Detta är slutrepliken till: REPLIK: Holmgren – Den falska tryggheten i att skilja på islam och islamism

Som i sin tur var en replik till: Egyptson: Sluta blanda ihop islam och islamism!

Vetenskaplig analys börjar med begreppslig precision. I debatten om islam och islamism försvinner denna precision ofta. Denna distinktion handlar inte om att försvara islam, utan om att möjliggöra en mer precis och kritisk analys av islamism som politisk ideologi.

Paul Holmgren menar i sin replik att distinktionen mellan islam och islamism ger en ”falsk trygghet”. Hans huvudargument är att islamismen hämtar sin legitimitet ur samma källor som islam – Koranen, haditherna och den klassiska rättstraditionen – och därför inte kan förstås som något kvalitativt skilt från religionen.

Men detta argument är problematiskt. Det bygger på en sammanblandning mellan religiös tradition och politisk ideologi.

Att en politisk rörelse hämtar legitimitet ur en religiös tradition betyder inte att traditionen och ideologin är samma sak. Historien är full av exempel på politiska projekt som legitimerats med religiösa texter. Kristen teokrati har motiverats med Bibeln, judisk nationalism med religiösa skrifter och hinduisk nationalism med hinduisk tradition. Men ingen seriös analys hävdar därför att kristendom i sig är identisk med teokrati eller att judendom i sig är identisk med politisk nationalism.

Det avgörande är alltså inte var en ideologi hämtar sina symboler och argument, utan hur den organiserar makt och samhällsordning.

Holmgren har rätt i en sak: den islamiska traditionen innehåller historiskt en juridisk och politisk dimension. Profeten Muhammed var både religiös förkunnare och politisk ledare, och de klassiska rättsskolorna utvecklade omfattande diskussioner om lag, samhällsorganisation och politisk auktoritet.

Men detta gör inte islam till en politisk ideologi. Det gör islam till en religion med en komplex historisk tradition där teologi, juridik och samhällsfrågor har diskuterats i mer än tusen år. På olika sätt gäller detta även andra religiösa civilisationer.

Islamism är däremot ett modernare fenomen. Den växte fram under 1900-talet i en tid präglad av kolonialism, nationalism och masspolitik. Ideologer som Hassan al-Banna, Abul A’la Maududi och Sayyid Qutb formulerade projekt som syftade till att omvandla religion till ett politiskt program för staten. De använde moderna organisationsformer, partistrukturer och propaganda – verktyg som hör till den moderna ideologins värld.

Det är därför mer korrekt att förstå islamismen som en modern ideologi som tolkar och politiserar religiösa traditioner, snarare än som en direkt fortsättning på klassisk islamisk teologi.

Holmgren menar att distinktionen mellan islam och islamism riskerar att fördunkla relationen mellan religion och politik. Men i själva verket är det tvärtom.

Utan en analytisk distinktion blir diskussionen snabbt ohållbar. Om varje religiös tradition som innehåller juridiska eller politiska element automatiskt definieras som en politisk ideologi, förlorar begreppet ideologi sin betydelse. Då skulle även kristendom, judendom och buddhism behöva beskrivas som politiska system.

Religionsvetenskaplig analys, i kombination med statsvetenskaplig teori, kräver därför en tydlig skillnad mellan religion som tros- och traditionssystem och ideologier som försöker organisera stat och samhälle. Det betyder inte att relationen mellan islam och islamism saknar historiska kopplingar. Islamismen hämtar utan tvekan inspiration ur religiösa texter och traditioner. Men den gör det genom selektiva tolkningar och genom att omvandla religiösa begrepp till politiska program.

Just därför är distinktionen mellan islam och islamism inte ett försök att skapa ”falsk trygghet”. Den är ett analytiskt verktyg. Utan denna distinktion fastnar debatten i två lika problematiska positioner: antingen reduceras islam till ett politiskt system, eller så undviker man att analysera islamistiska ideologier av rädsla för att kritiken ska uppfattas som religionskritik eller demonisering av en religiös minoritet. Båda positionerna bygger på samma begreppsförvirring.

För att förstå islamismens framväxt måste vi kunna analysera hur religiösa traditioner tolkas, mobiliseras och politiseras i olika historiska sammanhang. Det kräver inte mindre analys av religionens roll – utan mer.

Men analysen blir inte klarare av att sudda ut skillnaden mellan religion och ideologi. Den blir klarare av att erkänna den.