Att avskaffa religionsfriheten skulle kräva en lång politisk process, få långtgående konsekvenser och mäla oss ur FN:s regler om mänskliga fri- och rättigheter. Så skriver debattören Ulf Lönnberg i Bulletin (12/4). Men också, precis så som jag föreslagit (Bulletin 31/3), att vi principiellt kan skrota den. Så varför inte göra det – nu?

Gudstro, religion, att ställa livets förväntningar till högre makt, är en av många trosföreställningar. Som astrologi, voodoo, magi. Varken bättre eller sämre, mer sann eller falsk. Omfattad av vissa, avvisad av andra. Därför inte heller del av det ’gemensamma’ och irrelevant.

Det som är irrelevant skall heller inte regleras, inte omfattas av några lagrum. Det är då det kan brukas, och missbrukas!

Vi ser dagligen skillnaden i rättsskipning mellan lägre och högre instanser. Varför spä på det förhållandet, öka den risken? Enligt doktorand Norrhalls bedömning (exemplet i min artikel) hade vi i Sverige, till skillnad från Frankrike, nu haft domare i slöjor, med allt vad det innebär av personliga och/eller dogmatiska värderingar. Slöjorna har redan intagit vården, skolan och omsorgen. Så skall det inte vara. Så vill jag inte ha det. Den sekulära demokratin är redan tillräckligt sönder.

Det påstås ofta att Sverige är sekulärt. Sekulär för mig betyder sekulär. En sekulär stat innehållande religion i det offentliga är inte sekulär, hur mycket man än försöker. Om vi inte vill låta religionen ta plats i det ’gemensamma’, varför då låta den göra det?

Staten är vårt ’gemensamma’. Det gemensamägda. Det gemensamfinansierade. Det offentliga. Tro är privat. I staten hör det privata inte hemma. Religionens plats i staten försvaras av dem som inte ser och som inte erkänner skillnaden, av dem som inte tar hänsyn till oss som inte vill. Just detta att ställa krav på oss andra, försöka flytta gränserna, är kännetecknande för troende. Därför också farligt.

Varför gå via någon undantagsklausul som skulle kräva utpekande av viss tro, bevisföring och bedömning med risk för förlust i segdragna rättsprocesser? Målet, själva poängen, med avskaffandet av den lagstadgade rundningsoptionen är ju, som belyst av Lönnberg själv, att religionens dogmatiska irrationella idéer inte skall tillåtas spridas till och i ’det gemensamma’. Här finns ingen likhet med asiatiska eller andra stater som sätter religion före FN:s mänskliga rättigheter. Tvärtom, den som vill luta sig mot det gamla kan alltid göra så för sig själv.

Sverige är en suverän nation, en fri demokrati. Vi bestämmer själva vad som gäller i vårt land. Vad det får för konsekvenser för eventuella överenskommelser är sekundärt. Om det rätta inte ryms inom ramen för sådan får de ändra på sitt.

I en verkligt fri värld är det fritt att tro vad man vill, precis som att måla eller ägna sig åt musik. Ingetdera behöver regleras. Vad kan vara friare än så? Lagen om religionsfrihet fungerar nu som ett verktyg att bryta mot sanningen. Därför måste den bort. Sanning skall vara demokratins signum.

Björn Schaerström, samhällsdebattör