Jag har hittat en trevlig och glad nyhet, denna gång i Aftonbladet.

Det trevliga och glädjande med denna nyhet är att man med lätthet kan få in en text på Aftonbladets debattsida, förutsatt att man har rätt bakgrund, skriver om integration och att texten inte innehåller någonting alls mer än tomma klyschor och utopiska visioner om ett framtida Sverige i en helt ny mångkulturell gemenskap.

Lawen Redar (S) behärskar denna skrivkonst till fullo. På nationaldagen skrev hon om hur man ”blir svensk i hjärtat” och på midsommarafton bemöts hon av Adam Maquard, presenterad som boende i Hagalund och samhällsentreprenör, vad det nu kan tänkas innebära. Mera därom nedan.

Adam presenteras som Tenstabördig. Adam är ungdomstränare för AIK, dessutom självutnämnd samhällsanalytiker och Sverigekännare med integration som expertområde, och nu har han glädjande nog hittat förklaringen till den bristande integrationen.

Den beror enligt honom inte alls på bristande vilja hos de som ska integreras utan på att Sverige inte är ett fungerande samhälle, vilket gör att de ständigt stöter på patrull. Ett konstaterande jag finner en smula överraskande.

Han skriver om tonåringar i andra generationen invandrare och jag ska här försöka bena ut och kommentera hans påståenden.

Adam skriver som inledning:

”Vi behöver också ett samhälle där staten gör sitt jobb bättre: där myndigheter samverkar, där administrationen minskar och där människor inte fastnar i system som är svåra att ta sig igenom.”

Han fortsätter:

”Jag möter ungdomar som vill arbeta men som har svårt att få sitt första jobb.”

Här undrar jag vad som är problemet. Är det ungdomarna själva eller myndigheterna som brister? Svenska ungdomar söker sommarjobb, utan några samverkande myndigheter inblandade. De ansöker, intervjuas, bedöms, godkänns och anställs, eller inte. Statsapparaten lämnas helt utanför i denna process.

Adam problematiserar dock detta förfarande:

”Jag möter föräldrar som vill stötta sina barn men som inte förstår systemen runt omkring dem.”

Här undrar jag vilka mystiska och obegripliga system vi talar om. Vi svenskar stöttar våra barn utan att komma i kontakt med några som helst samverkande samhällssystem, hart när omöjliga att förstå sig på.

Sedan vidgar Adam sina vyer:

”Jag möter föreningar som bygger gemenskap varje dag men som ibland hindras av onödig administration.”

Här är det lättare att förstå vad Adam menar, och nu förklaras även hans titel ”samhällsentreprenör”.

På nätet hittar jag att han för perioden 17 juni till 19 augusti 2013, alltså för två månader, ansökte om inte mindre än 860 000 kronor i föreningsbidrag för tre olika projekt samtidigt i Skärholmen från Stockholms stad.

Som exempel ansöker han om 260 000 kronor till ”Parkarbete inom egen regi”. Målet är att under tre veckor ”ge ungdomar arbetslivserfarenhet och möjligheter att påverka och ta ansvar för sin parkmiljö och dess framtida utveckling.” Lönekostnaden för två handledare är satt till 220 000 kronor, vilket blir 55 000 kronor i månaden per handledare. För ett totalt meningslöst kommunalt projekt.

Jag har inget emot Adam personligen, jag känner honom inte och antar att det är bra att han tränar ortenkids i fotboll. Men tyvärr förhäver han sig även här. I Aftonbladet 15 juli 2025 hävdar han:

”De största stjärnorna kommer ofta från de minsta planerna. Det är dags att säga det högt: Orten är hjärtat i svensk fotboll. Det är där drömmarna föds, karaktären formas och viljan slipas. Men när framgångarna ska räknas – när namnen ska hyllas och klubbmärkena ska glänsa – då är vi ofta bortglömda.”

Här skiner den tröttsamma offerrollen tydligt igenom, liksom i hans övriga kritik mot det, enligt hans mening, dysfunktionella svenska samhället.

Om han fick sina tre samtidiga projekt godkända 2013 vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig.

Men det är så en framgångsrik så kallad samhällsentreprenör jobbar i dagens Sverige.

Birgitta Sparf