Sedan en tid tillbaka försöker Socialdemokraterna skriva om historien om det svenska migrationshaveriet. I denna fantasivärld har Socialdemokraterna alltid varit för en stram migrationspolitik. På torsdagen kallade partisekreteraren Tobias Baudin och partiets migrationspolitiske talesperson Anders Ygeman, till pressträff och fortsatte där att skylla ifrån sig.

Socialdemokraterna pekar med det fortfarande blöta finger de nyss hade i luften – det blåser visst invandringskritiska vindar – i riktning mot Ulf Kristersson (M), som var minister i alliansregeringen 2010–2014.

“Ulf Kristersson har flytt sitt eget ansvar och Moderaternas ansvar för den tidigare migrationspolitiken”, förkunnade Ygeman medan Baudin tillade att Kristersson borde be om ursäkt.

Den dynamiska socialdemokratiska duon pekade särskilt på hur den dåvarande alliansregeringen med Fredrik Reinfeldt (M) i spetsen öppnade portarna för utomeuropeisk arbetskraftsinvandring på vid gavel 2008. Men denna politik, hur missriktad den än var, förklarar inte den ökande flyktinginvandringen. Först 2012 började strömmen av asylsökande tillta på allvar. Närmare 44 000 asylsökande detta år blev till drygt 54 000 följande år, över 81 000 år 2014 innan den kulminerade 2015 med nästan 163 000.

Under alliansens andra mandatperiod åren 2010–2014 hördes ingen som helst kritik från Socialdemokraterna om att den förda politiken var alltför generös. Tvärtom. Inför valet 2014 fanns det inte på Socialdemokraternas karta att strama åt migrationen.

“Sverige är ett rikt land. Om människor måste fly för sina liv ska vi hjälpa dem”, sade Stefan Löfven under valrörelsen.

Så vann de rödgröna valet 2014. Socialdemokraterna bildade regering tillsammans med Miljöpartiet. Men att begränsa invandringen var aldrig aktuellt. Den migrationspolitik alliansen drivit, och som S nu dömer ut, drev den rödgröna regeringen glatt vidare. Till det brådstörtade slutet.

När Reinfeldts efterträdare som M-ledare, Anna Kinberg Batra, i maj 2015 föreslog att Sverige skulle börja ge asylsökande tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta, blev dåvarande migrationsministern Morgan Johansson (S) mäkta upprörd.

“Så är det med en del politiker och en del partier, så fort det blåser till lite så faller de undan”, kommenterade Johansson i Ekot.

På ett seminarium i Almedalen i juli samma år viftade Johansson bort alla farhågor kring det ökande migranttrycket mot EU. Vad är väl 600 000 asylsökande i en union med ungefär 500 miljoner invånare:

“Det är som om en flykting om året beviljas asyl på en ö med 1000 invånare.”

Läs även: Skogkär: Två och en halv miljon invandrare löste inte problemet

Ulf Kristersson borde vara självkritisk, tycker Baudin nu. Men det har Kristersson varit. Redan i sitt installationstal som partiledare 2017.

“De senaste decenniernas migrationspolitik har varit ogenomtänkt och principlös”, slog Kristersson fast den gången.

Moderaterna har tagit sitt ansvar i så måtto att Tidöpartierna efter valet 2022 genomfört ett paradigmskifte vad gäller asylpolitiken. Men det krävde att Kristersson bet huvudet av skammen och tog hjälp av den tidigare pestsmittade Jimmie Åkesson (SD).

På pressträffen förklarade Ygeman och Baudin vidare att migrationspolitiken måste vara “jäkligt stram” de kommande mandatperioderna.

Man kan bli full i skratt för mindre.

Om Socialdemokraterna ska återta regeringsmakten måste de få hjälp av Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centern i någon kombination. Tre partier som samtliga står för den totala motsatsen till stram migrationspolitik. Den kraftmätningen lär S förlora. Om partiet ens bryr sig om att bråka. Regeringsmakten är trots allt det enda som har ett värde för dagens socialdemokrater. Det vet alla och Socialdemokraterna vet att alla vet.

Det sägs att om en lögn upprepas tillräckligt många gånger så blir den till sanning. Det sägs även att en stor lögn fungerar bättre än en liten lögn eftersom de flesta människor inte gärna vill tro att någon kan få för sig att ljuga så grovt. Därför upprepar Socialdemokraterna den stora lögnen gång på gång.

Läs även: Skogkär: Det migrationspolitiska paradigmskiftet och andra sagor