På måndagen fick statsminister Magdalena Andersson (S) en uppdatering om säkerhetsläget i Sveriges närområde av överbefälhavaren Micael Bydén.

När de efteråt mötte pressen sammanfattade Bydén att läget är allvarligt och att han inte utesluter någonting när det gäller Rysslands fortsatta agerande gentemot Ukraina, medan Andersson för sin del underströk vikten av att “det diplomatiska spåret fortsätter”.

Ingen blev väl mycket klokare av det, men det var heller knappast att vänta. Här handlade det mest om att Andersson fick framträda som en trygg ledare i en orolig tid, en sådan som folk kan känna förtroende för – och rösta på.

På den klassiska frågan om Sveriges beredskap är god svarade Bydén diplomatiskt:

“Med givna resurser och förutsättningar har vi på plats det vi behöver.”

Inte heller detta gjorde väl någon mycket klokare.

Tolkningarna av det säkerhetspolitiska läget skiljer sig knappast åt mellan riksdagspartierna. Däremot råder ingen enighet om att de “givna resurser” Bydén talar om är tillräckliga. En ny budgetstrid om försvaret är under uppsegling.

Moderaterna har krävt tre miljarder ytterligare till försvaret enbart i år. I budgetsammanhang kan det knappast ses som en storsatsning. Inte om man jämför med de omkring 400 miljarder kronor som avsatts i statens budgetar de senaste åren till olika former av krisstöd under pandemin. Eller den fördubbling av det svenska klimatbiståndet till 15 miljarder kronor som den rödgröna regeringen gav besked om inför klimattoppmötet i Glasgow i november förra året.

Att upprätthålla yttre och inre säkerhet är två av statens grundläggande uppgifter. Båda har länge varit eftersatta. Rysslands alltmer aggressiva agerande gör omprioriteringar motiverade. Men några extra pengar till försvaret blir det inte, lyder beskedet från regeringen. Försvarsmakten har ombetts att redovisa vilka redan beslutade satsningar som kan tidigareläggas, men de budgetramar som dragits upp för åren 2022 till 2025 ligger fast.

Det är inte omöjligt att Moderaterna kan mobilisera en majoritet i riksdagen för en ytterligare, snabb budgetförstärkning till försvaret. Det är värt ett försök.

Läs även: S-talepunkter stoppar inte rysk aggression

Från 1950-talet fram till 2015 minskade Sveriges försvarsutgifter som andel av BNP sakta men säkert. Därefter har det vänt uppåt, från 0,9 procent 2015 till 1,3 procent av BNP i år.

Det är en bit på väg, men knappast tillräckligt.

För tio år sedan slog dåvarande överbefälhavaren Sverker Göransons beskrivning av det svenska enveckasförsvaret ner som en bomb i försvarsdebatten. Sverige skulle enligt Göranson bara kunna stå emot ett begränsat militärt angrepp i en vecka.

Att Sverige skulle bygga upp ett försvar med förmåga att stå emot ett fullskaligt angrepp från en militär stormakt som Ryssland är inte realistiskt. Realistiskt är att bygga ett försvar som gör att ett angrepp mot Sverige kostar mer än det smakar. Det skulle sannolikt kräva närmare en fördubbling av försvarsanslagen jämfört med i dag.

Ett annat sätt är att omvandla det i dag täta samarbetet med försvarsalliansen Nato – ett nästanmedlemskap – till fullvärdigt medlemskap och därmed också få de säkerhetsgarantier det innebär.

Enligt Socialdemokraterna finns dock ingen lämplig tidpunkt för Sverige att gå med i Nato. Är säkerhetsläget gott behövs det inte, är säkerhetsläget dåligt gäller det att sitta still i båten och inte göra några plötsliga rörelser.

“Sverige ska inte söka medlemskap i Nato”, slog Magdalena Andersson fast i sin regeringsförklaring i november.

Sådant tycker den ryske utrikesministern Sergej Lavrov om att höra.

“Vi ser de här ländernas [Sveriges och Finlands] neutralitetspolitik som ett stort bidrag till den europeiska säkerhetsordningen och för stabiliteten på den europeiska kontinenten”, berömde Lavrov för en tid sedan.

Att vare sig Sverige eller Finland är neutrala, utan alliansfria, vet Lavrov naturligtvis, på samma sätt som han vet att Finlands regering håller dörren öppen för ett Natomedlemskap. Lavrovs medvetet felaktiga återgivning av sakläget är en del av det diplomatiska spelet, en påtryckning och en varning. Än tydligare blir detta i det brev Lavrov sänt till bland andra Sveriges utrikesminister Ann Linde (S) där han varnar mottagarna för att “under rådande omständigheter” stärka säkerheten ”på bekostnad av andra stater”, det vill säga Ryssland.

Kreml försöker styra Sveriges säkerhetspolitiska vägval. Det kan och ska Sverige inte acceptera.

“Det vi inte vill i framtiden är att leva i en skugga från Moskva”, sade försvarsminister Peter Hultqvist (S) häromdagen i en intervju med TV4.

Men Sverige lever sedan länge i den skuggan.

Frågan är vad den svenska regeringen tänker göra åt saken. En bra början vore att släppa in lite ljus genom att öppna den så omsorgsfullt igenspikade dörren till ett Natomedlemskap.

Läs även: Analys: Hur troligt är egentligen ett krig mellan Ryssland och Ukraina?