Det är kanske praktiskt möjligt att konstruera ett energisystem som enbart bygger på förnybara energikällor, som sol och vind uppbackade av vattenkraft. Men det kommer varken att bli billigt eller tillförlitligt.
För tjugo år sedan fanns ingen solkraft alls i Sverige och vindkraftens andel av elproduktionen var mindre än 1 procent. För tio år sedan kom drygt 7 procent av all el från sol och vind. Förra året var en fjärdedel av all producerad el vindkraftsel och 2,5 procent solkraftsel. Och mer ska det bli. Mycket mer.
Enligt de klimatpolitiska målen ska Sverige nå nettonoll-utsläpp om tjugo år. Detta ska åstadkommas genom en enorm utbyggnad av förnybara kraftkällor – sol men huvudsakligen vind, till lands och till havs. Enkelt, snabbt och billigt, vill förespråkarna ge sken av. Går det? Det ska gå eftersom vi vill att det ska gå, är den rådande inställningen. En mycket miljöpartistisk inställning.
En rakt motsatt bedömning görs i rapporten El till varje pris? från Skandinaviska Policyinstitutet. Den är skriven av Per Fahlén, professor emeritus vid Chalmers tekniska högskola och ledamot i Kungliga ingenjörsvetenskapsakademien, Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi och verksam vid Institutet för Näringslivsforskning samt Mats Nilsson, docent i miljöekonomi och verksam vid Södertörns högskola.
Det finns goda skäl att tro att de prognoser som gjorts där det talats om en fördubbling av elbehovet eller mer på några decennier är missvisande. Skandinaviska Policyinstitutet konstaterar i sin rapport att den faktiska elförbrukningen i Sverige inte ökar – den minskar. Bortsett från covid-året 2020 var elanvändningen förra året den lägsta sedan 1990. Detta förklaras till stor del av att den pågående gröna omställningen skapat påtaglig osäkerhet om det framtida elpriset och dessutom resulterat i ett system som på grund av effektbrist helt enkelt inte klarar att ansluta nya abonnenter.
Och den omtalade gröna industriella revolutionen, den som skulle göra hela denna massiva utbyggnad av elproduktionen nödvändig, ser ut att äta sina egna barn. Batterijätten Northvolt slutade i en gigantisk konkurs. H2 Green Steel, omdöpt till Stegra eftersom stålet som ska produceras inte kommer att vara “grönt”, riskerar vad det verkar att följa i Northvolts spår. Vad det till sist blir av de statliga jättarna SBAB:s, LKAB:s och Vattenfalls miljardslukande projekt för fossilfri järn- och ståltillverkning, Hybrit, står skrivet i stjärnorna.
Läs även: Skogkär: Motvind för vindkraften
Sol och vind är till sin själva natur opålitliga kraftslag – de slutar leverera när vinden mojnar eller solen går i moln. Följden blir spänningsvariationer, försämrad stabilitet och lägre elkvalitet. Därför måste det finnas uppbackning i form av andra kraftkällor för att klara balansen mellan tillgång och efterfrågan när vind- och solkraft sviker – som det oljeeldade Karlshamnsverket eller det naturgaseldade Öresundsverket i Malmö. Ju större andel av energimixen som består av sol och vind, desto större måste denna snabbt tillgängliga reservkraft vara. Och ju större den måste vara desto dyrare blir det naturligtvis att ha en sådan kraftreserv i beredskap. Från 2020 till 2022 ökade produktionen av vindkraftsel med 4,6 miljarder kWh vilket ledde till att balanskostnaderna i sin tur ökade med drygt 5 miljarder kronor.
Vindkraftsförespråkarna hänvisar till att vindkraftens opålitlighet inte är något problem eftersom Sverige har en massa vattenkraft som snabbt kan regleras, kopplas av och på, beroende på tillgången på förnybar el. Men, påpekar Skandinaviska Policyinstitutet, vattenkraftens kapacitet som balans- och reglerkraft är med all den vindkraft som redan finns i dag i stort sett intecknad.
En annan, mer fantasifull lösning som lyfts fram av förnybart-förespråkarna är gigantiska batterilager. Men kostnaderna för sådan lagring blir också gigantiska. Skandinaviska Policyinstitutet har räknat på ett scenario där vindkraften byggs ut så att den producerar drygt 100 TWh om året och svarar för hälften av all elproduktion. Med en veckas stiltje mitt i vintern som endast till hälften kan kompenseras genom produktion från andra energikällor, skulle det krävas en lagringskapacitet på en TWh. Det motsvarar en tredjedel av världsproduktionen av batterier 2024. Att köpa så mycket batterikapacitet till världsmarknadspris skulle kosta 3 700 miljarder kronor. Med en förväntad livslängd på tio år skulle den ekonomiska kalkylen sluta på en kostnad motsvarande cirka 7 procent av Sveriges BNP.
Men inte nog med det. Tillverkningen av dessa batterier skulle ge upphov till koldioxidutsläpp motsvarande en tredjedel av Sveriges totala koldioxidutsläpp i dagsläget, eller 15 miljoner ton per år.
Detta är mellan-tummen-och-pekfingret-beräkningar men, konstaterar Skandinaviska Policyinstitutet i sin rapport, det räcker för att avfärda hela idén om batterlilagring som orimlig.
Ju mer vindkraft som byggs, desto mindre lönsam blir vindkraften till råga på allt. När många vindkraftsanläggningar är igång samtidigt sjunker elpriset. Detta förstör lönsamheten också för andra kraftslag, som kärnkraft.
Redan i dag tycks det finnas för mycket vindkraftsel för att en ytterligare utbyggnad ska löna sig. Under perioden 2017–2023 förlorade vindkraftsföretagen i Sverige i genomsnitt 35 öre på varje krona försåld el. Varför utbyggnaden ändå fortsätter är något av en gåta. Det är en mycket märklig affärsmodell.
När går luften ur vindkraftsbubblan? Eftersom de flesta i det svenska politikerskrået verkar tro att deras vilja står över både naturens och ekonomins lagar, är risken överhängande att det blir som med invandringspolitiken – först när hela systemet kollapsar.
