I en av sina lekfullt fyndiga texter sjunger Robert ”Robban” Broberg på oefterhärmligt sätt: ”Mitt galleri finns det inga galler i, där är jag alldeles fri”. Jag hör då och då textraden i mitt inre under läsningen av den extremt produktive idéhistorikern Svante Nordins senaste verk. Boken, som heter Tanke och dröm: Svensk idéhistoria från 1900 (Timbro), är en mångsidig och på imponerande beläsenhet vilande guide till ett galleri av svenska intellektuella.

Svante Nordin fick inte vara fri när han jobbade med sitt galleri. Han var i många år bästsäljande fackboksförfattare på ett av landets större och mera ansedda bokförlag. Men detta stora, fina förlag krävde enligt trovärdiga uppgifter att Nordin skulle anpassa sin berättelse till hegemoniska vänsternarrativ. I detta skede tackade författaren för sig och in på scenen trädde marknadsliberala Timbro in. Det sistnämnda förlaget gjorde en kombinerad frihets- och kulturgärning genom att erbjuda sig att trycka det av klåfingrighet eller en politisk kommissaries nit hotade manuskriptet. Resultatet blev en fin inbunden bok, ett stycke gott förlagsarbete bortsett från en del störande upprepningar som kunde ha redigerats bort.

Läs mer: Vi behöver ett alternativuniversitet

Tanke och dröm är på en och samma gång en skissering på aggregerad – samhällelig – nivå över det mänskliga intellektets vägar och ett aldrig sinande flöde av personhistoriska nedslag, ett möte mellan makro- och mikroperspektiv för att tala med nationalekonomerna. De med stilistisk säkerhet, värdig en humanvetare av den gamla skolan, tecknade porträtten är upphängda i en metaforisk utställningshall som börjar i Stockholm vid sekelskiftet 1900 och gör halt vid globaliseringens tidevarv, det vill säga vårt eget. Apropå Nordins språk kan jag inte låta bli att citera några rader om Frans G Bengtsson:

För sådana varelser som förmådde fylla sin form hade Bengtsson respekt, det må sedan ha handlat om Spartas krigare, vikingarna, hjältekonungen Karl XII […] himmelens fåglar som nöjde sig med att vara fåglar eller den strävsamma befolkning som fyllde den […] västskånska avkrok där författaren vuxit upp.

Om porträttgalleriets omfattning får läsaren en uppfattning redan genom insikten om att personregistret uppgår till tio sidor; dubbla kolumner fyllda med namn tryckta med liten typstorlek. Bland recensentens bekanta har det utvecklat sig till en sport att identifiera viktiga kulturpersoner som Svante Nordin har missat eller medvetet förbigått. Den ena vännen vredgas över att ett par favorittänkare saknas, den andra undrar lite försynt om inte debattören X såväl som författarinnan Y hade förtjänat att få vara med på ett hörn. Även om ingen skriftställare är fullkomlig, så torde Nordin vara svårslagen som guide till 1900- och 2000-talets intellektuella porträttgalleri. Tack vare sin stora beläsenhet rör han sig med säkra steg över en mångfald av fält: skönlitteraturens, human-, samhälls- och naturvetenskapens, teknikens, teologins, journalistikens och så vidare.

Två förtjänster förtjänas att lyftas fram. Till skillnad från många ämnesbröder- och systrar lider inte Nordin av religionsblindhet. Nordin inkluderar med självklarhet pingströrelseprofilen Lewi Petrus, ärkebiskopen Nathan Söderblom, liberalteologen Emanuel Linderholm och katoliken Sven Stolpe i sitt galleri. Här finns också plats för inflytelserika lundateologer som Gustaf Wingren och Anders Nygren, vilka var verksamma i Lund. I bokens senare del ges även utrymme åt att berätta om svenskkyrkliga profilers vandring ut i extremvänsterns träskmarker under den långa 68-våg som i den före detta statskyrkans fall ännu inte har fått sin bortre parentes. Trossamfunden behandlas med andra ord som viktiga aktörer på den stora kulturkarta som Nordin vecklar ut för läsarna.

Läs mer: Det onda arvet efter 1968

För det andra fäster jag mig vid hur centrala våra universitet, framförallt Uppsala och Lund, har varit i 1900-talets breda kulturdebatt. Så länge lärosätena var kunskapsborgar i Wilhelm von Humboldts och kardinal John Henry Newmans anda, och inte serviceorgan för arbetsmarknaden och plattformar för woke-aktivism bidrog åtskilliga doktorer, docenter och professorer till ett i dagstidningar och andra offentliga rum närvarande bildningsliv. Interaktionen mellan lärosäten och den breda offentligheten kan illustreras av att det inte var någon ovanlighet att hämta redaktörer i ledande ställning från universiteten. Fredrik Böök på Svenska Dagbladet och Herbert Tingsten på Dagens Nyheter är två exempel.

Utan att bli tjatig återkommer Nordin genom sin framställning till det faktum att Uppsala och Lund under 1900-talet representerat olika lynnen, olika skolbildningar och olika intellektuella kulturer. Varje lärosäte var förr i världen som en egen personlighet. Ett faktum som i Sverige säkert stimulerades av att de två stora universiteten inte låg i någon av rikets topp tre-städer utan hade något av småstadsidyller över sig. Själv har Nordin haft Lund som bas för sin forskar-, kultur- och folkbildningsgärning. Boken inleds med en vacker dedikationen till det högre seminariet i idé- och lärdomshistoria i vår sydsvenska universitetsstad. Detta seminarium, kring vars bord jag själv många gånger har haft glädjen att sitta med, är en del av en intellektuell miljö i vilken författaren varit verksam under fyra decenniers tid och i vilken han även som professor emeritus sägs vara synlig dagligdags.

Många teman och profiler i boken känns givetvis igen från Svante Nordins egen forskar- och författarkarriär. Inte för inte figurerar Fredrik Böök, titanen på litteraturvetenskapens och kulturjournalistikens fält, i bokens upptakt. Åt honom ägnade Nordin sin kanske mest uppmärksammade och uppskattade biografi. Ett än mera framträdande område än personhistoria i författarens bibliografi är filosofihistoria. I den nya boken passerar Vitalis Norström, Hans Larsson, Axel Hägerström och många andra filosofer med dem revy. Själva det tjugonde seklet hör också till Nordins intresse. I Nittonhundratalet: en biografi (2005) gav han perspektiv på århundradets historia med hjälp av 100 personporträtt; ett för varje år. Den narrativa teknik som kännetecknar Tanke och dröm är med andra ord väl inarbetad.

Läs mer: Deplattformering nästa?

Baksidan av Nordins enorma produktivitet är naturligtvis att hans samlade verk kan skapa ett intryck av ojämnhet, ett eller annat arbete hade enligt vad som kan läsas ut av bland annat recensioner mått bra av att få ligga till sig lite längre än vad den närmast rastlösa publiceringstakten har tillåtit. Denna gång har Svante Nordin åstadkommit en på många sätt imponerande syntes av vad som har publicerats inom svensk kulturhistorisk forskning, i bredaste mening förstått. De vetenskapliga studier som ligger till grund för hans tegelsten är långt fler än de som räknas upp i de alltför sparsamma referenserna. Hade författaren till Tanke och dröm inte burit det i vissa akademiska kretsar kontroversiella namnet Svante Nordin och boken inte varit utgiven på i samma kretsar illa sedda Timbro förlag hade den varit given som kurslitteratur inom idé- och lärdomshistoria.

Johan Sundeen
Docent i idé- och lärdomshistoria¨, Högskolan i Borås