Nu är det slutdaltat med personer som kommer till Sverige och begår brott här, försäkrade migrationsminister Johan Forssell (M) när han på onsdagen tog emot utredningen Ett skärpt regelverk om utvisning på grund av brott (SOU 2025:54).

Forssell beskrev den nuvarande lagstiftningen och dess tillämpning som ett “hån mot brottsoffren” som undergräver medborgarnas förtroende för migrationspolitiken i sin helhet, ett “systemfel” som är “otroligt provocerande”.

Den särskilde utredaren, chefsåklagare Ola Sjöstrand, föreslår bland annat att åklagare i fortsättningen ska ha en skyldighet att kräva utvisning. Gränsen sänks för när en utvisning kan bli aktuell – hädanefter ska alla brott som kan ge fängelse också kunna leda till utvisning.

Forssells bedömning är att Sverige därmed kommer att få Nordens tuffaste regelverk när det gäller utvisning av kriminella utlänningar.

Det låter bra. Men som så ofta är osvuret nog bäst. Tidigare regeringars halvhjärtade försök att öka antalet och andelen utvisningar har inte gett resultat. Det gäller även den senaste skärpningen av reglerna för utvisning, som började gälla så sent som den 1 augusti 2022.

“Den som begår allvarliga brott i Sverige och inte är svensk medborgare ska regelmässigt utvisas ur landet”, sade den dåvarande justitieministern Morgan Johansson (S) när den utredningen presenterades.

Regelmässigt, sa Bill. Som regel, sa Bull.

Sjöstrands utredning visar att resultaten i princip uteblev. Domstolarna följde visserligen de nya reglerna men ändå ökade inte antalet utvisningar. För vissa kategorier av brott minskade de till och med. Det framstår som något av en gåta.

Läs även: Skogkär: När nittiosex av hundra dömda undgår utvisning är något fel

Under decennier har ansvariga politiker vilselett allmänheten med återkommande försäkringar om att utlänningar som döms för allvarliga brott utvisas just “regelmässigt”. Det har varit långt, till och med mycket långt, från sanningen.

En analys av Brottsförebyggande rådet, Brå, av hur reglerna om utvisning tillämpades åren 2000–2014 visade att under den här perioden utvisades endast mellan 0,5 och 1,7 av alla i Sverige folkbokförda utländska medborgare som dömts i tingsrätt. Inte ens vid de grövsta brotten utvisades en majoritet av de dömda. Av dem som fällts för grov våldtäkt utvisades åren 2010–2014 endast 17 procent. För dråp var andelen 7 procent. Till och med bland dem som dömts för mord var det mindre än hälften, 43 procent, som utvisades.

I utredningen Utvisning på grund av brott – ett skärpt regelverk (SOU 2021:61) finns en genomgång av statistiken för åren 2015–2019. Under dessa år dömdes endast 0,4 procent av alla i Sverige folkbokförda brottslingar till utvisning. Särskilt anmärkningsvärt är hur andelen utvisade bland brottsdömda utan hemvist i Sverige minskade från drygt 20 procent år 2000 till endast 4 procent knappt två decennier senare.

Det hade varit intressant att veta hur många nya brottsoffer som tillkommit genom åren därför att kriminella som borde ha utvisats och hade kunnat utvisas fick stanna i Sverige.

I dagsläget görs årligen omkring 1 000 yrkanden i domstol om utvisning. Dessa yrkanden har de senaste åren lett till knappt 500 utvisningsbeslut per år. Enligt utredaren Ola Sjöstrands bedömning kommer de nya reglerna att leda till omkring 6 000 yrkanden om utvisning per år vilket i sin tur förväntas resultera i omkring 3 000 brottsutvisade årligen.

Det innebär att även med de nya, tuffare reglerna kommer varannan utlänning som begår brott i Sverige att få stanna.

Orsaken är principen om proportionalitet som säger att domstolen måste väga skälen för utvisning mot den kriminelles anknytning till Sverige. Och de faktorer som påverkar anknytningsbedömningen förändras inte. Alla skäl som talar mot utvisning ska ha samma tyngd som tidigare, betonade Ola Sjöstrand. Sverige är bundet – bakbundet – av olika internationella konventioner. Först och främst EKMR, den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, samt barnkonventionen.

Oaktat att gränsen sänks för när utvisning kan ske, oaktat att åklagare framgent kommer att ha en skyldighet att yrka på utvisning om utvisning kan komma ifråga, så förändras således inte bedömningen av när olika anknytningsskäl förhindrar en utvisning. Och landets domstolar har genom åren visat sig vara väldigt förfarna när det gäller att hitta skäl som talar emot en utvisning. Reglerna har skärpts men antalet utvisningar har legat kvar på samma låga nivå.

Så räkna med att ett stort antal grovt kriminella utlänningar som gång på gång återfaller i brott, som lever ett asocialt liv, även med de nya reglerna kommer att få stanna.

En lång tradition av att värna brottslingens intressen framför allmänhetens intresse av att skyddas från brottslingen, bryts inte så lätt.

Läs även: Skogkär: Avbryt bistånd till länder som inte tar emot utvisade medborgare