Med behållning har jag tagit del av skriftställaren Anna-Lena Lodenius biografiska framställning över den försupne och sjaskige veterinär som blev Riksledare för det första svenska nationalsocialistiska partiet. Hennes på grundlig källforskning och psykologisk inlevelse grundade bok om Birger Furugård heter En värmländsk Hitler (Historiska media, 2022).

Värmland har i historieforskningen ofta framställts som ett starkt fäste för de svenska brunskjortorna. Betydligt mindre uppmärksammat är att det i landskapets stiftsstad Karlstad residerade en antinazistisk högerman till biskop vid namn Johan Alfred Eklund, grundligt avskydd i all så kallad progressiv teologi och den vänsterradikala Svenska kyrkan. Om hans ofta i historiska analogier uttryckta motstånd mot kusinlärorna marxism-leninism och nationalsocialism skriver jag i ett kapitel – ”Statsabsolutismens förbannelse” – i min doktorsavhandling Andelivets agitator (Norma, 2008).

I likhet med många andra kyrkliga motståndare till den stora statens ideologier gav J.A. Eklund uttryck för en tomrumsteori i förståelsen av de totalitära systemens segertåg. Genom en kulturradikalt motiverad utrensning av guds- och traditionsföreställningar, och nedmontering av gemenskapsformer som familj och församling samt identitetsbärande kollektiv som hembygd och nation hade det skapats en längtan efter mening och sammanhang i folkdjupen; en längtan som kom att fyllas av maktsystemens artificiella och kring klass och ras kretsande gemenskap. Förlusten av Gud hade gjort det möjligt att göra parti- och diktatorsviljan till högsta instans i en stympad människotillvaro.

Läs även: Sundeen: Fyra fundamentala friheter för Västerlandets kultursfär

Utöver att ge en närbild av Eklunds uppfattning om Hitler, Stalin och ”den som en tjur blängande” Mussolini, samt idévärldarna och rörelserna kring denna tyranntrio, syftar nämnda bokkapitel till att rikta ljus mot en grupp antinazister som mycken officiell historieskrivning har förträngt eller rent av sökt radera ut minnet av. Kristna och konservativa intellektuella utgjorde i såväl Sverige som i stora europeiska kulturländer en viktig grupp i motståndet mot totalitära åskådningar. Minns att huvudrollsinnehavaren i Operation Valkyria, syftande till ett tyrannmord på Hitler, var den katolske aristokraten Claus von Stauffenberg. Det har passat det vänsterhegemoniska historiebrukets syften illa att ge utrymme åt antinazismen inom en grupp tänkare som man i ideologisk och aktivistisk nit snarare sökt bunta samman med brunskjortorna.

Redan under tidig efterkrigstid råkade konservativa intellektuella i Sverige illa ut för den bild som 1945 års män sökte ge av nationalsocialismen. Den judiske flyktingen Erich Wittenberg, som representerade tysk idealistisk filosofi och nyhumanistisk kunskapssyn samt var fast förankrade i den västerländska kulturtradition som han såg nazismen som ett dödligt hot mot, hörde till dem som stämplades. Litteraturvetaren Olle Holmberg fällde det djupt osmakliga uttalandet: ”Doktor Wittenberg har haft en lycka i livet […] den att han var jude. Var han annars skulle ha hamnat åsiktsmässigt sett – det kan man fråga sig.” Om det inte vore för sin etnicitet/religion/kultur skulle Wittenberg med andra ord ha blivit nationalsocialist.

Läs även: Sundeen: Talibanism av svensk modell

I Sverige har antinazismen på ett ensidigt sätt förbundits med liberal och socialistisk åskådning. I tysk akademisk litteratur möter man inte sällan en mera nyanserad och mångfacetterad bild än den som ryms i västvärldens mest konformistiska, provinsiella och inskränkta offentlighet – den svenska.

Den brunsmetningskultur som har smutsat ner så mycket av det gångna decenniets samhällsdebatt har samband med det vänsterhegemoniska historiebruket. Guilt by association-tekniken är gemensam. Detsamma gäller vanföreställningen att traditionellt kristet och konservativt tankegods skulle vara nära besläktat med den plebejiska, antitraditionalistiska och djupt okristliga revolutionslära som nationalsocialismen utgör. En allsidigare historieskrivning kan med andra ord bidra till en behövlig sanering av det svenska samtalsklimatet.