Med endast tre dagars mellanrum har SVT publicerat två korta nyhetsdokumentärer där regeringens klimatpolitik granskas, ifrågasätts – och döms ut.

Att granska och ifrågasätta ingår förvisso i public service uppdrag. Det är bara det att denna granskning alltid är lika förutsägbar.

I dokumentären Utsläppen – minskar de? är infallsvinkeln från början tydlig: De svenska klimatutsläppen har knappt minskat alls under mandatperioden, vilket framställs som ett kapitalt misslyckande, för hur ska Sverige nu kunna nå sina klimatmål, som nollutsläpp 2045?

Den förklaring SVT ger till varför det blivit så här, är att reduktionsplikten, kravet på inblandning av dyra biodrivmedel i bensin och diesel, inte höjts tillräckligt. Det är klart att om det överordnade målet för en regering är att minska klimatutsläppen, då är det ett misslyckande när utsläppen knappt minskar alls. Men nu tvingas regeringen, som alla regeringar, balansera olika mål mot varandra. Ett sådant konkurrerande mål är att vanliga människor ska ha råd att tanka bilen.

I vanlig ordning när SVT:s klimatreportrar är i farten saknas det större sammanhanget. Som att Sveriges utsläpp motsvarar ungefär en promille, en tusendel, av de globala utsläppen av växthusgaser. Som att Sverige sedan länge ligger nära nettonollutsläpp. För SVT redovisar bara utsläppen, inte hur mycket koldioxid som samtidigt tas upp i skog och mark. De senaste tio åren (2015-2024) har upptaget av växthusgaser i Sverige totalt uppgått till 458,82 miljoner ton, eller i snitt 45,9 miljoner ton per år. Utsläppen av växthusgaser har under samma tioårsperiod uppgått till 489,95 miljoner ton, eller 49 miljoner ton om året. Skillnaden är 3,1 miljoner ton om året. Detta är vad alla, inte minst SVT, gör ett stort nummer av. Och med tanke på att statistiken, särskilt när det gäller upptaget, präglas av viss osäkerhet kan det lika gärna vara nettonollutsläpp. Eller negativa utsläpp.

Läs även: Skogkär: Den enkla förklaringen till att vänstern älskar public service

I den andra dokumentären, Vid pump, har SVT sökt upp den tidigare EU-kommissionären Frans Timmermans, den nederländske socialdemokraten som ledde arbetet med att ta fram unionens klimatpolitiska paket, Fit for 55, ett ramverk som blivit allt mer ifrågasatt. Det irriterar Timmermans.

“Generellt i Europa lyssnar mitthögern ibland för mycket på retoriken från radikalhögern, och Sverige är en del av det”, säger Timmermans till SVT.

Det skulle kunna vara så att det Timmermans kallar ”radikalhögern” har en och annan poäng i sin kritik, och att det är därför “mitthögern” börjat lyssna och tveka om unionens klimatpolitik är långsiktigt hållbar. Men det är ett spår SVT aldrig skulle följa.

Istället vänds Timmermans kritik mot den svenska regeringen. I Vid pump ifrågasätts återigen regeringens satsningar på att hålla nere drivmedelspriserna. Nu är huvudkritiken att detta bromsat elektrifieringen av fordonsflottan. Visserligen var drygt en tredjedel, 36,5 procent, av alla nya bilar som såldes i Sverige förra året elbilar. Det ger Sverige en sjundeplats i Europa. Men i Norge – i Norge – där var 95,9 procent elbilar.

Det kan förstås vara som energiminister Ebba Busch (KD) påpekar för reportern att Norge satsar 50 miljarder om året i subventioner på att öka elbilsförsäljningen och att det inte nödvändigtvis är ett exempel den svenska regeringen bör följa.

När reportern sedan avbryter Busch mitt i ett svar om försäljningen av laddbara bilar, tröttnar ministern, och säger vänligt men bestämt:

“Alla dina frågor är otroligt politiskt färgade, det är inte neutrala ingångar, det är en väldigt tydlig vinkel. Det måste åtminstone vara möjligt för mig att tala till punkt.”

Detta blev för mycket för de känsliga själarna på statstelevisionen. I vad som närmast liknar en debattartikel, publicerad på SVT:s sajt, anklagar Karin Ekman, ansvarig utgivare för SVT Nyheter, Busch för att “smeta politik över professionell journalistik”.

Att i en begynnande valrörelse göra sig själv till en politisk aktör och gå i polemik mot regeringen eller enskilda statsråd borde statstelevisionens företrädare kanske inte ägna sig åt. Men det är just vad Ekman väljer att göra.

Till journalistisk professionalism hör att tåla mothugg från den som granskas. Inte agera som pompösa men känsliga primadonnor. Helt enkelt låta journalistiken tala för sig själv. Tittarna är säkert fullt kapabla att bedöma det rimliga och lämpliga i både SVT:s prestation och ministerns reaktion.

Läs även: Skogkär: Forskningen frikänner inte public service