Med ett “Nu kör vi!” avslutade partiledaren Annie Lööf sitt tal på Centerns valkonvent i Stockholm på fredagen. Knappt hade hon sagt detta förrän konventets deltagare studsade upp – som på en given signal – för att till tonerna av Dancing queen av Abba hylla sin ledare med en stående ovation.

Det var ett tal avsett att ingjuta mod och kraft i partiets fotfolk när valrörelsen nu drar igång på allvar, med många variationer på temat vilken avgörande roll Centern spelar i svensk politik och för Sverige.

Annie Lööf är onekligen partiets drottning som förväntar sig och åtnjuter oinskränkt popularitet och lojalitet. Partiet, det är hon.

Problemet är att Annie Lööf också förväntar sig att vara svensk politiks drottning, den som regerar med fast hand och bestämmer vem som ska samarbeta med vem, vem som ska styra och på vems villkor. Hybris är ett annat ord för detta.

Och Annie Lööf hade inte varit Annie Lööf om hon inte redan inledningsvis i sitt tal – utan namns nämnande – pekat ut Centerns fiende.

“En främlingsfientlig populism som göder budskap om misstro och hat, vars kraft växer i styrka över hela världen, och står på tröskeln till regeringsmakten här hemma.”

I partiets valmanifest, som också presenterades under fredagen, nämns däremot namn. Centern är det enda “borgerliga partiet som inte kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna och ge dem makt över hur Sverige ska styras”, framhålls det.

I sitt tal under politikerveckan i Almedalen på Gotland slog Lööf fast att om Ulf Kristersson vill bli statsminister med Centerpartiets stöd så måste han “släppa taget” om Sverigedemokraterna. Och om Magdalena Andersson vill bli statsminister, välsignad av Lööf, måste hon ge upp “vänsterpolitiken”.

Stödet till Andersson hänger således på den förda politiken. För stödet till Kristersson spelar det ingen roll vilken politik han vill föra. Så länge den på något sätt förs tillsammans med Sverigedemokraterna vägrar C att vara med.

Läs även: Skogkär: Annie Lööf (C) är pyromanen som klätt ut sig till brandman

Att Lööfs koncept med den “breda mitten”, som bygger på någon form av samarbete eller maktdelning mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, är oönskat av alla utanför Centern, är inget Lööf låter sig nedslås av. Hon fortsätter att rulla på i de djupa, sedan fyra år uppkörda hjulspåren, oförmögen att ändra kurs ens om hon skulle vilja det. Och det vill hon hur som helst inte.

Lööf beskriver Centern som ett borgerligt parti. Men även om Lööf gör sitt bästa för att blanda bort korten är det uppenbart att Centern i dag spelar i det rödgröna laget. Hennes slängar i talet mot den ”konservativa högern” talade sitt tydliga språk.

Detta sidbyte har inte gått väljarna förbi. I SCB:s stora partisympatiundersökning i november 2011, ett par månader efter att Lööf tillträtt som partiordförande, var det 40,1 procent av Centerns sympatisörer som hade Moderaterna som näst bästa parti. Endast 5,0 procent uppgav Socialdemokraterna. Snabbspola fram till den senaste partisympatiundersökningen, från maj i år. Där uppgav bara 19,8 av C-sympatisörerna att Moderaterna var näst bäst medan hela 42,9 svarade Socialdemokraterna. Numera är det bara var tredje Centerväljare som ser något av partierna i den tidigare alliansen, den som Lööf emellanåt hävdar fortfarande existerar, som sitt andrahandsalternativ. Lööf har tagit Centerpartiet från politikens högersida över till den vänstra och på vägen dit bytt ut stora delar av partiets väljarkår.

En position i politikens mitt, rätt hanterad, kan ge ett litet parti som Centern inflytande långt utöver vad antalet riksdagsmandat antyder. Men genom att i praktiken välja sida har Annie Lööf spelat bort det trumfkortet. Hon har inget annat val än att släppa fram en anderssonsk S-regering om alternativet är en regering ledd av Ulf Kistersson, med stöd av SD. Och det är så alternativet ser ut.

I sitt tal underströk Lööf att Sverige inte har råd med ännu en mandatpriod fylld av polarisering och politiska låsningar. Men om Centern i valet i september åter ges en vågmästarroll är det just detta som väntar. Samma rödgröna röra, samma blockeringar, ännu en kraftlös minoritetsregering med ett parlamentariskt underlag som drar åt helt olika håll. Lööf eldade sina partikamrater med tal om vilken viktig roll Centern spelar i svensk politik. Dessvärre är den numera destruktiv.

Läs även: Gudmundson: Världsherravälde nästa för Annie Lööf