I maj 2023 gick socialdemokraten Carin Jämtins sexåriga förordnande som chef för den statliga biståndsmyndigheten Sida ut. Hon fick inte förnyat förtroende av regeringen Kristersson.

Beskedet kom knappast som någon överraskning för Jämtin. I och med regeringsskiftet föregående höst stod det klart att nya biståndsvindar skulle börja blåsa.

Det för Socialdemokraterna närmast heliga enprocentsmålet för biståndet slopades. “Det ska vara resultaten som räknas, inte ett utbetalningsmål”, slog den nytillträdde statsministern Ulf Kristersson (M) fast i sin första regeringsförklaring. På längre sikt är det handel och ekonomisk utveckling som kan föra ett land från fattigdom till välstånd, konstaterade Kristersson. Alltså inte bistånd.

Jämtin kunde läsa skriften på väggen. Och hon tycks ha agerat därefter.

I december 2022 tecknade Sida, efter beslut av Jämtin, nya femåriga avtal med två av Sidas så kallade strategiska partnerskapsorganisationer, Act Svenska Kyrkan och Forum Civ – som tidigare hette Forum Syd. Detta trots att Jämtin visste att den svenska biståndspolitiken skulle ses över. Eller kanske just därför. Avtalen innebar att de båda organisationerna fick närmare 2 miljarder kronor till sin biståndsverksamhet.

Sidas beslut togs två dagar innan regeringen fastställde ett nytt regleringsbrev för Sida, alltså ett styrdokument för myndighetens verksamhet. I detta regleringsbrev uppmanades Sida att “undvika att teckna större och/eller längre avtal mot slutet av en strategiperiod”.

Trots detta ingick Jämtin och Sida efter årsskiftet ytterligare två femåriga avtal om totalt 1,2 miljarder kronor, den här gången med två biståndsorganisationer med nära kopplingar till arbetarrörelsen och socialdemokratin, den kooperativa rörelsens biståndsorganisation We Effect, och fackföreningsrörelsens organisation för internationellt utvecklingssamarbete, Union to Union. Den som avslöjat detta är Svenska Dagbladets ledarskribent Peter Wennblad.

Sidas överdirektör Marie Ottosson, som fattade besluten tillsammans med Jämtin, medger i ett mejl till Wennblad att regeringen borde ha informerats om avtalsförlängningarna. Jämtin själv vill inte svara på frågor.

Nu hjälpte det inte att Jämtin försökte vara listig – utöver att hennes agerande bidrog till att ställa regeringen i dålig dager, vilket i och för sig inte är oviktigt för en sann socialdemokrat. I mars i år beslöt Sida att säga upp samtliga avtal med myndighetens strategiska partnerskapsorganisationer från och med det kommande årsskiftet. Ett besked som utlöst ett förutsägbart ramaskri ur djupet av det biståndsindustriella komplexet.

Läs även: Lidström: Carin Jämtin och det lagligt korrupta Sverige

Jämtin inledde sin politiska karriär på 1980-talet i det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU. Hon har varit biståndschef vid Olof Palmes Internationella Centrum, biståndsminister, oppositionsborgarråd och partisekreterare. En trägen arbetare i den socialdemokratiska vingården – eller ska den kanske kallas den socialdemokratiska djupa staten. Om hon in i det sista försökt gynna partiets och rörelsens intressen är det inte förvånande.

Den svenska förvaltningsmodellen bygger på att opolitiska tjänstemän lojalt verkställer politiska beslut, oavsett om de anser besluten är bra eller dåliga, oavsett regeringens färg. Om tjänstemän underminerar politiskt fattade beslut sätts demokratin ur spel.

De senaste åren har det blivit allt tydligare att Sverige har ett utbrett problem med myndighetsaktivism, tjänstemän på statlig, regional och kommunal nivå som agerar utifrån egen politisk övertygelse.

Sverige har också ett problem med politisk korruption. Ledande befattningar som myndighetschefer fördelas utifrån partibok och politiska meriter snarare än förtjänst och kompetens.

Det kan i sammanhanget vara värt att påminna om hur det gick till när Jämtin blev Sida-chef. När hennes företrädare i juli 2016 lämnade posten som generaldirektör på Sida hölls tjänsten vakant i nästan ett år. Visserligen utlystes tjänsten men när ansökningstiden gått ut i oktober 2016 hittade regeringen Löfven (S) ingen lämplig kandidat bland de 28 sökande. Istället utsågs Jämtin – som inte sökt jobbet – till ny generaldirektör i maj 2017.

“Vi har haft en korrekt rekryteringsprocess och vi har inte lagt in de politiska värderingarna i det”, försäkrade Isabella Lövin (MP), minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat, när utnämningen av Jämtin offentliggjordes.

När Jämtin lämnade generaldirektörsposten på Sida utnämndes hon till landshövding i Västernorrlands län. Med tanke på hennes obstruerande på Sida är det svårt att förstå varför regeringen har fortsatt förtroende för Jämtin. Ett mer flagrant exempel på hur en statlig tjänsteman ägnar sig åt politisk aktivism är svårt att finna. Regeringen har här fått ett utmärkt tillfälle att statuera exempel och göra klart att sådant agerande inte accepteras.

På torsdagen meddelade Tidöpartierna att Sida kommer att kallas till riksdagens utrikesutskott med anledning av uppgifterna om Jämtins agerande.

“De graverande uppgifterna måste redas ut [...) Vi kan aldrig acceptera att myndighetschefer driver egna politiska agendor”, heter det i ett pressmeddelande.

Men sannolikt sitter Jämtin säkert. Hon kan räkna med det socialdemokratiska partiets totala och lojala stöd. Och för de nuvarande regeringspartierna uppstår frågan om det är klokt att riskera att rubba en ordning som alla i den politiska klassens toppskikt kan ha glädje av – även om ingen haft mer glädje genom åren av utnämningar utifrån politisk förtjänst än Socialdemokraterna.

En annan gång kan det trots allt vara någon av de nu sittande borgerliga ministrarna som behöver en behaglig reträttpost. Varför bita en hand som en dag kan föda också dig?

Läs även: Skogkär: Sida är närmast en förlängning av Socialdemokraterna