Vid det här laget är nog pandemin det sista många av oss vill tänka på. Efter att ha idisslat R-tal, vågor, restriktioner och mutationer i 18 månader är det lätt att bli spyfärdig vid tanken på att tugga i sig ännu mer. Trots att restriktionerna varit milda i vårt land och följsamheten stundvis medioker, är det väl inte mer än mänskligt att vilja leva pre-pandemiskt efter ett utdraget imperativ om social frugalitet. Men även om verkligheten kan ignoreras för en stund, går det som bekant inte att ignorera konsekvenserna av att ignorera verkligheten.

De senaste tre veckorna har fallen ökat med 42, 30 respektive 33 procent. Nivån är fortfarande relativt låg men den betydligt viktigare riktningen på kurvan pekar åt helt fel håll. Vad vi ser nu förefaller alltså vara upptakten till den fjärde vågen. Ni vet den som Anders Tegnell och hans medarbetare mer eller mindre lovade att vi skulle slippa. På samma sätt som det inte skulle bli någon spridning i Sverige, eller någon andra våg, och förmodligen inte heller någon tredje våg, och så vidare...

Ingen kan ha undgått att det är den mer smittsamma deltavarianten med ursprung i Indien som ligger bakom ökningen. Oerhört nog så fortsatte Tegnell in i det sista, precis som med den brittiska alfavarianten, att förneka att sagda deltavariant skulle vara mer smittsam även i Sverige. Vid presskonferensen den tredje juni hävdade han att deltavarianten bara utgjorde en liten del av alla fall i Storbritannien, trots att man till och med i svensk kvällspress kunde läsa att den dominerade där. Det reser förstås frågor om vad som ingår i en statsepidemiologs tjänstebeskrivning – vad vederbörande förväntas ha koll på.

Anders Tegnell är tyvärr inte ensam på myndigheten han leder om att vara konsekvent med att underskatta allvaret – även analysenheten förefaller lida av samma sjuka. Samtliga gånger har Folkhälsomyndighetens modellerade scenarier, till och med de mest pessimistiska, visat sig vara grova underskattningar. Den här gången är inget undantag. Antalet fall är nu minst tio gånger högre än vad det mest pessimistiska scenariot förutsåg för bara två månader sedan. Något jag (och säkert även andra) för övrigt påpekade i sociala medier innan etablerade medier plockade upp bollen.

Läs även: Schulman: I skuggan av covid kan depressioner bli den nya pandemin

Tack och lov är den vuxna befolkningen på god väg att bygga upp en acceptabel vaccintäckning och kommer att vara betydligt mer fredad än under epidemins tidigare vågor. Detsamma kan tyvärr inte sägas om barnen. Vaccineringen av 16–17-åringar har kommit igång sent och individer i denna grupp kommer som bäst att möta skolöppningen efter att ha fått första sprutan. Detta räcker inte när det kommer till den nya mer smittsamma deltavarianten och gymnasieskolorna kommer således att vara lovligt villebråd för viruset. Medan man i bland annat USA, Finland och Danmark är i full färd med att vaccinera 12–15-åringar, för vilka europeiska läkemedelsverket godkänt Pfizers vaccin, har Sverige tyvärr valt att avvakta med denna grupp.

Enligt epidemiologen David Steadsons uträkning renderar detta 1,4 miljoner barn utan immunitet från vaccin eller infektion. Epidemiologiska modelleringar från USA och Kanada har gjort gällande att cirka 70 procent av dessa barn kan väntas insjukna på kort tid. Det relativa skydd som barnen troligtvis hade mot att smittas av tidigare varianter, sannolikt på grund av ett något annorlunda receptoruttryck i övre luftvägarna, är inte längre relevant. I USA är antalet barn som vårdas på sjukhus för covid-19 högre än vad det någonsin har varit och kurvan pekar fortfarande uppåt. Modelleringarna visar att PCR-screening av samtliga skolbarn varannan vecka och obligatorisk munskyddsanvändning kan sänka antalet insjuknade kraftigt. Inget av detta planeras dock av vår svenska Folkhälsomyndighet.

Läs även: Veckans studier om covid: pumor och politiskt våld

Det är anmärkningsvärt av många skäl. Inte minst eftersom det i Folkhälsomyndighetens egen tillsynsrapport från 2015 går att läsa följande: ”Nästan hälften av skolorna bedöms därmed ha en dåligt eller ganska dåligt fungerande egenkontroll avseende ventilation” och att ”cirka 15 procent av skolorna hade en dålig eller ganska dålig luftkvalitet”.

Detta gäller alltså samma skolmiljö som nu kommer att utsättas för ett delvis luftburet virus. Inga munskydd kommer att användas, den undermåliga ventilationen kommer inte att åtgärdas utöver den konstaterat bristfälliga kontrollen, och högfiltrerade så kallade HEPA-filter kommer knappast att installeras.

Enligt Steadsons evidensbaserade uppskattning kan vi således vänta oss ytterligare 980 000 infekterade barn, 1 000–2 000 sjukhusvårdade barn, varav 100–200 IVA-vårdade och 5–20 döda. I och med att särskilda pediatriska riskgrupper kommer att erbjudas vaccin kan siffrorna vara något i överkant, men å andra sidan förefaller deltavarianten ge svårare sjukdom vilket inte återspeglas i uträkningen. Antalet barn med symtom som håller i sig mer än tolv veckor kan bli så stort som 100 000. En norsk studie bekräftar att det förefaller vara betydligt vanligare med långdragna symtom bland barn och unga efter covid-19 än andra vanliga virussjukdomar.

Skulle vi vaccinera alla barn som vaccinet redan nu är godkänt för, skulle dessa olycksbådande siffror sjunka signifikant. Skulle vi skydda barnen med munskydd, ventilationskontroll, ökat avstånd mellan skolbänkar och liknande åtgärder, så hade vi tillika kraftigt sänkt antalet förväntat sjuka. Det bästa är naturligtvis att göra bäggedera.

Läs även: När sprids vaccinresistenta varianter?

I stället väljer man att göra i stort sett ingenting. Barn som har exponerats av sina klasskamrater kommer inte ens att tas ur skolbänken så länge de inte utvecklar symtom eller testar positivt, trots att deltavarianten mer än någonsin smittar innan symtom har debuterat.

Så varför inte använda munskydd och andra åtgärder i skolorna? Motviljan hänger sannolikt ihop med Folkhälsomyndighetens benägenhet att spela ner betydelsen av luftburen smitta. En smittväg som de på presskonferens efter presskonferens förringat eller förnekat betydelsen av genom den generiska repliken att covid ju ”inte är som mässling”. Konceptet förefaller helt saknas i skolornas riskbedömningsplaner (en lista över faror respektive förebyggande åtgärder, som kommunerna är ålagda att upprätta) vilka jag har tagit del av via föräldraorganisationen BARNverket.

Och varför vaccinerar vi inte barnen i åldrarna 12–15? Detta försökte jag få reda på vid Folkhälsomyndighetens presskonferens. Myndighetsföreträdaren Sara Byfors nämnde den förhållandevis allvarliga biverkan hjärtinflammation men kunde inte citera några siffror. I stället har jag själv letat fram sådana data: Hjärtinflammation förekommer i runt 40 fall på miljonen som vaccinbiverkan bland pojkar och flickor i åldrarna 12–15. Eftersom Sverige har ungefär en halv miljon barn i dessa åldrar kan vi räkna med runt 20 fall av hjärtinflammation vid ett heltäckande vaccinprogram. Prognosen är i regel dock god och stannar inflammationen i hjärtsäcken, vilket är vanligast, så behövs ofta inte ens sjukhusvård. Så hur står sig riskerna med vaccin mot riskerna med covid-19?

För pojkar, som har störst risk för vaccinbiverkan, är risken för hjärtinflammation sex gånger högre vid infektion av covid-19 än av vaccin. Ska antalet hjärtinflammationer bli fler av vaccin än av viruset får alltså högst en sjättedel av de osmittade barnen smittas. Eftersom redan en tredjedel av barnen har smittats förefaller det synnerligen osannolikt att en ny och betydligt smittsammare variant skulle kunna begränsas till den omfattningen utan nya åtgärder.

Läs även: Veckans studier om covid: Infektion påverkar kognitiv förmåga

Utöver riskerna för hjärtinflammation tillkommer alltså riskerna för sjukhuskrävande lunginflammation, intensivvård, död och långdragna symtom. Dessutom har vi MIS-C, den mycket allvarliga och i regel intensivvårdskrävande följdsjukdomen till covid-19, som drabbar 316 barn på miljonen (alltså minst sju gånger fler än den i regel lindriga vaccinorsakade hjärtinflammationen). I Sverige har vi redan haft runt 200 fall av denna mycket svåra sjukdom. Det är av dessa skäl knappast förvånande att en brittisk akademisk utvärdering landar i att vinsterna av vaccinering av barn från tolv år och uppåt med råge överskrider riskerna.

Folkhälsomyndigheten hänvisar delvis till Barnläkarföreningen, vars motstånd inte är barnmedicinskt utan politiskt; vi borde enligt deras mening dela med oss av doserna till vuxna i andra länder. Lösa hänvisningar till svininfluensaskandalen görs fast den gällde ett betydligt mindre beprövat vaccin, och konkretisering av den aktuella risk/nytta-kalkylen saknas. Folkhälsomyndighetens beslutsfattande förblir alltså höljt i dunkel. Vilka siffror de stoppat in i sin kalkyl, eller om de ens har gjort någon, är oklart.

Benjamin Kalischer Wellander
ST-läkare i internmedicin