Så kunde då statsminister Stefan Löfven (S) äntligen gå till talmannen och begära att få bli entledigad från sitt uppdrag.

En dag han av allt att döma sett fram emot under lång tid. Drygt sju år, får man ibland ett intryck av.

Det finns för den skulle ingen anledning för någon utanför det rödgröna baslägret att fira.

Sverige byter statsminister. Men kvar blir samma trötta regering. Med samma trötta politik.

Efter en uppgörelse om strandskydd och skogsägarnas rättigheter som både Miljöpartiet och Centern kunde acceptera var den sista pusselbiten slutligen på plats, och Löfven kunde dra en lättnadens suck.

Fram till att riksdagen – sannolikt nästa vecka – röstar om en ny regeringsbildare leder han en övergångsregering med begränsade befogenheter. Därefter är det tänkt att Socialdemokraternas nyvalda ordförande Magdalena Andersson också ska ta över statsministerposten.

Vägen dit är kanske inte spikrak. Allt hänger på en röst i kammaren. Större än så är inte marginalen. Men efter uppgörelsen om strandskyddet har Centern meddelat att partiet ger Magdalena Andersson fri lejd. Återstår att även säkra Vänsterpartiets välsignelse.

Sedan gäller det för Andersson att få höstbudgeten genom kammaren. Det kan bli knepigare. Här är den främsta svårigheten att göra två politiska motpoler, Centern och Vänsterpartiet, nöjda.

Och Centern har åtminstone tidigare hotat med att partiet inte kommer att rösta för en budget som förhandlats fram med Vänsterpartiet.

Här måste någon vika ner sig. Something’s gotta give. Sannolikt blir det Annie Lööf (C). Hon börjar få rutin på området.

För Lööf har mandatperioden inte blivit riktigt den liberala skördetid hon såg framför sig när hon valde att ansluta till det rödgröna gänget.

Att tvinga Socialdemokraterna, Sveriges maktparti par excellence, att förneka sina innersta socialistiska böjelser och föra Centerns och Liberalernas politik på viktiga områden, visade sig vara enklare på Januariavtalets papper än i verkligheten.

Centerledaren må gnöla och gnälla, men då hon i praktiken bränt sina broar högerut lär hon få vänja sig vid att ligga skavfötters på det knöliga regeringsunderlaget med Nooshi Dadgostar (V), ledare för det “ytterlighetsparti” som enligt Lööf skulle “krokas av” och nekas allt inflytande över regeringspolitiken den här mandatperioden.

I Lööfs ögon finns bara en statsministerkandidat som är sämre än Löfven – och fortsättningsvis Andersson – och han heter Ulf Kristersson (M).

Det lämnar få alternativ.

Läs även: Skogkär: Ett misslyckande är ett misslyckande, Stefan Löfven (S)

Av den nyligen timade socialdemokratiska kongressen framgick med all önskvärd tydlighet hur hjärntrusten i partihögkvarteret på Sveavägen 68 tänker sig att säkra fortsatt regeringsinnehav efter valet 2022.

Magdalena Andersson lanseras som en frisk fläkt, som med nyvalsat, fossilfritt stål i blick ska leda partiet, regeringen och landet mot ännu djärvare mål:

“Vi socialdemokrater ska säga som det är och göra det som krävs.”

Ett hittills oprövat koncept tydligen.

Det faktum att Andersson i egenskap av finansminister i över sju år varit en centralfigur i den trötta regeringen och i högsta grad ansvarig för den trötta regeringens trötta politik, försöker S retuschera bort.

Energikris, cementkris, pandemihaveri, skenande gängkriminalitet, arbetslöshet i EU-topp – arvet efter sju år av rödgrönt orerande och regerande borde inte göra någon människa glad.

Men åtminstone på en punkt är det hatten av för Stefan Löfven. Ingen kan söndra och härska som han.

Ända sedan valet 2014 har det funnits en stabil högermajoritet i riksdagen. Förra mandatperioden med 190–159, denna mandatperiod med 205–143 (en politisk vilde oräknad).

Det är en på sitt sätt makalös prestation. Chapeau!

Sverige behöver en ny regering. Men vägen dit går över en ny och bättre borgerlig opposition i valrörelsen 2022.

Dessvärre finns skäl att tvivla på att en sådan är i görningen.

Läs även: Gudmundson: Magdalena Andersson blir en svår motståndare