
Regeringen lägger fram välbehövliga förslag om bidragsbegränsningar. Men varför infördes de inte för flera år sedan? Tyvärr handlar också mycket av debatten om socialtjänsten, när Försäkringskassan är den stora boven. Detta skriver Birgitta Sparf.
När det gäller bidragsförsörjning har regeringen presenterat förslag på ett antal reformer som är mycket välkomna. Man talar om bidragstak och andra åtstramningar i bidragsfloran.
SE ÄVEN: Så ser Sveriges bidragskarta ut – stora skillnader mellan kommuner
Ett förslag gäller en kvalificeringstid om fem år för de bosättningsbaserade bidragen för de som flyttar hit från utanför EU/EES-området. Här berörs främst alla barnrelaterade bidrag som Försäkringskassan betalar ut.
Socialbidrag ska undantas från kvalificeringstiden och många befarar att detta skulle innebära att socialtjänsten, alltså kommunerna, på det sättet tvingas ta över en stor del av försörjningsbördan från staten.
Mitt enkla svar är nej, det behöver inte alls bli så och det finns en enkel förklaring till detta. Socialtjänsten är den enda myndighet som gör omfattande utredningar och kontroller efter personligt besök innan bidrag betalas ut. Fortsatta ansökningar ska därefter lämnas vid besök på socialtjänsten varje månad, där id-kort kontrolleras, eller genom täta kontakter med den sökande.
SE ÄVEN: Bidragsfusk ska leda till spärr – i upp till tre år
Försäkringskassan, däremot, arbetar enligt den svenska ”tillitsprincipen” och kontrollerar enbart folkbokföringsadress. Man litar blint på vad folk påstår. En ansökan till Försäkringskassan är lika med ett igångsatt barnbidrag, flerbarnstillägg, underhållsstöd, föräldrapenning och/eller bostadsbidrag.
Sedan rullar utbetalningarna bara på, år efter år, och eventuella utredningar görs först efteråt. Vilket gör att felaktiga utbetalningar från Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten beräknas uppgå till cirka 20 miljarder per år.
Detta är en himmelsvid skillnad i arbetssätt, och också förklaringen till att vi så ofta kan läsa om felaktigt utbetalda bidrag från Försäkringskassan om hundratusentals kronor som gått till personer/familjer som i många fall visar sig ha bott utomlands i åratal.
Som jämförelse: Försäkringskassan betalar årligen ut 257 miljarder i olika bidrag och ersättningar, socialtjänstens samlade bidragskostnader ligger på dryga 11 miljarder per år.
Nu har ett nytt, mer konkret, förslag presenterats vad gäller socialbidragen. Det går i korthet ut på att socialbidragsnormen ska ge full ekonomisk täckning till och med tredje barnet, sedan ska bidragen trappas ned om det finns fler barn i familjen.
Ett aktivitetskrav ska också införas; alltså att man ska lära sig svenska, aktivt söka arbete, delta i stärkande arbetsmarknadsåtgärder, praktik och så vidare. Detta finns redan inskrivet i Socialtjänstlagen sedan 1982, men en åtstramning är säkert behövlig.
Vi har alltid arbetat med aktivitetskrav i samtliga kommuner runt Stockholm där jag haft uppdrag, men det är mycket möjligt att det ser helt annorlunda ut på mindre orter runt om i landet.
SE ÄVEN: Förslag: Bidragen ska kapas från och med fjärde barnet
Skillnaden mot idag är att man under de första fem åren inte direkt efter ankomst ska kunna sätta igång och skaffa barn efter barn, och för varje barn man skaffar får man mer betalt från stat och kommun. Vilket är en väsentlig förbättring.
Den ordning vi haft fram till nu har varit direkt samhällsskadlig. Att från dag ett omfattas av samtliga sociala förmåner har skapat just de Somalitowns som Magdalena Andersson redan 2022 sa att vi inte ska ha i Sverige. Vi har gjort barnafödande till den främsta födkroken för många inflyttade, inte arbete.
Det säger sig självt att om man kan flytta hit från ett underutvecklat och krigshärjat klansamhälle som Somalia, bosätta sig i en somalisk gemenskap där man klarar sig fint på somaliska i vardagen, moskén står färdig och välkomnande, man blir försörjd av andra och lever med svensk standard utan att man behöver lämna området eller anstränga sig särskilt mycket, då kommer massor av somalier också att välja att leva så.
Det är så svenska politiker skapat våra utanförskapsområden. Det är dem vi ska skylla på. När det gäller somalierna kan jag nämna just Rinkeby i Stockholm, Tjärna Ängar i Borlänge och Vivalla i Örebro som exempel, även om det finns många fler runt om i landet.
Att jag nämner just somalier beror på att de är den allra svåraste gruppen att få ut i arbete. Man kan också säga att just den gruppen är allra mest ovillig till integration och anpassning. Även om de är långt ifrån ensamma.
Regeringens förslag innebär mycket välkomna förändringar, även om jag befarar att de kommer allt för sent. Och de gäller endast nyanlända. Skadan är tyvärr redan skedd.