I en tidigare text påstod Paul Holmgren att skillnaden mellan islam och islamism är liten. Imam Musab Rashid förnekade detta i sin replik, och argumenterade för att det var en svartmålning. Här kommer Holmgrens slutreplik.
Detta är en replik till: REPLIK: Det är farligt att sudda ut gränsen mellan islam och extremism
Vilket i sin tur var en replik till: Holmgren: När vi låtsas att islamism är något annat än islam
Imam Musab Rashid menar att det är ”farligt” att sudda ut gränsen mellan islam och extremism. Men det verkligt farliga är motsatsen: att låtsas att denna gräns är teologiskt självklar, när den i själva verket är en modern, västerländsk konstruktion.
Jag har aldrig påstått att alla muslimer är våldsamma. Jag har påstått att islam – tagen på sitt eget allvar, i sina centrala texter – rymmer politiska, juridiska och våldslegitimerande element. Att vissa muslimer väljer att tona ned eller omtolka dessa element ändrar inte texternas innehåll. Det förändrar bara hur selektivt de tillämpas.
Begreppet ”islamism” är problematiskt – det används ofta slarvigt. Men om vi med det menar ett politiskt projekt att göra islam till statsbärande ideologi, med våld som legitimt medel, då är det värt att granska vilka teologiska resurser som kan mobiliseras för ett sådant projekt.
Rashid hänvisar till Koranen 2:256 – ”Inget tvång i religionen” – men utelämnar att denna vers samexisterar med andra, betydligt mer handlingsdirigerande uppmaningar. Koranen 9:5 föreskriver att de otrogna ska bekämpas när de heliga månaderna passerat. Koranen 8:12 talar om att slå fienden över halsen. Koranen 47:4 ger instruktioner om hur strid ska föras.
Dessa verser är inte perifera, utan normerande i klassisk islamisk rättstradition. Teologiskt har dessa verser ofta tolkats som abrogerande – det vill säga att de senare uppenbarelserna (från Medina-perioden) upphäver eller begränsar tidigare, mer eftergivna verser. Det här är alltså inte någon extrem tolkning, utan en uppfattning som länge varit etablerad inom den klassiska islamiska rättstraditionen.
Samma sak gäller haditherna vilka innehåller återkommande uttalanden där Muhammed legitimerar väpnad kamp, underkastelse och straff. Detta är inte ”extremistiska tolkningar”. Det är kanoniska källor, lästa av vanliga muslimer världen över.
Det är här begreppet ”islamism” blir intellektuellt ohederligt om det används för att beskriva vad som händer när texterna tas bokstavligt, inte när de ignoreras. Skillnaden mellan den sekulära kulturmuslimen och den jihadistiske salafisten är inte att den senare har lämnat islam – utan att han har gått längre in i den.
Detta gäller även yttrandefriheten. Att ett sekulärt samhälle begränsar hot och hets är inte jämförbart med religiösa system där hädelse, apostasi och kritik av profeten historiskt bestraffats med döden. Här finns en principiell skillnad, inte en gradskillnad.
Imam Rashids replik illustrerar i själva verket den centrala missuppfattningen i den svenska debatten. I ambitionen att ta avstånd från islamism bekräftas en uppdelning som inte håller teologiskt. För islamism handlar i grunden om ett politiskt projekt: att göra islam till statsbärande ideologi, ofta med våld som medel – riktat både mot väst och mot de egna.
Men vissa av de normer som i väst uppfattas som extrema är inte produkter av islamism. De föregår den. Föreställningen att den som lämnar islam ska straffas är varken ett jihadistiskt påfund eller beroende av ett islamistiskt statsskick. Den återfinns i klassisk islamisk rättstradition och har historiskt fungerat som ett internt disciplininstrument inom religionen.
Detta är en avgörande distinktion. Den visar att konflikten inte enbart rör våldsbejakande extremism eller säkerhetspolitik, utan också teologiska grundantaganden som ännu inte genomgått någon djupgående reform. Att påpeka detta är inte att misstänkliggöra muslimer – det är att granska idéer.
När Rashid beskriver sig själv som texttrogen muslim som accepterar sekulär lag illustrerar han just detta. Det han företräder är en modern anpassning till ett liberalt samhälle. Detta är inte en svaghet hos Rashids tro, utan ett tecken på att en levande tradition kan utvecklas. Men vi ska vara ärliga med att detta är en utveckling – inte en återgång till ”den sanna islam” som vissa påstår. Denna anpassning motsäger inte min kritik, utan bekräftar att samexistensen förutsätter selektiv tolkning och nedtoning av delar av traditionen.
Jag välkomnar att imam Rashid säger sig acceptera sekulär lag. Men frågan är på vilken religiös grund han gör det. Inom den klassiska islamiska rättstraditionen har detta länge varit omstritt, eftersom världen traditionellt delats in i områden där islamisk lag ska gälla och områden där den inte gör det. Den uppdelningen har historiskt lett till en helt annan syn än den han nu ger uttryck för. Om han faktiskt utgår från en ny eller omtolkad förståelse av de religiösa texterna, borde han också redovisa den öppet. Det hade varit ett viktigt och välkommet bidrag till debatten.
Det verkligt farliga är därför inte att se sambanden mellan islam och islamism, utan att förneka dem. För utan intellektuell klarhet blir kampen mot verklig extremism både tandlös och oärlig. Realism är inte rasism. Det är en förutsättning för säkerhet, sammanhållning – och en debatt värd namnet.
