När Vilma var sjutton år blev cannabis hennes flykt. Nästan varje kväll gick hon ut och gömde sig i något buskage för att röka en joint och färdas in i en annan verklighet.

– Jag brukade känna mig distanserad, ha svårt att komma nära folk och kunde få ångest för minsta sak. Men efter att jag rökt kändes det som att jag kunde komma in i andras värld. Jag kunde också ha kul själv i mitt rum. Ta mig till helt nya platser bara genom att lyssna på musik.

Idag, två år senare, ser Vilma (som egentligen heter något annat) tillbaka på tvåan i gymnasiet som en tid då hon hade missbruksproblem. Hon tappade fokus på skolan, blev slö och vimsig.

– Bland mina vänner blev jag känd lite som pundare. Men det var inget negativt för dem. Och mina föräldrar märkte ingenting. De hade nog förr trott att jag fått en stroke än att jag tog droger.

Ungdomar blir alltmer positivt inställda till cannabis

Få svenska ungdomar röker på. Jämfört med till exempel Finland och Tyskland är cannabisbruket ungefär hälften så stort här, och nivån har legat konstant i femton år. Men ungas attityd har förändrats. Undersökningar visar att de allt mindre ser cannabis som något skadligt och att allt fler anser att det borde vara tillåtet att röka. I jämförelse med alkoholkonsumtionen, vilken har störtdykt det senaste decenniet, ser den stabila nivån av cannabisbruk allt mindre ut som en seger. Oron finns att det endast är en tidsfråga innan svenska ungdomar röker på lika mycket som i andra europeiska länder.

Ammi Karlsson-Pye svarar i telefon hemma från kedjehuset i Västerås. Hon är samordnare för kommunens drogförebyggande arbete – en uppgift hon beskriver som en växande uppförsbacke. De ändrade attityderna till narkotika märks överallt, säger hon. Även i butiken.

– Igår såg jag en hel rad shampooflaskor med cannabislövet på. När jag gick i skolan var det här narkotika. Nu blir cannabis mer och mer normaliserat. Vi följer den amerikanska trenden.

Synen på cannabis har ändrats internationellt. Dels på grund av att substanser från plantan allt oftare används inom läkemedel. Dels för att drogen blivit alltmer synlig och rumsren. Inte minst i USA, där den legaliserats i fjorton delstater. Idag ingår cannabis i presentpåsar på Oscarsgalan, kändisar som livsstilsentreprenören Martha Stewart har lanserat sina egna cannabisprodukter (gelégodisar, olja och softgelkapslar) och industrin värderas till över 200 miljarder kronor, med satsningar från företag som Heineken och Altria Group (före detta Philip Morris).

Nej, de flesta unga använder inte narkotika. Vad är det för personer du umgås med egentligen?

Många förebyggare talar om att stora pengaintressen, ”Big Marijuana”, nu driver opinionen för legalisering även i Europa. Till exempel satsar Aureum Life, som kallar sig det första svenska cannabisföretaget, förutom på odling, läkemedelsproduktion och behandling nu även på att lansera en nyhetssajt och ett tryckt magasin. Enligt Ammi Karlsson-Pye pratar ungdomar allt oftare om cannabis som ”medicin” eller jämför den med att dricka vin. Men informationen de kommer med är ensidig och ibland felaktig, säger hon.

– Vissa säger till mig att ”alla röker på”. Men då berättar jag att ”nej, de flesta unga använder inte narkotika. Vad är det för personer du umgås med egentligen?”

Fokus på avskräckning

Att så få unga röker på lyfts ofta upp som en framgång för svensk narkotikapolitik. Sedan 80-talet har dess fokus legat på just narkotikakonsumtionen, med målet att skapa ett ”narkotikafritt samhälle”. Rättsväsendet har fått befogenheter att testa och straffa brukare, och det förebyggande arbetet har syftat till att avskräcka unga från att testa. Framförallt cannabis, eftersom det är den vanligaste drogen att komma i kontakt med, men också för att man lutat sig mot teorin att cannabis är en inkörsport till tyngre narkotikamissbruk. 

Problematiskt drogbruk beror bland annat på genetik och andra psykiatriska riskfaktorer, problem i familjen och skolmisslyckanden.

Ännu finns inga enhetliga bevis för ”inkörsportsteorin”. Men unga svenskars bruk av andra droger som amfetamin, kokain och MDMA ligger, till skillnad från cannabis, i linje med EU-snittet. Några tillförlitliga siffror på opioidbruk finns inte, men landets narkotikadödlighet – vilken främst beror på opioider – tillhör unionens högsta. Enligt kritiker som Christina Gynnå Oguz, före detta enhetschef på FN:s drogbyrå UNODC, är det tydligt att något inte står rätt till med Sveriges politik.

– Vi har trott så mycket på att avskräcka ungdomar från att använda cannabis att vi inte har satsat tillräckligt på insatser för dem som står i risk att utveckla beroende.

De två modellerna – allmänprevention och selektiv prevention – ser distinkt olika ut. Riskfaktorerna för att testa droger rör sig främst om tillgängligheten på droger, normer bland kamrater samt föräldrarnas kontroll, säger Björn Johnson, professor i socialt arbete på Malmö universitet.

– Men det har mycket lite att göra med om man får problem senare. Problematiskt drogbruk beror bland annat på genetik och andra psykiatriska riskfaktorer, problem i familjen och skolmisslyckanden.

Mindre pengar, mer ansvar för kommunerna

Drogbruk som inte definieras ”problematiskt” kan däremot också leda till problem. Den icke-problematiska majoriteten kan till och med utgöra större fara och kostnad för individer och samhälle. Bland cannabisbrukare uppger mindre än tio procent att de utvecklat missbruk eller beroende. Det är lägre än de flesta andra substanser, inklusive alkohol. Men de andra nittio procenten kan också till exempel sätta sig bakom ratten. 

Svenska föräldrar är i stort sett vaccinerade, de tycker det värsta som kunde hända är att deras barn skulle knarka. Men vi måste också få in tidiga insatser när barn börjar uppvisa problem.

Håkan Leifman, forskare i folkhälsa på Karolinska institutet och tidigare direktör för Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, trycker på vikten av att jobba med bägge formerna av prevention.

– Om vi får ner bruket får vi ner missbruket. Svenska föräldrar är i stort sett vaccinerade, de tycker det värsta som kunde hända är att deras barn skulle knarka. Men vi måste också få in tidiga insatser när barn börjar uppvisa problem, till exempel inom skolhälsovården.

Problemet är att det förebyggande arbetet behandlas alltmer styvmoderligt. På sju år har de statliga anslagen minskat till omkring en tredjedel. Samtidigt har den centrala styrningen upphört, menar Håkan Leifman, som tog fram en ”skuggstrategi” till den fyraårsplan för förebyggande arbete mot ANDTS (alkohol, narkotika, droger, tobak och spel) som regeringen presenterade förrförra veckan.

– Det behövs en myndighet som stöttar och följer upp, men istället lägger man det stora och tunga ansvaret på kommunerna. 

Lockelsen med avkriminalisering

Ofta landar initiativet hos enskilda tjänstemän, som Ammi Karlsson-Pye i Västerås. Då hon fick sitt uppdrag saknade hon erfarenhet inom narkotika. Men hon var med och satte upp en tvådagarskurs för kommunanställda med fokus på cannabis, den visade sig populär, och spelade en roll då Västerås förra året prisades av CAN som ”årets bästa förebyggande kommun”. 

I andra kommuner tar civilsamhället en mer framträdande roll. Riksförbundet för ett narkotikafritt samhälle, RNS, jobbar genom projektet Narkotikafri skola mot skolledningar landet runt. Bland annat har de haft en vägledande roll när det gäller slumpmässiga drogtester i gymnasieskolan – vilka ökat från en handfull till ett femtiotal på tio år. 

Bara för att du anser att cannabis är ofarligt och borde vara lagligt behöver det inte betyda att du testar det själv. Det finns något som håller ungdomar tillbaka.

Vilka metoder som är verksamma är inget som vanligtvis utvärderas centralt. I den mån det gjorts har resultaten inte varit övertygande. Nationellt höjs nu alltfler röster för en utvärdering av hela narkotikapolitiken. Centerpartiet, Liberalerna, Vänsterpartiet, Moderaternas ungdomsförbund förespråkar till och med avkriminalisering, likt vad som ligger på förslag i Norge. Enligt den modellen skulle bruk och innehav av narkotika fortsätta vara förbjudet, men inte straffbart – fokus skulle läggas än mer på att stödja dem med ”problematiskt” bruk. 

Norges narkotikapolitik liknade länge Sveriges, men har liberaliserats etappvis. 2012 genomfördes en stor reform, där den gamla socialtjänstlagen skrotades och man tog krafttag kring tidiga insatser, expertis och samordning. Sedan dess har opinionen i Norge alltså svängt hela vägen till avkriminalisering.

Är det värt ökat cannabisbruk bland unga?

FN och den medicinska journalen The Lancet förespråkar liknande reformer. Men priset skulle kunna vara ökat cannabisbruk bland unga. I Norge hävdas att så inte behöver bli fallet – men i till exempel Portugal och Schweiz har ungdomars konsumtion stigit markant sedan de avkriminaliserade. 

De flesta är överens om att detta är något dåligt, eftersom tidigt och frekvent bruk ökar risken för att rubba hjärnans utveckling. Dessutom innebär den fortsatt illegala försäljningen att brukarna kommer i kontakt med kriminella element, okontrollerade substanser och potentiellt lockas att köpa andra droger. Men i en offentlig schweizisk rapport om cannabis bedömde man ändå allt detta som milda risker.

Hur stora risker för folkhälsan är vi beredda att stå ut med? Det är en politisk fråga. För alkohol är svaret uppenbarligen väldigt mycket. Men det är ett rusmedel som åttio procent av befolkningen använder.

Somliga oroar sig för att liberalisering är ett sluttande plan, vilket ofrånkomligen leder till legalisering, tyngre missbruk, och högre dödstal. Staffan Hübinette, som arbetar med Narkotikafri skola, menar att restriktiva lagar är det bästa motgiftet mot ändrade attityder till cannabis i Sverige.

– Bara för att du anser att cannabis är ofarligt och borde vara lagligt behöver det inte betyda att du testar det själv. Det finns något som håller ungdomar tillbaka. Om deras föräldrar skulle äta vingummin med cannabis vore tröskeln mindre.

Med ett solitt stöd för ett ”narkotikafritt samhälle” bland det svenska folket – 86 procent i en Sifoundersökning från 2018 – verkar några större kursändringar också osannolika i det närmsta.

– Hur stora risker för folkhälsan är vi beredda att stå ut med, frågar Staffan Hübinette retoriskt.

– Det är en politisk fråga. För alkohol är svaret uppenbarligen väldigt mycket. Men det är ett rusmedel som 80 procent av befolkningen använder.

Vilma tog sig ur sitt missbruk på egen hand.

– Jag började sommarjobba, träffade nya människor, och mådde bättre.

Att det blev så dåligt från början förklarar hon med att hon höll sitt mående hemligt. Hennes bror var inne i en svår period och sög upp mycket av syret därhemma. På frågan om vad som hade kunnat hjälpa henne under den tiden får hon tänka till. Visst vore det kanske bra om narkotika diskuterades mer i skolan, säger hon. Och om hennes föräldrar hade utbildats i ämnet. Men framför allt hade hon behövt en vuxen som kunnat nå fram till henne.

– Jag hade behövt höra att det är okej att söka hjälp.

TEXT: Per Liljas