeldt : i huvudrollen att han ser uppenbara inslag av “smart taktik och slug beräkning” i snart sagt varje steg av Reinfeldts karriär. Kristofferson beskriver den dåvarande Moderatledaren som en man utan egentliga principer och utan ideologisk övertygelse.

Reinfeldt framstår genomgående i alla dessa böcker som en gåta, en hårt kontrollerad person som aldrig låter masken falla. Lika outgrundlig som den bronsbyst av honom som numera finns att beskåda i riksdagshuset.

Kanske är det så att Reinfeldt inte hade några visioner, han brukade trots allt varna för dem. Han hade kanske inte fantasi nog för att föreställa sig vad hans politik skulle leda till.

För Reinfeldt är det inte ett särskilt smickrande eftermäle men trots allt mindre förödande än motsatsen: att han visste vad han gjorde.

Läs även: Gustavsson: Var fick Fredrik Reinfeldt luft ifrån?