Regeringen vill skärpa straffen för brott mot knivlagen. Det meddelade inrikesminister Mikael Damberg (S) på måndagmorgonen. Förslaget som nu skickas på remiss syftar till att fler brott mot knivlagen ska bedömas som grova, samtidigt som minimistraffet i så fall också höjs för grovt brott, från 14 dagars till sex månaders fängelse. 

Förslaget är rimligt. Men det är också symptomatiskt för regeringens fullkomliga misslyckande att stävja brottsligheten. Den rödgröna kriminalpolitiken består till häften av pressträffar, till häften av småduttande med straffsatser.

Brottsutvecklingen i Sverige är en konsekvens av systemfel. Varenda justitieminister under 2000-talet har försökt visa handlingskraft genom att reglera straffskalorna. Men det hjälper bara på marginalen.

Under 1960- och 1970-talen genomgick Sverige ett socialistiskt rättspolitiskt paradigmskifte med långsiktigt förödande resultat. Inlåsning skulle hädanefter undvikas. Ungdomsrabatter, mängdrabatter, villkorliga domar, förtida frigivningar, samhällstjänst, terapi – allt samverkar i att upprätthålla ett system av straffrihet trots att den politiska viljan sedan länge vänt tillbaka. 

Läs också: Tyck inte synd om syndaren

Rättvisan är satt ur spel. Brott förhindras inte, då ordningsmakten inte behärskar territoriet. Brottslingar grips inte, för det saknas utredande poliser. Åtal väcks inte, eftersom det är brist på åklagare. Och straff avtjänas som sagt inte, för det slutade vi med på den tid socialismens löfte var att bygga den nya människan.

Eftersom den sittande rödgröna regeringen både vilar på Miljöpartiet och är beroende av att Socialdemokraternas vänsterfalang inte gör internt uppror, kommer kriminalpolitiken inte att ändras med mindre än att regeringen byts ut. Inrikesminister Mikael Damberg och justitieminister Morgan Johansson kan ha hur många pressträffar som helst – men politikens huvudinriktning består.

Inom högeroppositionen råder däremot betydande samsyn. Tidigare i våras presenterade tankesmedjan Oikos rapporten ”En konservativ kriminalpolitik? Särdrag, skillnader, samsyn”. Den visade att ett regeringssamarbete mellan M, KD och SD inte skulle ha några problem att formulera en gemensam linje. Och frågar man partierna om varför de inte har skruvat ihop en gemensam kriminalpolitisk plattform inför valet -22 så säger de att det inte behövs, och pekar på justitieutskottet. Där har den senaste mandatperioden inneburit en strid ström av gemensamma ställningstaganden. 

Och även om ett konservativt block skulle spädas ut med Liberalerna skulle det bli snudd på samförstånd inom kriminalpolitiken. I justitieutskottet har L varit pålitliga hökar tillsammans med M, KD och SD. Liberalernas problem med Sverigedemokraterna finns annorstädes.

En vänsterregering efter valet -22 skulle inte bara vara beroende av Miljöpartiet och Socialdemokraternas vänsterfalang. Den skulle också behöva aktivt stöd från Vänsterpartiet.

Mycket tuffare än knivlagen kommer det alltså inte att bli. Mikael Damberg är den vassaste kniven i vänsterlådan.

Läs också: Välkommen till det etniska klassamhället