Gösta Bohman, Moderaternas legendariske ledare mellan 1970 och 1981, var liberalismens svar på kollektivismens gråa byråkrati – mannen som förvandlade moderaterna från ett klassparti för officerare och adel till en bred folkrörelse för liberalkonservativa värden.

Hans tro på individens frihet och hans skepticism mot centraliserad makt lever vidare bland moderater utanför Stockholms polerade gator. I småstäder, på landsbygden och längs västkusten ser många hans idéer som en sköld mot regleringsiver och en påminnelse om att politik berör oss alla.

Bohman såg liberalismen som frihet för den enskilde, inte som en ursäkt för staten att lägga sig i allt. ”Kollektivismen vill göra oss alla till kuggar i ett maskineri, medan liberalismen ger oss utrymme att vara människor,” sade han på 1970-talet, förmodligen medan han sneglade på socialdemokraternas pärmar med nya regler.

Hans klassiska trots mot knivlagen 1988 – ”Det är ju bara en morakniv!” – var inte bara en praktisk protest utan också en humoristisk känga till byråkrater som aldrig sett en fisk som inte låg på en tallrik.

Denna anda lyser igenom i debatten om AR-15.

Medan Stockholm ser halvautomatiska vapen som något ur en actionfilm, ser moderater på landsbygden och västkusten dem som verktyg för jakt – ”Som en morakniv, fast med lite mer attityd,” kanske Bohman hade skrockat. För dem är det liberalism i praktiken: rätten att leva sitt liv utan att behöva ringa regeringen för tillstånd. ”Frihet är inte ett privilegium för de få, utan en rättighet för de många,” sade han 1976, och i Bohmans värld hade det nog inkluderat rätten att ha något mer än en pinnstolpe i förrådet.

Bohmans kritik av centraliserad makt – ”Makten ska ligga så nära människorna som möjligt, inte samlas i händerna på ett fåtal i en avlägsen byråkrati” – träffar rakt i hjärtat på västkusten.

Här har havsbaserad vindkraft blivit en het potatis: stora snurror som ska producera el till Europa medan lokala fiskare får kämpa mot både vågor och elräkningar. ”Kollektivismen i ett nötskal,” hade Bohman kanske muttrat, ”Stockholm bygger vindkraftverk och vi får betala med våra skaldjur.”

Moderater längs kusten driver hans linje: låt oss bestämma över vår egen energi och livsmiljö, inte skicka den till kontinenten medan vi själva sitter med stearinljus, en kall kopp kaffe och morötter istället för räkor på tallriken.

Även om Bohmans tal i dagens öron mer låter som statsvetenskapliga föreläsningar än politisk kommunikation, så var Gösta Bohman ingen torr akademiker – tvärtom hade hans liberalism en jordnära charm.

Han kunde ha stått i sin skärgårdsstuga, morakniven i bältet, och skrattat åt tanken på att EU skulle reglera hur många fiskar han fick fånga på en lördag.

I orter som Strömstad, Lysekil eller Falkenberg lever den andan kvar. Här vill moderater ha en politik för småföretagare, jägare och fiskare – folk som ser AR-15 som en praktisk grej och havet som något som fortsatt tillhör oss alla, inte bara Tysklands kaffemaskiner.

Visst möter Bohmans arv motstånd. Moderaternas urbana fasad och EU:s kollektiva planer testar hans decentraliserade liberalism.

Kan partiet försvara rätten till en AR-15 eller stoppa vindkraftselen från att blåsa bort lokal kulturell identitet och livsmedelsförsörjning? ”Det är som att försöka fiska i en byråkrats akvarium,” hade Bohman kanske skämtat.

Men för moderater utanför Stockholm är hans humor och hans principer en påminnelse om att frihet inte bara är allvar – det är också rätten att skratta åt dumheterna och sedan göra något åt dem.

Gösta Bohmans tal om liberalism kontra kollektivism är en levande låga. Hans försvar för frihet – med morakniven, humorn och en dos sunt förnuft – inspirerar fortfarande. I en tid av centralisering och regler kan hans röst, och hans skratt, vara vad som håller Moderaterna förankrade från västkusten till inlandet.

Läs även: Antisemitiska lärare ska sparkas