Demokratier har en olycklig fallenhet för önsketänkande. Varför skulle någon ta till vapen när alla rimligen inser att fredlig samexistens och ekonomiskt utbyte gynnar alla?

Det krig som nu rasar i Ukraina och hotar att sprida sig till resten av Europa visar vart sådant önsketänkande i värsta fall leder.

Varningssignaler ignorerades i vanlig ordning. Från Rysslands anfall mot Georgien 2008 över invasionen och annekteringen av Krimhalvön 2014 ända fram till att Moskva efter månader av krigsförberedelser och hot gick in i Ukraina i gryningen den 22 februari.

Inte skulle väl Putin?

Jo. Det skulle han.

Ett liknande misstag är Väst på väg att upprepa med den islamiska diktaturen Iran.

I skuggan av Ukrainakriget pågår slutförhandlingar med Iran om landets kärntekniska program. Det handlar om att blåsa nytt liv i The Joint Comprehensive Plan of Action, JCPOA, ett avtal som slöts 2015 under Barack Obamas tid som amerikansk president men som efterträdaren Donald Trump sköt i sank ett par år senare.

JCPOA innebar att Iran förband sig att avveckla centrala delar av sitt kärntekniska program och acceptera utökade internationella inspektioner av återstoden. I utbyte skulle ekonomiska sanktioner mot landet hävas.

JCPOA innebar däremot inte ett definitivt stopp för Irans ambitioner att bli en kärnvapenmakt, även om den svenska regeringen i sin naivitet hävdar detta. Det köpte tid. Den tidpunkt då Iran skulle kunna få fram ett kärnvapen sköts på framtiden. Centrala klausuler i avtalet skulle så småningom löpa ut. Efter 15 år skulle Iran exempelvis kunna återuppta storskalig urananrikning.

Iran har hela tiden hävdat att landets kärntekniska program – som inleddes redan under 1950-talet, på shahens tid – enbart har fredliga syften. Men för att få energi från kärnkraft behöver inte Iran, lika lite som Sverige, själv kontrollera hela processen från uranbrytning, via anrikning till färdigt kärnbränsle.

Iran har konsekvent brutit mot innehållet i icke-spridningsavtalet, som landet skrivit under. Att Iran också ägnat sig åt forskning och utveckling av kärnvapenteknologi är otvetydigt. Likaså att Iran ansträngt sig till det yttersta för att dölja omfattningen av sin kärntekniska forskning och utveckling, och säkra den mot möjliga militära angrepp genom att förlägga viktiga delar till hemliga, väl skyddade underjordiska anläggningar.

Det avtal som nu slutförhandlas är således tänkt att förhindra att Iran skaffar de kärnvapen Iran försäkrat att landet aldrig har eller haft för avsikt att skaffa. Men om Iran inte har och aldrig har haft för avsikt att skaffa kärnvapen, varför fortsätter landet då år efter år att utveckla sin förmåga att bygga såväl kärnvapen som missiler som kan förses med kärnvapenstridsspetsar?

På grund av att mullorna i Teheran vägrat omvärlden insyn och kontroll över landets kärnteknikprogram har Iran utsatts – eller snarare utsatt sig själv – för decennier av mer eller mindre tuffa ekonomiska sanktioner. Att låta befolkningen genomlida allt detta om kärnteknikprogrammet är helt och hållet fredligt framstår som minst sagt irrationellt. Om slutmålet däremot är att bli en kärnvapenmakt är det rationellt.

Läs även: Norell: En ohelig treenighet – Ryssland, Kina och Iran

När Trump beslöt att USA skulle dra sig ur JCPOA svarade Iran med att lägga in en högre växel i sin strävan mot kärnvapenkapacitet. I dag bedöms Iran kunna ta fram tillräckligt med höganrikat uran för ett kärnvapen på mindre än en månad och ha förmåga att bygga en färdig bomb inom ett år eller två år.

Iran vill bli en regional stormakt. Det är en ambition som vilar på religiös grund. Iran ser sig som den shiamuslimska världens förkämpe i en konflikt mot de sunnmuslimskt dominerade staterna i Mellanöstern med Saudiarabien i spetsen.

Regimen förtrycker sin egen befolkning, mördar oppositionella, underblåser krig och konflikter i andra länder. Den iranska regimen föredrar att slåss genom ombud. I Jemen genom houthirebellerna. Lite varstans i Mellanöstern med hjälp av Hizbollah och olika shiamuslimska miliser och terrorgrupper. Iran är världens ledande statliga finansiär av terror. Iran är ett av tre länder som enligt Säpo utgör ett ”allvarligt hot” mot Sverige. Nyligen utvisades två iranier som misstänktes planera terrorbrott i Sverige till sitt hemland. Det är en regim som inte skulle bli mindre aggressiv i skydd av ett eget kärnvapenparaply.

Om det någonsin fanns en chans att med fredliga medel hindra Iran från att bli en kärnvapenmakt har den med största sannolikt försuttits vid det här laget.

Läs även: Inga drastiska förändringar när Irans nye president installeras