Sjukvården är i kris, så har det låtit från Socialdemokraterna i två år vid det här laget. Det är en akut kris, en djup kris vars inledning av någon märklig slump råkade sammanfalla med att Socialdemokraterna tappade regeringsmakten.
På onsdagen presenterade Socialdemokraterna i form av Mikael Damberg och Magdalena Andersson valda delar av partiets skuggbudget. Att regeringen skulle anklagas för att ha skapat en nationell sjukvårdskris var förmodligen det minst överraskande inslaget i denna dragning som även i övrigt var fri från överraskningar.
Men så har Socialdemokraterna också i drygt två års tid malt på om den sjukvårdskris som – att döma av partiets företrädare – tycks ha brutit ut den 18 oktober 2022, samma dag som Ulf Kristerssons (M) regering tillträdde.
“Svensk sjukvård var inte perfekt hösten 2022”, medgav Andersson med för henne oväntad ödmjukhet, men tillade att inget blivit bättre av regeringen Kristerssons prioriteringar. I slutet av det här året kommer tusentals färre att arbeta i svensk sjukvård, förutspådde S-ledaren.
Det var förstås tänkt att stämma åhörarna till allvarlig eftertanke. Fast i ljuset av att uppemot en kvarts miljon anställda med olika legitimationsyrken är sysselsatta inom svensk hälso- och sjukvård låter “tusentals färre” inte direkt som det dråpslag Andersson försökte frammana.
År 2021 gick enligt Socialstyrelsen 11,3 procent av Sveriges BNP till hälso- och sjukvård. Endast sju av totalt 38 medlemsstater i den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD satsade detta år mer på sjukvården än Sverige. Sett till antalet läkare per 1 000 invånare låg Sverige på en tiondeplats.
Från 2022 till 2023 ökade antalet anställda i regionerna med drygt 5 000, enligt statistik från Sveriges Kommuner och Regioner, SKR. Av dessa var merparten, 3 289, personer som arbetade med hälso- och sjukvård – regionerna har som bekant även andra uppgifter, exemplvis kollektivtrafik. Och totalt sedan millennieskiftet har de regionanställda blivit drygt 43 000 fler.
Så kanske – kanske – är det Socialdemokraterna benämner sjukvårdskris inte i första hand en följd av bristande resurser utan snarare orsakad av felaktig resursanvändning, av ineffektivitet och bristande organisationsförmåga?
Kan någon för övrigt dra sig till minnes någon tidpunkt de senaste femtio åren då Sverige inte haft en sjukvårdskris? Och är det i så fall rimligt att tala om kris när tillståndet tycks vara kroniskt?
Läs även: Sandström: En sjukhusvistelse och vårdens verkliga problem
Att den föregivna sjukvårdskrisen kommit att inta en central roll i Socialdemokraternas offensiv mot regeringen har sin naturliga förklaring. Enligt en väljarundersökning som Indikator Opinion gjort för Ekots räkning är sjukvården svenskarnas viktigaste politiska fråga just nu. Var femte väljare, 20 procent, sätter sjukvården främst. Toppar listan gör lag och ordning med 23 procent.
Sjukvården är också Socialdemokraternas klart bästa gren, enligt väljarna. 31 procent anser att S har den bästa politiken på detta område, drygt tre gånger fler än de som svarar KD eller M, 10 respektive 9 procent. Kan en möjlig förklaring vara att medierna inte synar Socialdemokraternas sjukvårdspolitik och larmande om vårdkris i sömmarna?
I vårändringsbudgeten tillfördes regionerna 6 miljarder kronor extra för att undvika uppsägningar av vårdpersonal. I den nu aktuella höstbudgetens extrapengar till regionerna ingår ett riktat bidrag till hälso- och sjukvården på 2 miljarder kronor samt 1 miljard till kortade vårdköer.
Något besked om hur mycket extra Socialdemokraterna satsar på hälso- och sjukvård i sin skuggbudget gavs dock inte på onsdagen innan Damberg och Andersson skyndade vidare till andra ämnen.
Nu är dock hälso- och sjukvården i första hand regionernas och kommunernas ansvar – inte statens. Och det gäller alldeles oavsett vilka partier som sitter i regeringsställning. Ett av skälen till att regioner och kommuner har särskild beskattningsrätt är just att hälso- och sjukvården är deras bord.
I en majoritet av landets regioner, tretton av tjugoen, är det Socialdemokraterna som innehar det högsta politiska ämbetet, posten som regionstyrelsens ordförande, i de flesta fall i ledningen för någon rödgrön konstellation. Men det är så klart enklare att kräva att staten lättar på börsen än att rationalisera och omorganisera den egna verksamheten. Eller höja regionskatten, och stå för det, om nu inga andra lösningar står till buds.
För skattehöjningar är ju trots allt inte något Socialdemokraterna annars skyggar för.
Läs även: Nordling: Den konstanta sjukvårdskrisen och byråkratiseringen
