Svenskar klagar ofta på USA och i synnerhet på amerikansk exceptionalism. Den senare kan också vara mer vådlig än vanlig nationalism, som oftast bara innebär att stollar håller med om saker som att allt är bra bara det kommer från deras hemland. Exceptionalism är som vi strax skall se en mer kvistig form av självbedrägeri. Det som stör mig är dock att svenskarna inte är ett dugg bättre själva. Så, låt oss därför ta det hela från början och jämföra den amerikanska exceptionalismen med dess svensk dito.

Läs även: Lidström: Vad familjepolitiken kostar och förstör

Kärnan i amerikanernas självbild är tron att USA är så bra att andra länder bör kopiera deras samhällssystem. Vilket ju är okey då alla, förutom en och annan kommunist, fascist och islamist, numera väl håller med om att demokrati och marknadsekonomi är bra eller, som Winston Churchill sa, i alla fall bättre än alla andra system som testats. Amerikanerna har därtill mycket att vara stolta över och ansåg länge att deras land bara skulle vara en modell som andra kunde kopiera om de själva kunde och ville.

Problemen började med USA:s seger i spanskamerikanska kriget 1898, vilket gjorde Kuba självständigt. Tyvärr innebar detta att vissa amerikaner började anse att demokrati och kapitalism inte bara var bra utan så nödvändigt att alla länder borde tvingas införa det – med våld om så krävdes. Med de båda världskrigen och kalla kriget blev denna syn vanlig. Den fick till vänster beteckningen internationell liberalism och till höger neokonservatism. Politiska tal proppade med floskler som att ”demokratin är på frammarsch tack vare amerikanska soldaters insatser” smakade också länge utmärkt som valfläsk.

Redan Vietnamkriget kom dock att visa på kostnaderna i både blod och dollar för rollen som ”världspolis”. Och med katastrofen i Irak 2003 blev de till slut så stora att amerikanerna började tröttna. När Donald Trump blev president inledde han därför en ordnad reträtt från denna linje. Frågan om varför alla svenskar som i decennier ilsket ångat om amerikansk imperialism inte tackade honom får vi här lämna därhän. Jag vill som sagt istället fokusera på att Sverige i praktiken betett sig lika dumt.

Orsaken till detta är att svenska politiker, likt amerikanska, tycker att det egna samhällssystemet är så bra att alla andra också bör införa det. Bakgrunden till detta är förvisso vitt skild från amerikanernas, som anser att den frihets- och jämlikhetssträvan som präglade Självständighetsdeklaration (1776) och Konstitutionen (1789) bör spridas. Svenskarnas storhetsvansinne går däremot tillbaka till stormaktstiden på 1600-talet och dess idé att Sverige stod för den ”den enda sanna och rätta lutherska läran”.

För att göra en lång historia kort så kom synen på Sverige som den enda vägens härförare sedan att överleva den militära stormaktens fall 1718. Och efter att ha flutit omkring i över tvåhundra år i skolböcker och mannaminne övertogs den, i en grått byråkratisk och avdankat avkristnad form, av sossarna när dessa på 1930-talet började betrakta sin politik som unik och Sverige som kronan på mänsklighetens utveckling av demokrati och välfärd. Och på den vägen blev det.

Efter andra världskriget började tuppkammen att växa. Att gå med i Nato och det gryende Europasamarbetet stämplades som ondsint ränksmideri. Sverige skulle vara neutralt så att politikerna kunde göra vad de ville (fast detta sas förstås aldrig högt). Och att Dag Hammarskjöld 1952 lyckades bli FN:s generalsekreterare sågs som bevis för det goda med detta (medan sanningen i att han valdes för att både USA och Sovjetunionen ansåg honom som så menlös att han var ofarlig för båda tystades ner).

På 1960-talet tvingades folket sedan att börja betala u-hjälp. Och motivet var i sanning grandiost: att hjälpa fattiga folk att påskynda sin utveckling från lerhydda till folkhem. Den enda stridsfrågan blev om svenskarna bara skulle tvingas ge bort en procent av vad de lyckades skrapa ihop varje år, eller mer. För att påstå att u-hjälpen kanske var hög och/eller ledde till problem i mottagarländerna blev så hånad att det snart blev svårt att få in en insändare ens i lokaltidningen om det.

Sverige utropade sig med andra ord till en moralisk stormakt – och började bete sig följdenligt. Vilket innebar att medan folk på ställen som Saigon fick nöja sig med influgna regementen av amerikanska soldater fick infödingarna i Addis Abeba, Harare och Mombasa äran att ta emot i förstaklass nedflugna svenska byråkrater som viftandes med biståndscheckar frågade om de ville ha kollektivjordbruk, svenska personnummersystem, skolor som kunde lära ut fröjderna med socialism och annat fint.

Det fanns förstås vissa skillnader. Medan amerikanska soldater tvingades att med vapen i hand skydda sydvietnameser och andra mot terrorister höjde svenska biståndsarbetare och politiker champagneglas för massmördare som Pol Pot, korruptionsmästare som Robert Mugabe och allmänna skitstövlar som Fidel Castro, Kenneth Kaunda och Julius Nyerere. Och medan presidenter som Lyndon B Johnson, Richard Nixon och Jimmy Carter försökte skydda folk mot bland annat kommunistiska statskupper yrade figurer som Olof Palme, Sten Andersson och Pierre Schori om gränslös solidaritet och utvecklingsmål.

Kommunismens fall 1989–91 innebar sedan slutet för så många svenska favoritdikaturer att många av UD:s cirkustält världen runt fick rivas. Några lärdomar drogs dock inte. För då Sverige fortfarande ansågs vara bäst fanns inte något att lära av andra länder, så storhetsvansinnet levde vidare. Nato vägrade man till nyligen åsnelikt att gå med i. Och när svenska politiker, efter hot om statsbankrutt, tvingades godta EU började européer snart sucka att dessa betedde sig som om det var Europa som gått med i Sverige och inte tvärt om.

Läs även: Sandström: Arga Anderssons demagogi splittrar nationen

De amerikanska och svenska stormaktsfasonerna har vidare fått flera snarlika utfall. I USA har supermaktsrollen främst lett till söndertrasade statsfinanser. För tron på landets överlägsenhet har fått konsekvenser hemmavid, och inte bara i forma av krig och interventioner som kostat skjortan. Därtill kommer fiaskon som Lyndon B. Johnsons Great Society och Barack Obamas sjukvårdsreform, som alla följt månlandningsprogrammets logik om att fortsätta att bara kasta pengar på problem tills de löser sig.

I Sverige kom statsfinanserna att klara utmaningen att leka välfärdsstat och stormakt samtidigt något bättre. Detta då u-hjälpen, trots allt, bara motsvarade typ Finansdepartementets kaffekassa. Dock så har räkningarna för det moraliska stormaktstänkandets största fiasko, invandringspolitiken, nu börjat droppa in. Och dessa kommer snart att få jänkarnas problem att te sig småskaliga i jämförelse.

Ty invandringens direkta kostnader i form av bidrag, bostäder och så vidare, är bara toppen på ett isberg. Under ytan döljer sig inte bara sekundära utgifter för kriminalitet, barntillsyn och annat utan också sociala och kulturella expenser av kategorin sjunkande arbetsmoral, stök i skolor, urartad syn på ont och gott, rätt och fel och mycket mer. Allt vi vet säkert är att dessa kostnader redan blivit så stora att delar av landet balanserar på randen till laglöshet och att vissa områden förvandlats till mångkulturella sumpmarker där den svenska urbefolkningen tvingas flytta, alternativt anpassa sig till vad mullor och getherdar från Mellanöstern och Afrika tycker och tänker.

Låt mig därför som avslutning säga att även om jag själv numera är mycket kritisk till vad som händer på min sida Atlanten så tar jag sällan notis om vad svenska USA-hatare säger. De har nämligen inte bara så stora bjälkar i ögonen att de ofta inte kan se skillnad på åsnor och elefanter. Många skjuter sig också så flitigt i bägge fötterna med politiska kulor och kulturella hagel att det är omöjligt att ta vad de säger på allvar.

Läs även: Brinkemo: Världens våldsammaste gäng och Gävle