År 2002 stegade Gudrun Schyman fram till talarstolen på vänsterpartiets kongress. Blickande ut över auditoriet i Västerås gjorde hon – lika stridslystet, självsäkert som dogmatiskt – uttalanden om de förmenta likheterna mellan patriarkala strukturer i olika länder; stater som i de flesta människors ögon har föga med varandra att göra. Burkans Afghanistan är inte den korta kjolens Sverige.

Schymans så kallade talibantal har gått till historien som en förlöpning mot det svenska manskollektivet. Emellertid finns det närmare tjugo år senare goda skäl att damma av en nyckelformulering från anförandet som de reformerade kommunisternas dåvarande partichef höll.

Det gäller hennes retoriskt eleganta mening: ”Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas såväl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.” Applicerad på könsförhållandena i höga nord bör formuleringarna förbli ett elektroniskt museiföremål, men riktat mot ett annat område – frågan om den konstnärliga friheten och det härmed sammanhängande hotet mot det västerländska samhällets grunder – har meningen en funktion att fylla. Den på afghansk mark under talibanernas förra period vid makten utövade vanan att spränga eller på andra sätt förgöra materiella uttryck för andligt-kulturellt liv har nu nått våra breddgrader.

Läs även: Sverige sämst på integration under pandemin

Schymans verbala konster har gjorts aktuella på nytt av ett lätt absurt men likväl oroande – för att inte säga otäckt – debattinlägg från tre företrädare för det muslimska intressepartiet Nyans. I Göteborgs-Posten 13/10 argumenterar de för att låta elda upp ett konstverk, skapat av en nyss omkommen förkämpe för rätten att provocera med ord såväl som bild.

Lars Vilks i den dramatiska skånska Kullabergsnaturen placerade verk Nimis måste göras till aska. Konstverkets blotta existens utgör nämligen, påstås det, en plåga för muslimer; en manifestation av islamofobi. De anlagda brändernas politiska praktik torde dock ha större ambitioner än så, sannolikt lär krav successivt resas på att utplåna vartenda uttryck av den eller de som i sitt skapande har vägrat underkasta sig minoritetens krav på särbehandling.

Vi har i wokekulturens tidevarv fått vänja oss vid att statyer välts, böcker rensas ut från bibliotek, målningar förses med varningsord, universitetslektorer stängs av och så vidare. Den eldfängda censuranda som kännetecknar talibanismen på svenska är en tillspetsning till det yttersta av wokekulturens bildstormarnit.

Här publiceras i en stor svensk dagstidning ett manifest för att utplåna inte bara ett enskilt verk utan också – kanske framför allt – minnet av den man som islamister och vänsterister i skön förening ägnat så mycket kraft åt att hata och förtala.

Symbolikens språk är viktigt i sammanhanget. Det av träbitar eller böcker uppbyggda bålet har en särskild plats i förföljelserna historia. Debattsidan i annars ofta utmärkta Göteborgs-Posten har blivit något av en hemsida för extremister som ifrågasätter grundläggande västerländska rättigheter. Det må gälla konstnärlig frihet eller yttrandefrihet. På sidan har också publicerats förstuckna angrepp på den akademiska friheten i det koleriska personangreppets form.

Läs även: Gudmundson: Först Cementa, nu LKAB

Talibanism på svenska utövas emellertid inte bara av mer eller mindre militanta muslimer, som återigen drar skam över sina fredliga trosbröder och -systrar. I självcensurens form har fenomenet blivit en del av ett kollektivt undermedvetet. En chef vid Stadsarkivet i Malmö lät som bekant häromveckan täcka över uttryck för judisk kultur som exponerats i skyltfönstret. Allt som kan störa våldskapitalets aktörer måste gömmas undan. Och detta samtidigt som en kongress ägnad frågan om antisemitismens bekämpande stod för dörren!

Där man bränner böcker, där bränner man till slut också människor, heter det i ett ofta återgivet citat av Heinrich Heine; ett citat som fått symbolisera totalitära ideologiers utplåningslusta.

Det är ord som också tål att beaktas i perspektiv av krav på att bränna konstverk.