Bengt Westerberg, en gång ordförande i det parti som numera heter Liberalerna, menar att det behövs ett paradigmskifte i invandringsdebatten. Den har blivit alltför negativ. Nu måste bilden av invandringen nyanseras.

“I dag tenderar inte minst många politiker att bara se svårigheterna”, skriver Westerberg på DN Kultur.

Therese Svanström, ordförande för TCO, Tjänstemännens centralorganisation, är ute i samma ärende. Utrikes födda är rentav “den arbetskraft som får samhället att fungera”, hävdar Svanström i Göteborgs-Posten. En slutsats hennes inrikes födda medlemmar måhända har synpunkter på.

“När vi kliver in genom dörren på vårdcentralen eller vill göra ett kläd- eller matinköp är det utrikes födda som i mycket stor utsträckning gör att vården fungerar och att det finns personal i butiken. Detsamma gäller inom industrin, utbildningssektorn och hotell- och restaurangbranschen”, skriver Svanström.

Konstigt vore det väl annars med tanke på att en femtedel av landets befolkning, 20,4 procent, numera är utrikesfödd och mer än var fjärde, 26,9 procent, har utländsk bakgrund.

Westerbergs huvudbudskap, liksom Svanströms, är att invandring har, har haft och kommer att ha, avgörande betydelse för tillgången på arbetskraft.

Utan invandring skulle Sverige bokstavligen stanna eftersom hälften av alla buss- och spårvagnsförare och taxichaufförer enligt Westerberg är utrikes födda. Vården skulle sakna varannan apotekare, var tredje läkare, tandläkare och röntgensköterska. Även det enligt Westerberg.

Men invandrare tillför inte bara vården resurser. Invandrare tar också vårdens resurser i anspråk. Också invandrare blir sjuka. Även invandrare behöver vård. I många fall mer vård än inrikes födda. Enligt Folkhälsomyndigheten är välfärdssjukdomar som diabetes, högt blodtryck och övervikt och fetma, självrapporterad psykisk ohälsa, infektionssjukdomar som tuberkulos, hiv och hepatit B vanligare bland utlandsfödda. Deras tandhälsa är också sämre.

För att visa att invandring när mer än den tär på vårdens resurser krävs andra och bättre belägg än att många invandrare arbetar där.

En kraftigt ökande befolkning kräver också en kraftig utbyggnad av samhällets infrastruktur, i form av bostäder, gator och vägar, kollektivtrafik, sjukhus, vatten och avlopp, elnät med mera. Det behövs fler lärare, fler socialarbetare, fler poliser, fler i de flesta yrkeskategorier.

Invandring bidrar till samhället i den mån de resurser – i vid bemärkelse – invandrare tillför, är större än det tillskott av resurser invandring kräver.

Som visats i en rad vetenskapliga studier genom åren av forskare som Jan Ekberg och Joakim Ruist, är invandringen en ekonomisk belastning för de offentliga finanserna. De skatteintäkter invandrarna som kollektiv genererar är lägre än värdet av de skattefinansierade förmåner och den samhällsservice invandrarna som kollektiv kvitterar ut. Så har det varit sedan 1980-talet.

Läs även: Skogkär: Med den migrationspolitiken hjälper ingen integrationspolitik

Om Sverige inte haft någon invandring alls från 1970 och framåt hade befolkningen legat på omkring 8 miljoner i stället för dagens 10,5 miljoner, noterar Westerberg.

“En trolig effekt av en mindre befolkning hade varit att samhällets service i viktiga avseenden hade blivit sämre.”

Det lär vi aldrig få veta. Men Norge tycks klara sig hyfsat med 5,4 miljoner invånare. Inte heller verkar det vara något större fel på välfärden i Danmark och Finland med 5,8 respektive 5,5 miljoner invånare.

Dessutom är ingen invandring alls knappast det alternativ den övervägande majoriteten av den förda invandringspolitikens kritiker sett och ser framför sig. Snarare en invandring som är kulturellt, socialt och ekonomiskt hållbar.

För Westerberg och Svanström är invandring lösningen på problemet med att andelen av befolkningen som är i arbetsför ålder minskar i relation till den andel av befolkningen som ska försörjas – barn men framför allt äldre.

Men på samma sätt som invandrare blir sjuka blir de också gamla. De förblir inte för evigt i arbetsför ålder. Westerberg framhåller att den mest vårdkrävande gruppen i befolkningen växer, de som är 80 år eller äldre. 2021 utgjordes 13 procent av alla i denna åldersgrupp av utrikes födda. En andel som kommer att öka efter hand.

Sverige är i praktiken det bästa exemplet på att Westerbergs och Sandbloms argument inte håller.

Trots att invandringen lett till en kraftig befolkningsökning, runt 2,5 miljoner sedan 1970 varav 1,5 miljoner enbart under åren 2000 till 2020, så kvarstår problemet med den växande försörjningsbördan.

Invandring kräver helt enkelt ännu mer invandring i nästa steg när de tidigare invandrarna blivit äldre och inte längre är i arbetsför ålder. Det är som katten som jagar sin egen svans. Problemen med en åldrande befolkning och därmed en ökande försörjningsbörda får ingen lösning men skjuts i bästa fall framåt i tiden.

Om det inte räckte att som i Sverige öka andelen utrikesfödda i befolkningen till 20 procent, vad krävs då? 30 procent? 40 procent?

Det är inte invandringsdebatten som behöver ett paradigmskifte. Det är invandringspolitiken. Den behöver det paradigmskifte regeringen utlovat men ännu inte levererat.

Läs även: Skogkär: Invandring kan varken vända demografin eller rädda välfärden