I en centralt belägen restaurang i lärdomsstaden Lund samlades för dryga två veckor sedan en krets allvarstyngda och diskussionslystna studenter samt några seniora akademiker och politiker. På de i kvadratisk form uppställda restaurangborden stod inte glas och tallrikar framdukade. Där låg i stället ett universitetspolitiskt manifest.
Vad som förenade de närvarande, inbördes olikheter till trots, var en gemensamt upplevd oro och olust över det fenomen som idéhistorikern Svante Nordin karakteriserar som den nya akademiska illiberalismen. Nordin ringar in begreppet i förordet till den svenska upplagan av Helen Pluckrose och James Lindsays internationellt uppmärksammade bok Cyniska teorier (Ex Tenebris förlag). Pluckrose och Lindsay beskriver ett förfall inom akademins värld orsakat av en till fanatism gränsande upptagenhet av ras, genus och identitet.
En ny akademisk illiberalism förutsätter definitionsmässigt en gammal. Föregångaren till dagens postmoderna akademiska diskurs utgörs enligt Svante Nordin av den marxist-leninistiskt impregnerade 68-kulturen. Nordin skriver om den nya illiberalismens fronttrupper att de ”bär partitillhörigheten på rockslaget, dess företrädare är politiska aktivister först och sist […]. Vänsterpolitik likställs med vetenskaplig giltighet. Såtillvida handlar det om ett återvändande till 68-epokens militans.”
Ett tecken på dessa krafters inflytande är de många språkliga uttryck som de förknippas med. Till den begreppsliga kretsen hör termerna politisk korrekthet, cancel culture, woke samt social rättvisa. Gemensamt för begreppen är att de medvetet står i opposition till de akademiska friheter som utgör fundamenten för det i Västerlandets kultursfär framvuxna, autonoma universitetet.
Ett principiellt försvar för nämnda akademiska friheter är i centrum för den rapport, Nio punkter för en konservativ högskolepolitik, som diskuterades i Lund häromveckan. I den drygt 60-sidiga, innehållsligt fruktbara, ehuru till stilen bitvis arkaiserande, publikationen slås sålunda omedelbart fast att yttrande-, läro- och forskningsfrihet ”måste utgöra grundval för de högre lärosätenas verksamhet”.
I mitt inledande inlägg i paneldebatten fogade jag en fjärde frihet till de nämnda – meriteringsfriheten. I likhet med de tre andra friheterna hotas den meritokratiska kulturen vid universiteten av identitetskategorier, kvoteringar och föreställningar om social rättvisa.
Som utgivare av Johannes Norrmans av välvalda filosofiska citat tryfferade rapport står den partipolitiskt obundna studentorganisationen Konservativa Förbundet. Norrman skriver att politiseringen av universiteten har ”provocerat fram en motreaktion, som snabbt fått en naturlig konservativ kanalisering”.
Läs även: Gudmundson: Från erektion till resurrektion
Röster mot politiseringen av universiteten har kommit till uttryck i ett tilltagande antal böcker, inlägg i samhällsvetenskapliga tidskrifter, arrangemang om akademiska friheter i regi av bland andra Axess och Svenska Dagbladet samt inte minst i grundandet av Academic Rights Watch (ARW). Denna organisation nämns som en viktig inspirationskälla i Norrmans rapport och representerades i paneldebatten av docent Magnus Zetterholm. Han pekade bland annat på hur lärofriheten idag sätts ur spel genom att enskilda universitetslärare berövas rätten att fritt bestämma över valet av kurslitteratur.
Läs även: MSB:s manual mot konspirationer gör mig misstänksam
Vad den växande motreaktionen bör koncentrera sitt budskap kring ryms enligt min uppfattning i två punkter: För det första: det behövs alternativ till dagens statliga och politisk kontrollerade lärosäten. Gärna stiftelsedrivna sådana och med klassisk bildning och västerländska civilisatoriska ideal som grundval. För det andra: våra universitet – de må vara statliga eller stiftelsedrivna – behöver i princip inga andra vägledande ideal än de fyra fundamentala akademiska friheterna.
Akademiska värden ska visa vägen, också inom akademin.
