Var det den äkta Magdalena Andersson (S) som presenterade sig för allmänheten när hon som nyvald statsminister på tisdagen läste upp sin regeringsförklaring i riksdagen?

Bestämd. Rakt på sak. Inget nonsens. Slutligen och äntligen befriad från de bojor och begränsningar koalitionsregerandet med Miljöpartiet inneburit.

Eller var det bara den Magdalena Andersson som Magdalena Andersson av opportunistiska skäl fann för gott att visa upp just denna dag, vid just detta tillfälle?

Länge lät regeringsförklaringen i långa stycken som något även en statsminister från Moderaterna hade kunnat skriva, eller åtminstone skriva under på.

Med lite god vilja.

Triangulering brukar det kallas, att försöka manövrera ut politiska motståndare genom att inta snarlika positioner på områden där dessa konkurrenter erövrat problemformuleringsprivilegiet.

Frågor om lag och ordning och bekämpande av den grova brottsligheten gavs en tyngd och ett utrymme som avvek positivt från företrädaren Stefan Löfvens regeringsförklaringar.

Tre områden pekades ut som prioriterade av Andersson: Att ta tillbaka kontrollen över välfärden, att driva på en grön, industriell revolution – men först och främst “att vända på varje sten” för att minska segregationen och bekämpa den grova brottsligheten. Och till detta stenvändande förväntas varje statsråd på varje departement bidra:

“Det grova våldet är ett gift som hotar hela vår samhällsgemenskap. Det undergräver tilliten mellan människor och det urholkar framtidstron. Det gör människor i vårt land till brottsoffer, dödsoffer, sörjande.”

Mot detta borde ingen kunna invända.

Sedan följde som förväntat en lång uppräkning av vad tidigare rödgröna regeringar gjort eller satt i verket. Straffen som skärpts. Straffen som ska skärpas. Åtgärder som ska utredas. Alla poliser som håller på att rekryteras.

Den tuffa tonen återkom även på andra områden.

Utredningar ska tillsättas bland annat “om krav på språkkunskap och kännedom om Sverige för att få permanent uppehållstillstånd”. Inte för medborgarskap, väl att märka, utan för uppehållstillstånd.

Läs även: Gudmundson: Magdalena Andersson blir en svår motståndare

Om det var den äkta, den genuina Magdalena Andersson som till sist trädde fram i riksdagen på tisdagen uppstår frågan hur hon kunnat uthärda som finansminister i sju år. För beskrivningen av vad hon och hennes utvalda statsråd vill göra “under kommande år” utgör även en lista över vad regeringarna Löfven – där Andersson som finansminister innehaft den vid sidan av regeringschefen viktigaste rollen – inte lyckats åstadkomma.

En berättelse om sju förlorade år.

Det handlar långt ifrån enbart om hur Löfvens regeringar misslyckats i kampen mot den grova brottsligheten och mot en allt djupare segregation.

Magdalena Andersson talar om en grön industriell revolution som ska skapa framtidens jobb i hela landet. I värsta fall finns snart varken el eller cement till den redan existerande industrin.

”Hedersförtrycket hör inte hemma i vårt land”, säger Magdalena Andersson. Samtidigt kommer rapporter från exempelvis Malmö om hur hederstänkandet märks hos barnen i stadens förskolor.

Magdalena Andersson framhåller att andelen utrikesfödda som jobbar är högre i dag än den var 2014. Men kan de försörja sig på sina jobb? I Sverige är hälften av de invandrade sysselsatta efter fyra år, men det tar tolv–tretton år innan hälften av dem når självförsörjning.

Magdalena Andersson må ha säkrat den politiska makten, men det är en makt utan kraft, så svag att dess like inte skådats sedan Ola Ullstens folkpartistiska minoritetsregering 1978–79.

För Anderssons minoritetsregering finns ingen annan råd än att genom hoppande majoriteter fösöka finna stöd för sin politik, men i nuvarande riksdag är det glest mellan tuvorna. Förrädiskt hala är de också.

Inte de bästa förutsättningarna för att bygga en politik som gör skillnad.

Vad ministären Andersson kan, och sannolikt också kommer att ägna sig åt med stor frenesi de tio månader som återstår till valet, är opinionsbildning.

Socialdemokraternas förmåga att gå i opposition mot sig själva är omvittnad och kulminerar årligen på 1 maj och dessutom vart fjärde år, när det är valrörelse.

Och den startar nu.

I denna valrörelse kommer ansvaret för varje vank och brist som vanpryder samhällsbygget i vanlig ordning att läggas på andra. På illvilliga alternativt inkompetenta krafter, företrädesvis föregående borgerliga regeringar. Trots att S styrt sedan 2014.

Oppositionen kommer att målas brun med den bredaste penseln. Demokratin kommer att framställas som hotad. Det kommer inte att bli vackert.

Frågan vilket som är mest obehagligt, att hamna mellan en björnhona och hennes unge eller mellan en Ygeman, en Johansson, en Strandhäll och den politiska makten, har inget givet svar.

Läs även: Nordling: Magdalena Andersson – vänster, höger eller mittemellan?