Att Richard Jomshof uttalar sig kritiskt mot Islam chockar numera enbart de mest antiintellektuella på vänsterkanten. En ateistisk liberal nationalist som hyllar klassiska västerländska upplysningsideal är inte en ovanlighet i 2020-talets Europa. Inte heller kan Medborgerlig Samling kallas för paria längre, deras låga stöd beror nog snarare på att de inte erbjuder något unikt alternativ till riksdagspartierna.

Läs även: Korn: Konservatism som demokratins försvarare

Sedan början på 2000-talet har folkliga, och något mer liberala, idéer flyttat in hos den konservativa högern. Ett av de tydligaste exemplen är franska Nationell Samling, som med Marine Le-Pen i spetsen har anammat en mer tillåtande hållning till abort och homoäktenskap än vad som var aktuellt under tiden hennes far styrde. Ännu mer tydligt blir det med Alice Weidel, ordförande för tyska AfD som trots partiets kritiska hållning till homoäktenskap är öppet lesbisk och lever tillsammans med en kvinna från Sri Lanka.

Även om Sverige är exceptionellt hårt drabbat på grund av en exceptionellt ansvarslös migrationspolitik så kan märkligt nog Jomshofs och Åkessons uttalanden betraktas som milda i ett europeiskt sammanhang. I det senaste parlamentsvalet i Nederländerna blev den store vinnaren Geert Wilders parti, PVV. Han har gjort sig känd för sin svidande invandringskritik, i synnerhet från muslimska länder och är en stark förespråkare av att judeo-kristna och humanistiska värden bör vara centrala i det nederländska samhället.

Bland hans mest kontroversiella ställningstaganden är bland anant förbud mot Koranen och nedstängning av alla moskéer i hela landet. Även om tonläget är högt och skandalrubrikerna är många så har alltså dessa partier lyckats nå många väljare. En del av förklaringen är tveklöst det faktum att de haft rätt i sin kritik mot mångkultur; Den andra sidan har blundat för de fundamentala kulturella skillnaderna i synen på makt, hierarkier, lojalitet och kön.

En annan viktig men ofta bortglömd delförklaring kan vi också finna i Nederländerna. Idag på dagen för 22 år sedan blev en av Europas mest kontroversiella politiker brutalt ihjälskjuten utanför mediehusen i Hilversum. Hans namn var Pim Fortuyn och hans politiska karriär var kort men oerhört betydelsefull. Född år 1948 i en katolsk familj i Velsen var han tidigt öppen med både sin homosexualitet och sin kritik mot katolicismen såväl som den akademiska världen och det så kallade etablissemanget.

Han väckte stor uppmärksamhet med sin extrema frispråkighet och var inte blyg för att tala öppet om sina sexuella preferenser såväl som sin aversion mot Islam.

Fortuyns politiska ställningstaganden skiljde sig från samtida konservativa politiker som lutade mer åt traditionalism. Själv var han en stark förespråkare av klassiskt liberala värden, drogliberal, och värnade om kvinnors och HBT-personers rättigheter, samtidigt som han riktade kritik mot andra partier som han ansåg inte tog de tilltagande kulturella motsättningarna på allvar.

Läs även: Brinkemo: Fredsskadade Sverige behöver läsa Machiavelli

“Muslimer har en väldigt dålig inställning till homosexualitet, de är väldigt intoleranta.” är ett av hans mest kända citat, och även om det inte hade orsakat någon större skandal i dagens politiska landskap så fick det ett stort genomslag runt millenieskiftet då invandringskritik inte ansågs rumsrent.

Förvisso är det skillnad på nationalkonservatism, liberalkonservatism, och liberalnationalism, men sedan Fortuyns tid har en del av dessa rörelser korsbefruktats.

Hans väljare ansåg att han “säger det alla tänker” och det är just den folkliga retoriken, och igenkänningsfaktorn som gjort dagens Sverigedemokrater så populära. När vanliga medborgare känner sig otrygga i sina egna bostadsområden, oroas för terrorhot och skjutningar eller för ännu en sprängning i sitt bostadsområde, så växer frustrationen över de partier som lägger locket på och undviker att kalla en spade för en spade.

När Jomshof då i praktiken ber islamisterna dra åt helvete, och Åkesson kallar övriga partier för finborgare så går de I just Fortuyns fotspår och även de säger det “alla tänker”. Populism som det så ofta kallas.

Enligt Fortuyn innebar Islam ett hot mot de upplysningsideal som format det fria demokratiska Europa som vi ser idag: “Jag har ingen lust att behöva gå igenom kvinnors- och homosexuellas frigörelse en gång till”, svarade han när han blev ifrågasatt för sin Islamkritik.

Nu på dagen, 22 år senare kan man fråga sig om det kanske kommer bli nödvändigt trots allt.

Läs även: Berggren: Konservatismen överlägsen i försvaret av mänskliga rättigheter