Pandemin håller sakta på att klinga av och vi kan väl, för att felcitera en gammal brittisk premiärminister, säga att vi är i början av slutet. Om man frågar svenska folket i dag hur det känns, så är det få som kommer att vara positiva eller uttrycka stolthet över hur det senaste halvtandra året har varit. Ett tafatt hanterande från regeringen, en opposition som inte fått ihop en stringent linje av vad eller varför den vill göra saker. Ett EU som legat långt efter USA, Storbritannien och till och med Israel i att vaccinera sina medborgare. En härva av olika uttalanden och en stor otydlighet runt vem som egentligen hade makten i hanteringen. Var det regionerna som skulle göra saker de inte genomförde? Vem betalar? Vad är en rekommendation och vad är en regel?

I EU blev det lika många olika sätt att organisera pandemiarbetet som det finns länder och i vissa fall regioner. I Sverige var det olika från kommun till kommun, och kompetensen i grundläggande hälsoarbete skilde sig starkt mellan olika platser i Sverige. Nu, i dag, ställer jag mig frågan vem man kan hålla ansvarig och för vad. Men den tanken stannar inte bara där. Vem kan jag i grund och botten hålla ansvarig för något? När den tanken flyger vidare blir det en hisnande känsla.

Läs även: Henrik Sundström ny kolumnist på ledarsidan

Som kommunpolitiker var jag tvungen att förhålla mig till allt det som regeringen bestämde under pandemin. Och inte bara det, vi fick vänta på vaccin från EU baserat på någon typ av nyckel som hade att göra med att man skulle få det så billigt som möjligt. Ett EU vars kommission leds av Ursula von der Leyen, en kandidat som tillsattes för att Emmanuel Macron, Frankrikes president, inte tål Manfred Weber, ledaren för den kristdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, som var kandidat till att bli kommissionsordförande. Hur och i vilket val ska ska en svensk väljare rösta för att utkräva ansvar här? En sörja.

I samband med detta är slutsatsen från regering och riksdag inte att makt måste föras närmare medborgarna eller att kommunerna som är den lägsta instansen ska få bestämma mer över sig själva. I stället visar det sig att från Bryssel till Stockholm är man besviken över att de egna målen inte uppfylls bättre. Det ligger flera utredningar, direktiv och lagförslag i beredskap som syftar till att flytta mer makt till centrum från oss andra i periferin. Riksdagen tittar till exempel på att bestämma över markanvändning för att stoppa kommuner som vill eller inte vill bygga. Ansvaret för de äldre och de som behöver socialtjänst ska styras ännu hårdare genom rättighetslagstiftning. Bryssel i sin tur vill göra omfattande ingrepp i vår skogsstrategi, i vår arbetsmarknad och i hur bilar ska se ut.

Läs även: Kalischer Wellander: Barn och unga blir offren i nästa covid-våg

Om pandemin hade hanterats på ett sätt som gjort att jag känt förtroende för regering och rikspolitiker, hade kanske de förslagen som står ovan inte oroat mig så mycket. Men om det är någonting som covid-19 har visat är det att inte ens när det står liv på spel klarar vår regering att ta hand om det. Att då ha mage att anta att lösningen är att de ska dra åt sig mer makt är häpnadsväckande.

Det facit vi har i dag är att när makt centraliseras till Stockholm eller Bryssel, så utövas den fortfarande lokalt, men av anställda ämbetsmän. Det direkta lokala folkinflytandet ersätts av myndigheter och handläggare med ”värdegrund” som mål.

Det senaste stora förstatligandet i Sverige var av polisväsendet på 1960-talet. När polisens problem att hantera sina uppgifter blev uppenbara, var svaret inte en mer genomgripande decentraliseringsreform, utan snarare tvärtom. Den nya polisorganisationen där de länsvisa myndigheterna slogs samman till en enda polismyndighet antogs av en i princip totalt enig riksdag. Samtidigt växer missnöjet ute i landets kommuner. Polisens tillgänglighet är så dålig att kommunerna nu återkommunaliserar delar av polisens verksamhet genom att anlita vaktbolag för fotpatrullering. När medborgarna med fog kritiserar bristen på trygghet i det offentliga rummet förvandlas lokala polischefer till opinionsbildare, som i mästrande ton talar om för folk att deras känsla av otrygghet inte motsvaras av brottsstatistiken, varför deras otrygghet således bara är ”upplevd”. Som om otrygghet någonsin skulle vara något annat än just upplevd.

Folket vill ha mer att säga till om. De vill gärna ha representativ demokrati, men de vill ha ett kommunalråd som de kan ringa och skälla ut och i värsta fall rösta bort. De vill inte ha en namnlös tjänsteman som i sin iver att verkställa det senaste EU-direktivet fattar beslut som innebär att människor får gå från gård och grund, och som möjligen kan överklagas till en domstol med vad folk uppfattar som likadana anonyma regeringsutsedda tjänstemän utan ansvar för den lokala miljön.

Det parti som på allvar kan fånga upp och kanalisera den vrede och maktlöshet som numera allmänt kokar ute i landet kommer att kunna surfa på en framgångsvåg måhända liknande den vid revolutionen 1809, som ledde fram till slutet på det gustavianska enväldet och den liberala grundlag som gjorde Sverige till en europeisk framgångssaga.