Efter många om och men trädde lagen om säkerhetszoner i kraft den 25 april. Införandet av det som allmänt kallas visitationszoner har utöst en våg av oro för de säkerhetskontrollerades integritet.

Röda Korset pekar i ett utlåtande på vikten av att ”staten avstår från att använda arbetssätt som riskerar att diskriminera”. Man ”oroas av förslag som säkerhetszoner, som riskerar att skada lokala relationer och minska förtroendet”.

Läs även: Brinkemo: De brännande samhällsfrågornas förvillare

Diskrimineringsombudsmannen (DO) förklarade i sitt remissyttrande i januari att förslaget om säkerhetszoner skulle ”medföra klara och oacceptabla risker för diskriminering, om det genomförs”. När det ändå gör det vill DO nu skärpa diskrimineringslagen eftersom polisen i dag inte omfattas av den när de visiterar enskilda. Regeringen håller med om detta och lovar att se över lagen.

Civil Rights Defenders menar att lagen ”öppnar typiskt sett upp för godtyckliga polisingripanden och därigenom kränkningar av den personliga integriteten och diskriminerande etnisk profilering”. Bland andra instanser som skarpt kritiserar den nu genomförda lagen märks Justitiekanslern, Amnesty och naturligtvis den politiska oppositionen.

Regeringen har länge kritiserats för att den låter polisen stå handlingsförlamad när den möter kriminellt och klanbaserat våld. När nu ordningsmakten förses med ett verktyg som skulle kunna göra skillnad utbryter hela havet stormar. Möjligen kan motsättningen vara skenbar: de som vill få stopp på kriminalitet och våld kanske helt enkelt är andra än de som vill skydda alla människor oavsett hur de bär sig åt.

Kritiken tar fasta på tre risker: diskriminering, hotad integritet och etnisk profilering.

När man talar om diskriminering tänker de flesta på negativ diskriminering: att någon behandlas sämre än andra på grund av vissa egenskaper, särskilt medfödda sådana. Men det finns också positiv diskriminering, att vissa grupper ges ett försteg framför andra. Ordet (av latin discriʹmino ’avskilja’) betyder i sig bara att alla inte behandlas lika.

Genom att visitera människor i det offentliga rummet kommer polisen få möjlighet att hitta vapen och knark som folk bär med sig. Det är i praktiken omöjligt att stoppa alla människor som befinner sig på gatan och muddra dem. Ett sätt att behandla alla lika kunde vara att polisen har en slumptalsgenerator som lyser rött vid var tionde eller var hundrade person: unga som gamla, Guccikepsar och Borsalinohattar, blonda och svarthåriga. Alla med samma risk att visiteras.

Så går det till i min livsmedelsbutik: kassorna för självbetalning lyser rött med visst intervall – enligt uppgift var fjärde köp – och då kommer en kassörska och packar upp alla de inskannade varorna och kontrollerar att jag gjort rätt. Trots att jag kan förstå att butiken haft problem med kunder som inte betalar som de ska har likabehandlingsmodellen varken gjort mig nöjd eller stärkt mitt förtroende.

Om polisens jakt på knark och vapen skulle drabba alla lika skulle det knappast skapa ökat förtroende hos alla dem som besvärats i onödan. Dessutom vore det väldigt ineffektivt. Om visitationszonerna ska fungera måste polisen gå på någon sorts signaler som markerar högre sannolikhet att hitta det man är ute efter. Vilka de signalerna är kan knappast regleras i författningstext.

Integritet betyder i det här sammanhanget okränkbarhet. Att ingen ska lägga sig i mitt självbestämmande. Att den som är skyldig till brott får finna sig i förlorat självbestämmande ligger i sakens natur. Frågan är då om skyddet för allas integritet ska vara så starkt att det också omfattar dem som faktiskt går beväpnade på våra gator. Att tvingas visa vad man har i fickorna är trots allt inte något allvarligare övergrepp. Om Mikaels mördare hade kunnat avväpnas innan det ödesdigra mötet vore det ändå värt visst obehag för dem som har rent mjöl i påsen.

Läs även: Brinkemo: Fredsskadade Sverige behöver läsa Machiavelli

Alla invandrare är inte kriminella, inte ens en majoritet – långt därifrån. Men omvänt har faktiskt en stor del av den klanbaserade och organiserade brottsligheten kopplingar till invandringen från mellanöstern och norra Afrika. Det finns yttre tecken som signalerar kriminalitet: vissa kläder, vissa slags klockor och smycken. I vissa miljöer är sannolikheten att hitta vapen och knark större än i andra.

Polisen måste ha möjlighet att selektera vem man vill visitera utan att för den skull anklagas för rasism. Och letar man efter personer som efter utvisningsbeslut inte har rätt att befinna sig i Sverige kan det logiskt sett bara handla om personer som en gång invandrat.

Sverige har länge varit ett land som präglas av snällhet och välvilja. Skillnaden mellan höga och låga löner är mindre i Sverige än i alla andra OECD-länder utom två. Även när det gäller korruption ligger Sverige fortfarande bra till – på tredje plats bland EU-länderna – trots att korruptionsindex för vår del har försämrats på sista tiden. Även vår sociala tillit ligger på en mycket hög nivå, men har också den haft en fallande tendens.

Men snällhet och välvilja kan ha sitt pris, särskilt om den inte är ömsesidig. Vi har tillåtit en större invandring till Sverige än våra institutioner orkar med, med hänvisning till en flyktingstatus som i verkligheten har handlat om ekonomisk migration. Vi har beviljat uppehållstillstånd på basis av okontrollerade uppgifter om ålder eller ursprungsland.

Vi har låtit människor stanna i Sverige även om de inte haft laglig rätt att uppehålla sig i vårt land. Vi har beviljat medborgarskap på tämligen lösa boliner. Och vi har sörjt ekonomiskt för många människor som, unga och friska, skulle kunna försörja sig själva och sin familj utan bidrag och ”åtgärder”.

Som resultat har vi fått en systemhotande kriminalitet i vårt land som vi hittills inte mäktat bekämpa.

Våldet och kriminaliteten är ett akut problem. Att någon kan känna sig utpekad på grund av poliskontroller kan möjligen vara ett problem, men inte vårt mest akuta problem. När det brinner i knutarna är det viktigare att släcka brasan än att vattna i rabatterna.

Läs även: Göranson: Mer integration än någon bett om