Under ett inlägg på Facebook som en vän lagt upp, som balanserat och resonerande tar upp frågan om att ”göra Sverige svenskt igen”, får han följande fråga från en man med ursprung från Balkan:

Jag tror att det är detta med att “göra Sverige svenskt igen” som oroar många som inte röstar SD. Lägg fokus på att förtydliga vad det betyder i praktiken och se till att garantera alla laglydiga invandrare att de inte står på tur att bli utvisade.

Läs även: Göranson: Diskriminering är inte vårt akuta problem

Oavsett vad som menas med svenskhet och att göra Sverige mer svenskt, vilket även S-ledaren Magdalena Andersson börjat tala om, är denna invändning väldigt belysande när man diskuterar ett annat politiskt område; förslag från SD att kunna öka antalet utvisningar av människor som av olika orsaker inte har lyckats integrera sig i landet, som vantrivs här och tär mer än de bidrar.

Varje gång liknande förslag kommer upp, utan protester från regeringspartierna, ställs samma oroliga frågor från väletablerade, integrerade och assimilerade invandrare. Det kan vara allt från journalister till vårdbiträden som ängsligt undrar: ”Är det mig och mina barn de kommer att utvisa?”

Jag vet inte om det är ett missförstånd, en medveten feltolkning eller om man på allvar tror att regeringen vill utvisa invandrare som är laglydiga, arbetar, betalar skatt och inte försöker förändra vår rådande sekulära demokrati. Förmodligen är det en kombination av allt detta.

Frågeställaren i mitt exempel ovan är långt ifrån ensam om att efterfråga ett förtydligande av vilka som ska utvisas. Vilket paradoxalt nog ger en hint om vad svenskhet egentligen är.

En stor del av den svenska identiteten ligger just däri; man ska arbeta, göra rätt för sig, alltid göra sitt bästa och inte ligga andra till last. Detta är ett gott arv från socialdemokratin från tiden när de fortfarande var socialdemokrater. Vi som är födda på 50-talet har vidareförmedlat denna grundinställning till våra barn som i sin tur för den vidare till våra barnbarn. Så hålls den lilla kärnan av svenskhet vid liv och förs vidare.

De invandrare som alltså uppfyller vad man kan kalla grundkraven för att vara svensk, eller kunna kalla sig svensk, men ändå tror att de kommer att bli utvisade på grund av sin hudfärg och/eller sitt ursprung har inte förstått vilken typ av nation Sverige i grunden är.

Läs även: Ahmed: Islamiseringen är värst i Sverige

Vilket också belyser vidden av problemet. Sverige har på kort tid genomgått en exempellös demografisk förändring. Från en miljon utlandsfödda år 2000 till över två miljoner år 2020, varav många anlänt från diametralt motsatta kulturer, främst i Mellanöstern och Afrika.

Det är naturligtvis orimligt att förvänta sig att alla dessa, förutom att lära sig ett helt nytt språk, någorlunda kunna förstå den nya kulturen och skaffa sig ett jobb, hitta ett hem och bilda familj, dessutom ska ha hunnit tillgodogöra sig landets historia åtminstone 200 år bakåt i tiden.

Det finns mängder av unga infödda svenskar som saknar all historisk kunskap om hur Sverige mellan åren runt 1860 till 1970 utvecklades från fattig nation i norra utkanten av Europa till ett av världens rikaste länder, och hur vi blev de vi är.

Med detta sagt, kan vi verkligen förvänta oss att de som flyttat hit från helt främmande kulturer ska kunna förstå vilket land de flyttat till och vad som gäller här?

Jag uppskattar ambitionen att göra Sverige svenskt igen, eller åtminstone göra det mer svenskt än vad det blivit idag. Samtidigt frågar jag mig hur det ska gå till, med de förutsättningar vi nu har. Våra mest tongivande politiker, både till höger och vänster, har ännu inte gett några tydliga anvisningar eller förklaringar. Vilket de borde.

I dessa anvisningar och förklaringar borde därtill upplysningen ingå att det helt enkelt inte ligger i Sveriges DNA att vilja utvisa skötsamma och välintegrerade invandrare.

Läs även: Gästkrönika: Pim Fortuyn och nationalismens liberala ådra