Med mindre än att det trillar ut ett lik eller två ur Magdalena Anderssons garderob är uppdraget som ordförande för Socialdemokraterna i praktiken hennes.

Om hon vill ha det. Men inget tyder på att hon inte vill.

Efter att de två partidistrikten Göteborg och Göteborgsområdet nu också uttalat sitt stöd för Andersson har hon en majoritet av ombuden på partikongressen i november bakom sig.

Om hon varit ovillig att ta över hade hon gjort detta klart i ett tidigare skede. Innan distrikt efter distrikt ställt sig bakom henne. Innan potentiella medtävlare – Mikael Damberg, Morgan Johansson, Anders Ygeman – dragit sig ur det lopp de säger sig aldrig ha haft för avsikt att delta i.

Sällan har väl en socialdemokratisk politikers väg till ordförandeposten i partiet varit så fri från konflikter och dramatik.

Därmed inte sagt att kongressen i november blir en lättmanövrerad klang- och jubelföreställning.

Den gångna mandatperioden har S delvis tvingats föra vad många inom partiet anser är ren högerpolitik. Visserligen nödvändigt för att med Centerns och Liberalernas bistånd kunna behålla makten, men det har frestat på tålamodet hos partiets högljudda vänsterflygel.

Och fått väljare att gå över till Vänsterpartiet.

Som finansminister – regeringens näst mäktigaste statsrådspost – vilar ansvaret för dessa internt så impopulära kompromisser högerut i stor utsträckning även på Magdalena Andersson.

Försöken att lansera Andersson som en vänsterkandidat – eller åtminstone som betydligt mer vänster än vad folk i allmänhet tror – kan åtminstone delvis ses som ett sätt att försöka lugna partiets vänsterflygel.

Och på den kanten lever hoppet om att vrida partiets politik kraftigt åt vänster vid kongressen i november.

Läs även: Nordling: Hur blir Magdalena Andersson som statsminister?

På måndagen presenterade den socialdemokratiska föreningen Reformisterna en skuggbudget. Där ligger Magdalena Andersson i lä. Hennes rekordstora reformutrymme på 74 miljarder kronor framstår som futtigt.

I Reformisternas skuggbudget – med den passande överrubriken ”Vi har råd!” – sätts reformutrymmet till 248 miljarder kronor nästa år.

Ett axplock:

Pensionerna ska höjas med 3 500 kronor i månaden för dem med lägst pension. Barnbidraget höjs med 1 000 kronor per barn. A-kasseersättningen höjs. Ja, i stort sett alla upptänkliga bidrag och ersättningar höjs. Tandvård blir en del av sjukvården. Det kommunalekonomiska utjämningssystemet tillförs omkring 80 miljarder.

Allt detta förutsätter en massiv ökning av skatteintäkterna.

Skattesänkningar som skett de senaste åren dras tillbaka. Arvs- och gåvoskatt återinförs. Förmögenhetsskatten återinförs. Kapitalinkomstskatten höjs. Fastighetsskatten görs progressiv. En klimatvärnskatt införs. Jobbskatteavdragen tas bort och ersätts av ett “rättviseavdrag”.

Det finanspolitiska ramverket monteras ner. Överskottsmålet ryker. Statens budget delas upp i driftbudget för löpande utgifter och en investeringsbudget som kan finansieras med lån. Därmed kan skatteintäkterna fullt ut användas för konsumtion om så önskas. Och att det är vad Reformisterna önskar råder det inga större tvivel om.

En politik för att “ge oss medborgare den välfärd vi efterfrågar, förtjänar och har rätt till. Det är politik som både är populär och nödvändig”, sammanfattar Reformisternas Markus Kallifatides och Linn Svansbo förslaget i en debattartikel i Expressen.

Målet är att få kongressen i november att så långt det går bakbinda partiledningen när det gäller den ekonomiska politiken.

Då om inte förr lär det visa sig var på den politiska skalan Magdalena Andersson egentligen står. Om Reformisterna ska bli nöjda krävs det nog att hon placerar sig till vänster om Nooshi Dadgostar, någonstans mellan vänsterpartiledaren och den statsfinansiella avgrunden.

Läs även: Busch (KD): Andersson (S) satt vid Löfvens sida under migrationskrisen