Tunnelseende, skriver Magnus Norell i sin bok med samma namn, är en beskrivning av den intellektuella och moraliska begränsning som uppstår när komplicerade skeenden reduceras till en enda förklaringsmodell, ett enda accepterat perspektiv, med ett ständigt offer och en ständig förövare. Och sällan har väl tunnelseendet varit så utbrett som efter den 7 oktober.
Det ljugs aldrig så mycket som före ett val, under ett krig och efter en jakt. Det konstaterade Otto von Bismarck, “järnkanslern”, den preussiske politikern som 1871 enade Tyskland. Och frågan är om något krig omgetts av så mycket lögner, propaganda och avsiktligt förvridna perspektiv som åren av krig i Gaza efter Hamas terrorattack den 7 oktober 2023. Lögner och propaganda som i stor utsträckning nu återanvänds i Israels pågående krig mot Hizbollah i Libanon.
Om detta handlar Magnus Norells nya bok Tunnelseende (No Polar Publishing). Norell har under årtionden forskat och skrivit om konflikterna i Mellanöstern och om Hamas och Hizbollah. Norell kan ämnet, men hans kunskap är inte direkt efterfrågad i den svenska offentligheten eftersom hans perspektiv skiljer sig från det godkända perspektivet, det perspektiv som under lång tid varit förhärskande: Att vad Israel är och vad Israel gör eller underlåter att göra är problemet och förklaringen till att det aldrig tycks vara möjligt att uppnå fred i Mellanöstern.
Men på tisdagen hände något anmärkningsvärt. Norell var inbjuden som gäst i Aktuellt i SVT för att kommentera striderna mellan Israel och Hizbollah – eller som Aktuellt formulerade det: “Israels upptrappning i Libanon”. Kanske var det för att Norells bok trots allt fått stor uppmärksamhet och kommer vid rätt tidpunkt som redaktionen kände sig tvingad att bita i detta för dem ytterst sura äpple.
Den härliga samförståndskänsla som präglar samtalen när statstelevisionens föredragna experter – som Alexander Atarodi, Bitte Hammargren, Said Mahmoudi eller Carl Bildt – dyker upp i studion och diskuterar Mellanöstern, lyste mycket riktigt med sin frånvaro.
Norell fick utrymme att skjuta in en och annan självklarhet som inte brukar ges utrymme i public service. Exempelvis att Israel för krig mot Hizbollah, inte mot Libanon. Eller att när Israel uppmanar befolkningen i södra Libanon att lämna området – något Israel som krigförande part har en skyldighet att göra enligt krigets lagar – är det inte för att terrorisera människorna, utan för att minska risken för att civila dödas eller skadas under striderna. Obekväma sanningar.
Läs även: Skogkär: I EU:s ögon kan Israel aldrig göra rätt
För att uttrycka det tillspetsat verkar det på sina håll finnas förväntningar om att Israel ska kunna föra krig, om det nu är i Gaza eller södra Libanon, utan att civilbefolkningen berörs i någon större utsträckning. Utan att oskyldiga dödas eller skadas. Om dessa förväntningar är ärliga om än naiva, eller spelade för att ställa Israel i sämsta möjliga dager, är inte lätt att veta. Klart är i alla fall att sådana förväntningar och krav inte brukar ställas på någon part i något annat krig. Bara i krig där Israel är inblandat.
Men detta krig liknar inget annat. Det förs i en tätbefolkad stad som vilar på en underjordisk stad, ett tunnelnät lika långt som Londons tunnelbana; som förgrenar sig till och under sjukhus, skolor; vars upp- och nedgångar dolts i civila byggnader och i vanliga människors hem; mot en fiende vars hela strategi för att vinna om inte kriget så åtminstone propagandakriget är att se till att oskyldiga palestinier dödas och skadas. Kriget förs mot en aktör – Hamas – som “byggt in sig i det civila samhället i akt och mening att öka förluster bland ickekombattanter”, skriver Norell.
Den europeiska unionen liksom det internationella samfundet i stort tror att lösningen på Mellanösterns konflikter ligger i att pressa Israel till eftergifter genom sanktioner och avbrutna handelsförbindelser. Enklast så. Den svenska regeringen är inget undantag.
Men den här politiken har gång på gång visat sig vara gagnlös, i värsta fall kontraproduktiv. EU och USA drev mot Israels vilja igenom att Hamas skulle få ställa upp i det palestinska valet 2006. Vilket i förlängningen ledde till terrororganisationens våldsamma maktövertagande i Gaza året därpå. Och utan det massiva ekonomiska stödet från inte minst EU till de palestinska områdena hade Hamas aldrig kunnat konsolidera sin makt och göra Gaza till en terrorbas på det sätt som skett, konstaterar Norell i sin bok.
Vad gäller situationen i Libanon antog FN:s säkerhetsråd 2006 resolution 1701 som slog fast att området från gränsen mot Israel till Litanifloden – det område Israel nu åter tagit kontroll över – skulle demilitariseras. Endast reguljära libanesiska förband och den fredsbevarande FN-styrkan Unifil skulle få lov att uppehålla sig där. Inte Hizbollah. Men det dröjde bara ett par år innan Hizbollah åter gjort området till sitt och till en bas för förnyade angrepp mot byar och städer i norra Israel. Intresset från de stater som drev igenom resolutionen att se till att den också förverkligas visade sig inte vara särskilt stort, skriver Norell med viss ironi.
Men för de tunnelseende finns det alltid endast en förklaring till att deras ansträngningar misslyckas och freden aldrig infinner sig: Israel.
