Ett mycket märkligt och spöklikt vakuum har uppstått inom polismyndigheten och i den allmänna debatten efter Mats Löfvings tragiska självmord. Mats Löfvings död har på något konstigt sätt spelat Anders Thornberg helt i händerna. Fokuset har helt och hållet flyttats från Thornberg, men även från regeringen med justitieminister Strömmer i spetsen. Inga jobbiga frågor från journalister till Strömmer om vad han tänker göra med Anders Thornberg förekommer. Inga giftiga ledare längre från landets ledande tidningar, som ifrågasätter ledningsförmågan inom svensk polis. Inga åsikter längre från självutnämnda ”experter” eller verkligt initierade i polisorganisationen, som vi kunde ta del av innan Mats Löfving tog sitt liv.

Läs även: Åklagaren bekräftar att Mats Löfving begick självmord: ”Det är en riktig bedömning”

Ingen reser längre frågan om det omöjliga i att Anders Thornberg sitter kvar på sin post. Det enda som vi de senaste veckorna kunnat ta del av när det gäller kommentarer om Anders Thornbergs förmåga att leda och utveckla svensk polis, är någon enstaka socialdemokratisk skribent som exempelvis Lena Melin på Aftonbladet, som gått ut i ett massivt försvar av Anders Thornberg och ett ohämmat hyllande av hans förträfflighet som ledare och innovatör, när det gäller att ta det yttersta ansvaret för den polisverksamhet som bedrivs i Sverige idag.

När man läser Lena Melins tankar och ”killgissnigar”, och när hon strör ett rosaskimrande glittertäcke över Anders Thornbergs förträfflighet, kan man inte låta bli att skratta. En mycket munter läsning, skapad av en oinitierad och okunnig skribent, som uppenbart inte är påläst och som måste ha levt på en annan planet sedan 2018 då Anders Thornberg tillträdde som rikspolischef. I vart fall har Lena Melin helt och hållet missat den kraftigt nedåtgående utvecklingskurvan för polismyndighetens produktivitet i kärnverksamheten – och likaså den kraftigt försämrade arbetsmiljön för alla polisanställda. Lägg där till den eskalerande dysfunktionella chefskulturen bland de högre cheferna, som ytterligare cementerats i organisationen efter det att Anders Thornberg tog över ledartröjan efter Dan Eliasson.

Det bär mig verkligen emot, men jag måste vara ärlig och konstatera att jag är helt övertygad om att polismyndigheten inte skulle vara så söndertrasad och stressad som den är just nu, om vi hade haft Dan Eliasson kvar som rikspolischef. Med det sagt vill jag bara påminna om att jag fortfarande är av uppfattningen att Dan Eliasson var en inkompetent rikspolischef i många avseenden – och självklart skulle han inte från början ha tillsatts som rikspolischef. Det konstaterandet i sig säger därför mycket om vad jag anser att Anders Thornberg befinner sig på för nivå.

Den absolut största orsaken till att jag är övertygad om att Dan Eliasson skulle ha skött sitt ämbete i vart fall bättre än Anders Thornberg, är att Eliasson inte skulle ha befunnit sig i det polisiära kamaraderiets epicentrum, som Anders Thornberg gör och har gjort. Det är inom detta kamaraderi som korruptionen och det dysfunktionella ledarskapet byggs upp och cementeras, vilket i sig ytterst leder till att organisationen fallerar i sitt egentliga uppdrag och inte orkar med att få fart på kärnverksamheten.

Det som också förvånar mig mycket är att inte Anders Thornberg själv, rent intellektuellt, kommer till den insikten att han omedelbart måste ställa sin plats till förfogande. Eller är han så förblindad av sin lön och sin position att han kämpar med näbbar och klor för att få stanna? Thornbergs lön på 176 800 kronor i månaden grundar sig inte på att han i sitt vardagliga arbete har så kunskapskrävande och komplexa arbetsuppgifter, utan merparten av denna lön har sin grund i det yttersta ansvaret vilket Thornberg tycks ha missat.

Med en sådan lön som kopplas till ansvaret ingår det per automatik att man också måste ta sitt ansvar och ställa sin plats till förfogande, när man år efter år presterat så dåligt som Thornberg gjort. I så gott som alla andra länder fungerar det så, men uppenbarligen inte i Sverige.

Läs även: Kondoleanserna för Mats Löfving strömmar in: ”Oerhört tragiskt”

Till sist vill jag återigen uttrycka min sorg över att en polis inom denna dysfunktionella organisation mått så psykiskt dåligt och känt sig så illa behandlad och kastad under bussen av sina närmsta chefer, att han sett sig tvungen att ta sitt liv. Det som är ytterligare tragiskt i sammanhanget är att just Mats Löfvings död med all sannolikhet hjälpt den som är ytterst ansvarig – och som uppenbarligen också brustit i sitt ansvar i denna affär, att sitta kvar.

En ytterligare dimension i hela historien är att Mats Löfving blev offer för en bisarr chefskultur och rutin, som han själv under flera år varit en ledande del av. Ett maskineri som startas upp när varumärket ska skyddas. Ett maskineri som ger sig på medarbetarens person för att långsamt och metodiskt bryta ner individen likt en invasiv art som måste bort från organisationen. Mats Löfving tog ett felsteg till följd av att ”någon” satte krokben för honom, varpå han själv snubblade ner i maskinens käftar. En maskin som han själv många gånger startat upp och sedan kört.

Jag har själv kastats ner i den maskinen och vet hur den fungerar, hur den känns och hur oerhört empatilös den är, men jag hade turen att, via egen mental styrka, mycket mänskligt stöd runt omkring och en engagerad och skicklig jurist, hitta nödstoppsknappen. En knapp som sitter på en väldigt svåråtkomlig plats. Därför kunde jag mentalt helskinnad, om än bitter, lämna denna bisarra organisation. Detta genom att polismyndigheten köpte ut mig med knappt 800 000 kronor, sex månader innan min ordinarie pension. Mats Löfving hittade uppenbarligen inte nödstoppsknappen.

Så Mats Löfving är på intet sätt den första eller ensam om att ha puttats ner i maskinen. Det har ett stort antal medarbetare gjort genom åren, men dessa får inte eller har inte fått några rubriker. Några har som jag lyckats hitta stoppknappen men många har inte det. Många lever idag med psykisk ohälsa och sjukskrivna utan jobb till följd av besök i maskinen, utan att polismyndigheten bryr sig ett dugg. Det är bland annat just av dessa anledningar det är så ”lågt i tak” och en utbredd tystnadskultur inom polismyndigheten. Alla känner till ”maskinen” och ingen vill hamna i den.

Läs även: Springare: Att skapa en syndabock till skydd för rikspolischefen