Fyra möbler har en betydelsebärande funktion i ett varmhjärtat litterärt porträtt av tänkaren och esoterikern Tage Lindbom: Bokhyllan, skrivbordet, fåtöljen och bönemattan. Bokhyllans innehållsliga förändringar blir en metafor för det dramatiska åskådningsbytet från marxism till konservatism. På skrivbordet stod det författarverktyg – en skrivmaskin av märket Remington – med vars hjälp Tage Lindbom författade 30-talet böcker, och i bakgrunden fanns de mappar fyllda av anteckningar från en ”professorskurs” i Västerlandets idéhistoria som han hade genomgått. Detta läsäventyr utöver det vanliga fortsatte i fåtöljen intill döden infann sig år 2001.

Bokhyllan, skrivbordet och fåtöljen – dessa det intellektuella livets ting kompletterades alltså av bönemattan. Om Tage Lindbom närmade sig Gud på filosofisk väg vid de andra möblerna, levde han ut religionens innerlighetsdimensioner på bönemattan. Det var kring denna på golvet utrullade del av bohaget som hans hemliga liv kretsade. Mystikern som bodde på Askrikegatan i Stockholm var i det dolda muslim.

Om alla ovannämnda detaljer, så viktiga för helheten, berättar Tage Lindboms son Tomas då han med öm hand skriver personhistoria över 166 sidor i boken I otakt med tidsandan: En personlig biografi om Tage Lindbom (TLR förlag). I samma mån som Tages tankevärld kunde vara snårig, kommuniceras den med pedagogisk klarhet av Tomas Lindbom. Sonen har förmågan att översätta sin fars livsverk till ett annat språk, tillgängliggöra hans tankar för en betydligt större publik än den högst begränsade skara som troget läste Tages skrifter.

Vem var då Tage Lindbom? Han var adoptivsonen som gjorde en klassresa. Via en doktorsavhandling om fackföreningsrörelsens uppkomst och tidiga historia, blev han chef för Arbetarrörelsens arkiv och en nyckelfigur inom svensk kulturpolitik. Tage Lindbom hade inte alltid varit socialdemokrat. Han var under en tidig period i sitt liv inskriven i det svenska kommunistpartiet. När han småningom lämnade socialdemokratin var det i en helt annan riktning. Broderskapet tillfredsställde honom inte, han sökte faderskapet – ville leva ett liv med Gud. Precis som en gång Otto Järte gick Lindbom högerut, men inte till en moderat position utan till en traditionalistisk sådan.

Läs även: Kristet medialidande i mediaskugga

Med böckerna Efter Atlantis och Sancho Panzas väderkvarnar slog Tage Lindbom in på en väg av samhälls- och samtidskritik som kom att föra honom ut ur den svenska offentlighetens finrum. Kooperativa Förbundets förlag och Norstedts kom att ersättas av tryckeriägare Åke Svensons Norma. Det lilla Boråsbaserade förlaget och kulturtidskriften Jakobs Stege blev viktiga arenor för honom när han visades bort från andra plattformar.

Tage Lindboms böcker kom i tilltagande grad att präglas av andliga perspektiv; bitvis med filosofens, bitvis med mystikerns anslag. Den ena volymen kunde stundom tyckas svår att skilja från den andra. Ett återkommande motiv utgjordes av Människoriket. Det var när människan började frigöra sig från Gud som förfallet började. Lindbom sökte sig tillbaka till medeltiden för att finna en tillvaro präglad av kosmisk och hierarkisk harmoni.

I en anglosaxiskt genomsyrad tid ägnade sig Tage Lindbom åt umgänge med tyska, franska och spanska samhällstänkare. För honom öppnades fönster till en värld av bortglömda traditionalistiska skriftställare. Till skillnad från många andra konservativa intellektuella under 1900-talet åberopade han sig inte på Edmund Burke, denne var för nära förbunden med den liberala anglosaxiska kultursfären. Jag hade själv förmånen att några gånger få sitta ner och samtala med Tage Lindbom, och bidra till förordet till hans essäsamling Konservatism i vår tid. Jag minns att han syntes vara obekant med konservativa intellektuella som inspirerade många i min egen generation – till exempel amerikanen Russel Kirk. Lindbom stödde sig i stället på bland andra Joseph de Maistre.

Tage Lindboms värld var emellertid inte mera sluten än att där också fanns plats för en liberalt orienterad samhällstänkare som Alexis de Tocqueville. Genom sin originalitet föll Lindbom utanför mallarna. Ett illustrativt faktum är att den blivande muslimens livsavgörande möte med Gud inte skedde i en moské utan i en katedral i Chartres. Vägen in till den högsta dimensionen i ett sant mänskligt liv är vackert återberättad av Tomas Lindbom: ”Tage berättade hur han en söndag i oktober 1958 fick en uppenbarelse: […] Högaltaret strålade i sin glans, ljuset brann, den liturgiska sången berörde, röken steg upp. Allting i det gudomliga mysteriet bars emot mig.”

Berättelsen från Chartres har en omisskännlig katolsk prägel, det rör sig om en religiös upplevelse med alla sinnen under ett rituellt gestaltande av Gud. Synerna, dofterna, ljuden. Efter Andra Vatikankonciliets liberala reformvåg var emellertid vägen till katolska kyrkan stängd för Tage Lindbom. Om han hade kunnat följa påven Franciskus göranden och låtanden torde han ha ansett sig sannspådd om en kyrka som vände den för honom livsavgörande traditionen ryggen.

Sonen är ingen epigon. Tomas Lindbom skriver tvärtom om hur han först på senare år kunnat läsa sin fars böcker med lugn i sinnet. De livsval som var Tages gjorde ofta livet svårt för Tomas och hans mamma Vera. Men sidorna i boken andas djup respekt för den icke-konforma människotypen; den som söker sig fram på egna, strapatsrika stigar, inte andras tillrättalagda vägar. I den meningen har boken en frigörande potential. Emancipationens karaktär markeras i ett återgivande av faderns ord till sig själv, ord uttalade efter läsning av Friedrich Nietzsche: ”Jag är Tage Lindbom och nu ska jag inte längre låta mig begränsas i min intellektuella kapacitet.” Hans exempel visar hur grundlig bildning kan hjälpa en människa att finna sig själv och våga kapa förtöjningarna till huvudkrymparnas tankeregler.

Tomas Lindboms biografi kan samtidigt sägas vara en studie i marginaliseringens mekanismer och psykologi. Kapitlet som bär rubriken ”avfallet”, och som belyser det intellektuella brottet med materialismen, kunde lika gärna ha rubricerats ”utestängningen”. Tomas Lindbom belyser faktorer som gjorde en tidigare uppburen kulturperson till en ur samhällsgemenskapen utstött gestalt, och ger också perspektiv på av Tage Lindbom och andra konservativa odlade förhållningsätt till utanförskapet. Detta är, parentetiskt sagt, en problematik som jag och sociologen Henrik Lundberg nyligen har formulerat ett forskningsprojekt kring.

Läs även: Porträtt över svenska intellektuella

Tomas Lindboms bok om fadern är skriven inte bara med allvar, utan också med humor. Han beskriver sin uppväxt i lägenheten på Askrikegatan som snarlik en förväxlingskomedi: ”En psykoterapeut till mor i det modernistiskt inredda vardagsrummet […] En muslim till far, i bön till Allah” bakom sovrummets stängda dörr. I otakt med tidsandan är mer än en biografi över Tage Lindbom, boken är också en självbiografisk skildring av att leva ett liv i skuggan av en pappa som valde en radikalt annorlunda världsåskådning och livsföring; en pappa som inte liknade någon annan.

Johan Sundeen
Docent i idé- och lärdomshistoria