Den som lyssnar på Joe Bidens tal till nationen slås av i vilken grad Socialdemokraterna och dess företrädare låter och agerar som Demokraterna i USA. För det är sannolikt inte så att inflytandet och inspirationen gått åt andra hållet.
Den amerikanske presidenten Joe Bidens tal till nationen häromkvällen blev ännu en påminnelse om hur Socialdemokraterna i Sverige kopierat Demokraternas politiska strategi och retorik rakt av.
Och strategin här som där går ut på att göra varje val till en existentiell fråga. En fråga om svart eller vitt, ont eller gott. Ett val som inte står mellan olika politiska visioner, mellan större eller mindre stat. Inte ett val mellan om landet ska röra sig högerut eller vänsterut, inte ett val mellan olika åsikter om vad som är den bästa skattepolitiken, skolpolitiken, klimatpolitiken eller invandringspolitiken. Nej, det som står på spel är något mycket större och mycket viktigare än så.
USA står vid ett vägskäl, ett av dessa sällsynta historiska ögonblick då den riktning som väljs kommer att avgöra nationens och världens öde under de kommande decennierna, förkunnade Biden. Det är, fortsatte han, ett val mellan att gå framåt eller bakåt, mellan hopp eller hat, mellan enighet eller splittring.
“De vill montera ner det som håller oss samman i Sverige. Öka motsättningarna. Ställa människa mot människa. Grupp mot grupp. Splittring, uppdelning, konflikt. Det är deras ledord. Det är i den riktningen de vill föra Sverige”, skrev Magdalena Andersson om Tidöpartierna i en uppmärksammad debattartikel ett halvår efter valet.
“Jag ställde upp i presidentvalet för fyra år sedan eftersom jag var övertygad, då som nu, om att Amerikas själ står på spel”, sade Biden. Men nu, fyra år senare, är Bidens slutsats paradoxalt nog den motsatta: endast genom att han inte ställer upp till omval kan USA räddas.
“Det är någonting fundamentalt som står på spel de kommande åren. Vårt lands själ”, ljöd det från Magdalena Andersson. Och i sitt tal i Almedalen för en månad återkom Andersson till att uppgiften nu är att “försvara vårt lands själ”.
Läs även: Edwardsson: Svensk exceptionalism och amerikansk – och dess pris
I den politiska berättelse Biden, Kamala Harris och deras partikamrater torgför är Donald Trump ormen i lustgården, den lede frestaren som försöker lura det godhjärtade och intet ont anande amerikanska folket. I Socialdemokraternas, Magdalena Anderssons och Annika Strandhälls Sverige är det Jimmie Åkesson som spelar rollen som bedräglig orm och folkförförare.
I USA är det Trump och hans Magarörelse – Make America Great Again – som enligt Demokraterna tagit över kontrollen av det republikanska partiet, lite grand som en parasit som tar kontroll över sitt värddjur. I Sverige är det Åkesson som enligt Socialdemokraterna förvandlat de övriga Tidöpartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna – till zombiepartier, i sin strävan att göra Sverige till en fascistisk polisstat.
Därför omnämns regeringen Kristersson i den socialdemokratiska retoriken genomgående som “SD-regeringen”. Fast egentligen är det enligt Andersson inte en regering i traditionell bemärkelse, utan en “högerregim”. Underförstått: inte fullt ut legitim.
I USA har Demokraterna alltsedan valrörelsen 2016 anklagat Trump för att vara köpt av ryska intressen eller stå under ryskt inflytande av någon annan anledning. Just det temat saknades i Bidens tal, kanske anses det ha spelat ut sin roll – om Biden nu inte rentav glömt det.
I Sverige är det Åkesson och SD som Socialdemokraterna anklagar för att gå Putins ärenden. Nio dagar före valet 2022 varnade dåvarande S-ministrarna Anders Ygeman och Peter Hultqvist för att SD:s “kopplingar till Ryssland” utgör en säkerhetsrisk.
Och Andersson minne är det i alla fall inget fel på. Självklara konstateranden av Åkesson, som att det någonstans finns en övre gräns för stödet till Ukraina, är att “låta precis som den ryska propagandaapparaten” och att säga “precis det Putin vill höra”, kritiserade Andersson i den senaste partiledardebatten i SvT.
När det gäller kultur och medier har Sverige länge fungerat som något av USA:s 51:a delstat. Fixeringen vid amerikansk inrikespolitik – när vad som händer inom EU-politiken borde ägnas betydligt större intresse – är ett tydligt exempel. Att Socialdemokraterna bestämt sig för att ta det sämsta från amerikansk politik och flytta över det till svensk kontext är därför beklagligt, men inte förvånande. Snarare ett tecken på den brist på politisk fantasi som numera präglar det en gång statsbärande socialdemokratiska partiet. Men det kanske blir så när de egna idéerna tog slut någon gång under 1990-talet med Göran Perssons (S) aldrig realiserade vision om det gröna folkhemmet.
Läs även: Skogkär: Magdalena Andersson är inte rädd för att smutsa ner sig
