Jag skrev just en krönika där jag uttryckte min besvikelse över hur tafatt, handlingsförlamad och oförberedd dagens förment borgerliga regering är. Det är som om allt de strävar efter är att provsjunga för att bli landshövdingar när väl Socialdemokraterna, närmast ofelbart givet hur Tidöpartierna beter sig, återtar makten 2026.

Det digitala bläcket hade knappt torkat när Sverige nås av nyheten att Carin Jämtin blir landshövding i Västernorrland. Särskilt ont gör detta då jag växte upp i Sollefteå. Min besvikelse har därför övergått till kallt raseri.

Läs även: Sandström: Varför så tyst om den politiska klassen?

Carin Jämtin, socialdemokratisk före detta partisekreterare, var till nu generaldirektör för Sida. Enligt vad som går att utröna var det hennes livs första arbete utanför politiken. Också tjänsten hos Sida betalades dock av de svenska skattebetalarna. När Jämtin tillsattes som generaldirektör av sin partikamrat Stefan Löfven hade hon inte ens sökt tjänsten. Det hade däremot 28 andra personer gjort.

”[Det är] emot all lag, att någon skall döma i sin egen sak”, sade bondeståndet vid 1680 års riksdag. Detta är tyvärr något våra makthavare, allihop tillsammans, gradvis sedan ett och ett halvt sekel alltmer brutit mot. Sveriges rikes lag är idag lagvidrig.

Hur skulle ett hederligt och demokratiskt Sverige se ut på politikens område? Sådant är inte science fiction utan välkänt från både historien och från våra dagliga liv.

Vi vet att all makt korrumperar och att alla människor kan falla för frestelser. I en äldre tid var därför politiker oavlönade. Ingenting fick ge intrycket av att de, utöver att njuta äran av att få styra eller lagstifta, dessutom skodde sig på det faktum att de satt vid maktens köttgrytor.

Adelsmännen i ståndsriksdagen betalade själva för sig. I framför allt bondeståndet var det väljarna som stod för uppehället under riksdagarna. Men inte bara det. Riksdagen sammanträffade endast vart tredje eller vart femte år. Sessionerna varade bara 3–4 månader, även om de ibland blev längre. Därefter upplöstes riksdagen och ledamöterna återgick till sina arbeten. Väl hemma hade de också att förklara sig för sina väljare.

I ett hederligt Sverige skulle det ses som något exceptionellt, som något som kräver synnerlig genomlysning, ifall en politiker övergår till att bli tjänsteman. Allt skulle göras för att demonstrera att personen ifråga fått tjänsten på grund av sina meriter, inte på grund av sitt eget eller sina vänners politiska inflytande.

En av de svartaste perioderna i svensk politisk historia är därför den senare Frihetstiden, efter att Arvid Horn 1738 avgått. Ständerna styrde, precis som idag, med en förlamad kungamakt, utan maktdelning, utan någon motvikt. Ordet ”frihet” i Frihetstiden betyder för övrigt inte alls frihet i normal bemärkelse utan ständernas frihet att lägga sig i vad som helst, inklusive i redan avfattade domar.

Under Frihetstiden betalade Frankrike och Ryssland ut stora summor till riksdagsmännen i syfte att vrida svensk politik till deras fördel; Frankrike till Hattarna, Ryssland till Mössorna.

I dagens Sverige tar istället politikerna pengar direkt från väljarna och ger till sig själva. Hur kan de göra detta utan att det blir uppror, utan att det leder till massiva protester?

För det första ”har vi demokrati” i Sverige. Detta är en process där väljarna vart fjärde år lägger en valsedel i ett kuvert och kuvertet i en valurna. Därefter, tror de flesta, inklusive normalt mycket pålästa personer, inklusive statsvetare, att något händer, något som avspeglar ”folkviljan”.

Därav också vanföreställningen att proportionella val gör att detta något, som antas hända, dessutom gör det i proportion till hur stor röstandel som partierna fick som sitter i riksdagen.

Den så kallade demokratins införande har, som filosofen Gordon Graham uttrycker det, välsignat, ja närmast helgonförklarat, det politiska systemet. Tack vare att vi har ”demokrati” kommer goda ting ske; allt blir ljust och vackert. ”Vi” antas därför styra ”tillsammans”. Våra folkvalda är en del av detta ”vi”.

I synnerhet, eftersom människan är ett grupplevande djur, antas de politiker som är med i vår egen politiska folkstam avspegla vad vi själva vill. Studier visar dessutom att, precis som för fotbolls- och hockeylag, de mest kunniga supportrarna, de djupast politiskt bildade, också är de som är mest partiska. De stödjer Socialdemokraterna eller Moderaterna på samma sätt, och av samma skäl, som andra stödjer Djurgården eller Manchester United.

Läs även: DEBATT: MED vill avskaffa politikeradeln

Omvänt visar studier att i USA omkring en fjärdedel av väljarna, eller något fler, inte besitter några politiskt relevanta kunskaper. Andelen torde vara minst lika hög i Sverige, givet att vi i Sverige sedan 55 år har det haveri som är grundskolan för alla, givet att de som börjar studera historia vid universitet inte kan någon historia, och givet att de som går ut gymnasiet från en teoretisk linje i hög grad inte behärskar svenska i normal bemärkelse.

Resultatet av allt detta är att väljarna inte granskar makten och inte oroar sig för makten. Makten är ju ”vi” på något vagt, obestämt vis. Makthavarna har därför lyckats bilda karteller, där alla partier ingår, både de i regeringsställning och de i opposition. Detta är något som statsvetarna Katz och Mair skriver om i boken Democracy and the Cartelization of Political Parties.

Alla partier tar tillsammans partistöd, skattemedel som de röstat till sig. Partierna är därmed oberoende av både medlemsavgifter och av donationer. Tvärtom har våra partier ett egenintresse av att ha så få medlemmar som möjligt. Ju färre de är desto färre delar på skattemedlen och desto färre konkurrerar om maktpositionerna.

Jag har skrivit om detta tidigare här och här. Vill du veta vem som kommer att vara kommunalråd i Kiruna om 10–25 år? Undersök i så fall vilka 15-åringar, ofta med usla skolresultat (tänk Anders Ygeman och Annika Strandhäll), som ägnar fritiden åt att umgås inom SSU i Luleå.

Partierna ger varandra höga löner som folkvalda. Partierna ger varandra pensioner och inkomstersättning så att de inte ska behöva arbeta ifall den politiska karriären tar slut. Politikerna ger varandra tjänster som landshövdingar, generaldirektörer, utredare och ambassadörer.

Partierna är alla med på att Sverige ska donera tiotals miljarder kronor till FN så att Stefan Löfven och även andra kan få internationella toppjobb. I ett ärligt korrupt land skulle vi ha kommit undan mycket billigare; där skulle Löfven istället ha förskingrat säg 20 miljoner kronor.

Den förra regeringen donerade flera miljarder kronor till kurdiska kommunister för att köpa Amineh Kakabavehs röst. För en femhundradel av kostnaden, via hederlig, brottslig korruption skulle de troligen ha nått samma effekt om de gett henne 5–6 miljoner kronor svart. Sverige skulle dessutom antagligen ha varit Nato-medlem nu.

Traditionell, hederlig brottslig korruption är med andra ord en hundradel eller en tusendel så kostsam som den ohederliga, legala korruptionen vi har i Sverige. Hederlig illegal korruption är dessutom just illegal. Den kan bekämpas via rättsväsendet.

Med ohederlig legal korruption går inte detta; en stor del av statsapparatens höga chefer, inklusive domarna i hovrätter och i Högsta domstolen, tillsätts via vänskapsband. Över dem styr en riksdag och regering som både beror av systemet och som stiftar alla lagar.

Tillsättningen av sådana personer som Carin Jämtin och Beatrice Ask som landshövdingar visar åtminstone en positiv sak: tjänsterna som landshövding kan med fördel vakanssättas.

Läs även: Sandström: Den politiska klassen och köttgrytorna